Startsida Fotboll Mer läsvärt Krönika

Att spricka eller inte...

Söndag, familjedag. När våren äntligen har tagit ett fast grepp över Stockholm, och Allsvenskan snart genomfört sin första fjärdedel, vad kan vara mer passande än att ladda upp inför eftermiddagens drabbning med ett besök på Gnagisland, beläget utanför södra läktaren.

Så jag tittar förbi där med goda vänner bosatta ett stenkast från svensk fotbolls Mekka. Med oss är deras dotter Isabel, ett år och åtta, nio månader. Iförd sin rosa basker tultar hon omkring och beskådar storögt attraktionerna, och liknar därmed mest något som Ilon Wikland skapat.

I minglet syns såväl katten Gustaf, som Tom och Jerry, och givetvis Gnagis själv. Isabel har förmånen att få skaka hand med de flesta av dem. Godisregn från scen, hopptorn fullt med andra Wikland-figurer, karusell sponsrad och designad av Det Stora Läskföretaget. Om man ser till ansiktsmålningar, souvenirer och heja-rop, känns det som att återväxten till supportersektionerna på arenans insida är tryggad.

Polis och brandkår står i solgasset och skapar kontaktyta mot allmänheten genom att visa upp sina respektive fordon för barnen. Två brandbilar gör plötsligt en utryckning. Vi undrar om det är spel för gallerierna. ”Stockholms stadion?” - viskar någon hoppfullt bakom mig.

Samtidigt som jag står och reflekterar över att det snart börjar bli dags för kamp, ser jag Isabel lystet greppa efter en lila ballong som likt många andra planlöst virvlar omkring på Gnagisland. Till hennes förundran och besvikelse spricker den, nyss en lustfylld leksak, så en smäll, och ett sladdrigt ingenting är allt som kvarstår.

Jag minns själv en solig dag på Skansen, det vill säga Kungliga Djurgårdens absoluta stolthet. Jag var fyra år, och fick just en helium-fylld ballong i handen. Som per omgående slet sig loss och försvann upp i rymden. Jag minns tårarna, och det slår mig att det förgängliga i en ballongs natur måhända är de flesta barns första konkreta kontakt med livets bakslag.

Just då slår det mig att AIK faktiskt skulle kunna tappa poäng inom kort. Till och med förlora! Majdags-idyllen förbyts i den sedvanliga matchdags-idiotin. Det vill säga nervositeten. Och Halmstad BK brukar ju innebära poängförlust. Eller åtminstone målsnålt. Vi knogar oss upp till sittplatserna på övre södra. När matchen blåses igång, har vi sällskap av knappt 15.000. Kunde varit mer, förmodligen kom ishockeyns VM-final i vägen, trots att Allsvenskan tidigarelagt matcherna.

Kanske har det redan uppstått en viss mittsäsongs-slentrian, trots AIK:s utmärkta start på serien. Inget tifo att tala om idag, klackens mest bestående insats blir att smäda en tidigare AIK:are i motståndarlaget. Onödigt, vad sänder det för signaler till den nye gunstlingen, Håkan Svensson, som ju gått motsatt väg!?

Fotboll är en lustig lek. AIK bjuder på den bästa matchöppning jag sett på år och dag, Arash Talebinejad verkar hur giftig som helst, och spelkombinationerna sitter. Följaktligen tar Halmstad ledningen på en kontring. Gnagets anstormning kommer av sig något, och därför låter heller inte kvitteringen vänta på sig. En för dagen ganska försiktigt spelande Krister Nordin trycker in en hörnretur.

Så linkar Arash av banan, småskadad. Inte nu IGEN, suckar vi. In med Mats Rubarth. Redan före detta har spelet bedarrat. ”Han verkar inte vara i form”, lyder någons omdöme om Rubarth på läktaren. Självklart är det han som fixar straffen, genom en yster löpning ner mot kortlinjen. En fällning av den typ som enligt regelboken är straff, men i ärlighetens namn knappast borde vara det. Hur berövad är man en målchans, när man står längst ner i ena hörnet med ryggen mot målburen, utan något passningsalternativ? Men, regler är nu regler, och Andreas Andersson gör inget misstag, trots att jag VISSTE sekunderna innan tillslaget att målvakten skulle prakträdda.

I paus lyckas en tävlande pricka bollen på en sponsor-presenning och får flyga vart som helst i världen. Grattis, till såväl vinnaren som arrangören, vilken nu kunde få plastbitarna att ligga kvar på gräset. Tidigare matchers styva kulingar ställde till det vid dessa tillfällen.

I andra halvlek fortsätter fotbollens inverterade logik att regera. Halmstad tar för sig mer och mer, dominerar spelet ute på mittplan en hel del. Alltså är det AIK:s tur att kontra in mål. 3-1, en genomlöpning av Rubarth. Det ges och tas en del, med chanser åt båda håll. Halmstad ger inte upp, och deras 2-3 får nog sägas vara kampens mest rimliga mål sett till matchbilden.

Få situationer är så kvalfyllda som att få en reducering i baken, med ett måls övervikt som återstod. Man löper risken att förlora allt, som ett väntat PANG då den färgglada ballongen ändar. Mats Rubarths andra mål av Adde-klass kommer därför som en fullständig räddare i nöden. Resten blir defilering. Men man konstaterar att backlinjen har en del kvar till dess den är hundraprocentig mot tufft motstånd. Och att Kalle Corneliusson kan vara hård som en terrier, när Nordin går på sparlåga. Och att Daniel Hoch springer och springer, som om han aldrig gjort annat.

En AIK-dag som började i glättig yra, får också sluta i detsamma. Med många spegelvända intryck. Målsnålt mot Halmstad. Grisväder under hemmamatcher. Mats Rubarth ur form. Mål är en produkt av spelövertag. Ha! Ballongen fortsätter svälla...

Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[030512]