Startsida Fotboll Mer läsvärt Krönika

Karl Corneliusson och Jimmy Tamandi tycktes trivas på den solbelysta sidan av råsundagräset.

Förändringens vindar blåste på Råsunda

Det är inte för inte som ordet ”aprilväder” har en specifik position i det svenska språket. Egentligen talar vi ju om detta som en synonym till ”nyckfullhet”, men av någon anledning känns det som om begreppet konstant väljer att visa sin negativa aspekt i samband med det tydligaste vårtecknet av dem alla: Allsvensk premiär.

Konkurrent i just klassen ”tydligast vårtecken” är väl tranorna vid Hornborgasjön, och nyheterna kablade igår söndag ut bilderna av rejält vindpinade fåglar på styltben - de led nog i takt med oss på Sveriges nationalarena. Rutinen har gjort att man dagen till ära ekiperar sig med "långfjalars", täckjacka, vantar och de för ishockeysäsongen sedvanliga Gnagar-attiraljerna. Fotbollspremiären brukar innebära säsongsavslutning för dylikt materiel. Åtminstone känns det så!

Men vårt AIK trivs måhända i oregerlig meteorologi. Det blev ju till och med bättre än premiärresultatet guldåret -92, då vi gladdes och huttrade åt 2-0 på Frölunda i snöglopp. Och redan när man närmade sig arenan, och tonerna till "Å vi e AIK" steg från densamma anades att något var på gång. Publiken ansamlades, nära 20.000 (mot Enköping!, i nollgradig idiotblåst!).

Vi som sitter på södra får alltid njuta av ”bästa plats” vad gäller tifot, som i år fick kämpa med sekundmetrarna. En lång plastbanderoll tycktes förmedla ett budskap i bildserie, men det blev lite svårt att följa. Kör gärna om den i bättre väderlek! I vår stolta klubb har denna företeelse nästan blivit vardag, och man glömmer lätt vilket jättejobb dessa entusiaster gör! Till alla som gläds åt läktarnas utsmyckning på våra hemmamatcher - stöd AIK:s tifo!

Det kändes också som om det var förändringens vindar som blåste på Råsunda denna eftermiddag. Utan att på något sätt förringa AIK:s stolta nutidshistoria, var det som om en del gammalt skulle svepas bort, för att bereda plats för nya tider. Bara det faktum att det äntligen blev seger i hemmapremiären, första gången sedan -97! Ganska anmärkningsvärt illa för ett lag som konstant har omnämnts som toppkandidat under denna period!

Daniel Hoch hamnade i en ny roll. I frågan om det skall bli 4-2-2 i år, eller 4-3-3, blir väl svaret ett mellanting att döma av premiärens förstaelva. Laget spelade 4-3,5-2,5. Visste jag det i förväg, hade jag tippat Stefan Ishizaki i den positionen, som en länk mellan centralt mittfält och anfall. ”Ishi” gick på kanten och ”Hochen” där i mitten, och båda tycktes trivas utmärkt med det!

Angående behovet av att spela ihop sig med tanke på försäsongens skadeläge kan dock noteras att startelvan bara innefattade en AIK-debutant, och det var en rutinerad målvakt i Håkan Svensson. Som en eloge till Håkan, och även till Enköpings SK, så var han planens främste enligt undertecknad.

Att Krister Nordin klev av utan gult kort måste också ses som en nymodighet. Att han återtagit kaptensbindeln upplevs väl av alla dock enbart som logiskt. Och Andreas Alm är frisk och höll i princip hela matchen, även om han byttes mot slutet så att Fredrik Björck fick debutera. Men det bytet kändes mest taktiskt. När ”Almen” vräkte in 3-0 gick AIK upp i allsvensk tätposition. Tyvärr fick Helsingborg några minuter senare in en fjärde ”pyts”, och vi får nöja oss med att ligga tvåa med färre gjorda mål.

Planen i speldugligt skick till våren - se där, en nymodighet! - även om ytan närmast västra får knappt godkänt. Jimmy Tamandi och Kalle Corneliusson tycktes också trivas betydligt bättre under andra halvlek, då de kämpade på den solbelysta andra kanten. (Av samma anledning kändes Daniel Tjernström och Ishizaki piggare i första).

Även kringarrangemanget står för förändringar. Trumpeten hördes ljuda igen, men triumfmarschen ur Aida har bytts till Å vi e AIK, som man således hörde för andra gången. Ett tecken i tiden är också nymodigheter som en SMS-tävling under pågående match. ”Kalle Kula” blev på detta sätt framröstad som matchens gnagare.

P. G. ”Starkt jobbat” Hylén, dagens speaker, manade in Stefan Söderberg, att offentligt avtackas för lång och trogen tjänst. Mannen med hatten tackade för sig, och skickade upp den riksbekanta huvudbonaden till norra stå, något för framtidens kollektörer av AIK-kuriosa. Gesten fick symboliskt värde: tack, Stefan, välkommen Peter Kisfaludy!

Och välkommen Richard Money, vila i frid allt tränarstrul!

Men vissa saker förändras inte. Andreas Andersson är alltjämt omöjlig att stoppa, ofta dock med drivet i sidled, som om han förvaltar ett eget "power play"! Och Gary Sundgren spelar med den kejsar-elegans vars upphöjda lugn ibland kan distribuera magsår utmed läktarna.

Klacken körde med slentrian-mobbning av gamla Hammarbyare.

Gustav ”Gurra” Sjöberg, still going strong med över 90 år på nacken, visade upp sig som alltid på gräset. ”Gurra” finns för evigt! Kanske hans målvaktspondus inspirerade nytillträdde Håkan Svensson till dennes kanonmatch!

Så när man gick därifrån, samman med fler läppars leenden än vad normalt är så här års, hördes åter tonerna, och texten kändes mer rätt än någonsin:

Ibland så kan det blåsa kalla stormar,
ibland kan himlen vara ganska grå.
Men när det gäller laget som vi älskar,
så skiner solen snart på oss ändå.
Vi hört om stora tider som har svunnit,
vi vet att snart så är det dags igen...

Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[030407]