Startsida Fotboll Mer läsvärt Krönika

Kamikaze Corneliusson tar för sig på Värendsvallen.

Solohyllning för Kristers vikarier

Nytt veckoskifte, ny match. Efter inledande omgångar börjar nu den allsvenska serielunken sätta sig, man har den vanliga matchdags-nojan integrerat i både det fysiska och psykiska systemet. Värendsvallen frambringar fagra minnen från guldåret -92. Gänget bilade ner till Småland en sån där andlöst vacker höstdag, när naturen bjuder på ett fyrverkeri av eldens färger, veckorna före sitt gråa insomnande. Bortaseger 2-0 mot Öster, som då var en absolut toppkonkurrent i slutstriden.

Krister Nordin gjorde sitt första år för AIK då, men är borta nu, läser man tidigare på dagen, och tankarna på förhand gäller givetvis vem som ersätter. Svante Samuelsson och Martin Åslund tillhör ju dem som alltjämt dras med skador. I min inre diskussion med Mr Money föreslår jag Andreas Alm, eftersom det finns flera anfallare som tycks ha kommit igång.

Jag får ju rätt så till vida att Almen bär kaptensbindeln för dagen. Men positionen som balansspelare hamnar på Benjamin Kibebes lott, som enligt TV-kommentatorn lär ha uttryckt att detta är hans idealroll! De båda spelarna tar också sina respektive uppdrag som Nordin-vikarie på fullt allvar, och hedrar den frånvarande med varsitt gult kort - för Almen innebär det läktarplats mot Halmstad på söndag.

Andreas Andersson är i alla fall tillbaka, men orkar han i 90 minuter upprätthålla sin spelstil efter en magsjuka?

Jag upplever min första match med Gnaget på mycket länge mol allena. För 69 investerade kronor har jag beställt hem kabelbolagets Pay Per View, ingen av mina vanliga AIK-kumpaner hade denna gång möjlighet - projektarbete med deadline, resor till fjärran kontinenter, kvalitets-tid med barn och andra usla ursäkter kom emellan.

Nåja, helt ensam blir jag inte - katten ligger och slappar i en fåtölj, med all den totala avsaknad av stress som jag är hejdlöst avundsjuk på. Glänsande, helsvart päls. Gula ögon. Förstås!

Matchen inleds med publiksång och flagghav iscensatt av många tillresta rättrogna. Genom TV:n tycks de också dominera matchen igenom i en publik på runt nio tusen. Men kampen börjar med osäkert spel, hemmalaget känns vassare. Ännu en gång kan man konstatera att AIK:s spelare letar efter en fast modell, efter alla omdispositioner. Mycket går på vilja.

Kalle Corneliusson tycks vara överallt, utom på sin utlysta högerposition. Han bör dock snart få ett nytt tillnamn: Kamikaze, efter de patenterade störtdykningarna in i straffområdet. Stefan Ishizaki varvar bra frisparkar med delvis dåliga hörnor. Jag undrar också om det är en medveten taktik att ge Öster en uppsjö av billiga hörnor, som efter uddlösa försök ämnar leda till kontringar (?!). Mr Money domderar från linjen, kavaj av, guldslips (?!) på.

Efter 30 minuter upptäcker jag att jag står upp i rummet, liksom för att hjälpa till att ge spelet mer fart. Kattfan sover dock vidare. Sista stunden före vilan lyfts Gnagets spel betydligt, och i paus intygar Andreas Alm att de känner sig nu vara piggare än motståndarna. ”Ökar vi tempot så tar vi dom”. Låter olycksbådande!

Men det stämmer, AIK tar ju över helt efter paus. I det ökade trycket skapas också luckor bakåt, båda lagen vaskar fram några rejäla chanser. Men det är ok - man skall ju våga för att vinna, och Håkan Svensson känns nu som en helt trygg sista utpost.

Och nu börjar plötsligt katten pipa på ett olycksbådande sätt som ofta är en signal att hon tänker kräkas. Och jag känner det som många familjefäder på Råsundas övre södra med tom, oförstående blick tycks känna det, när deras unge i motsvarande moment av matcherna uttalar behovet av att gå på toaletten:

”Vaddå!? NU!!??”

Falskt alarm, kisse lugnar sig. Hon kanske får följa med på familjeläktaren någon gång. (Till alla djurrättsaktivister och allergipoliser: det sista var ett SKÄMT!)

Matchen alltjämt mållös börjar så gå in i sin sista fas. Nu är bytena avgörande. I 67:e ersätter Arash Talebinejad Almen, som lämnar över kaptensbindeln till Adde. Kibebe kämpar och krampar. När Mats Rubarth löser av i 78:e, har Kibbe gjort ett mycket gott dagsverke, även om Daniel Hoch i viss mån tycktes sakna sin vanliga mentor bakom sig denna dag. Arash dock en klar injektion.

Det har under ett antal minuter känts som en match som kommer innefatta noll eller ett mål. Jag hinner tänka den tanken, samtidigt som Rubarth måttar ett inkast från vänster in mot straffområdet. Jag ser någon av de våra i borta-vitt som hoppar i närheten av målvakten, bollen dyker ner och någon vispar till. Ett - noll till Gnaget! Andreas Andersson spräcker sin säsongs-nolla med ett riktigt skitmål. Det slår mig att även han, som vice-vice-lagkapten, tar på sig Nordins roll med en matchvinnar-instinkt. Oron om magsjukans efterdyningar kom på skam.

Tillräckligt nära slutsignalen för att direkt känna segervittring, tillräckligt mycket kvar för att få blodsmak i munnen av nervositet. Polaren ringer, han har bara haft text-TV att tillgå, och jag får referera slutminuterna över telefon.

Det håller! Tre färska poäng! Jag vet att man inte skall gapa efter för mycket, eller ta ut något i förskott. Men OM det visar sig att denna säsong går dit hän vi hoppas, så kan man konstatera att det är just den här typen av matcher som vinns sådana år.

Succé-åren tar man dessa skitsegrar med 1-0, istället för att genomleva 0-0, 0-1 eller 1-1 med sen kvittering i baken. Ingen med det svartaste av AIK-hjärta hade kunnat se det som en domarskandal ifall Arash blivit avblåst i höjdduellen med Östers målvakt, även om friandet heller inte är en domartavla. Generösa domarbeslut har man med sig under succé-år. Liksom änglavakten mellan egna stolpar.

Nu har Gnaget tätposition, om än förmodligen bara tillfälligt. Och ändå finns det så mycket mer att ge. Positioner och spelsystem skall ytterligare kunna slipas, aggressiviteten i offensiven kan bli klart bättre. En handfull spelare med stor potential saknas fortfarande. De inhopp som görs nu visar sig vara sparkapital i matcherna. Backlinjen ser ut att bli mer och mer stabilt samspelt. Teddy Lucic väljer kanske att stanna ute i Europa, och det känns nu inte som ett farligt avbräck. Gary Sundgren, 35, får också visa upp en rejäl motivation för att återta en plats i startelvan.

Förutom cupmatch i veckan gäller nästa gång Halmstad hemma. Får se om tendenserna håller i sig. Om Krille kan spela. Om Håkan kan vara lika övertygande mot sina gamla lagkamrater. Om man mår lika bra efter den matchen. Mycket att fundera på framför TV:n här hemma. Som om man skall sätta gul segerrosett på Signe. Så heter katten, som nu sover fullkomligt avslappnad igen.

Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[030505]