Startsida Fotboll Mer läsvärt Krönika

Värmen kommer med våren!

Liksom spelet, skulle man kunna tillägga. Tredje hemmasegern i rad. Och visst var det skönare på Råsunda denna gång. Förutsättningarna för fotboll var klart bättre än de två tidigare tillfällena. På familjeläktaren var barnen fler och också mer entusiastiska, nu när inte en stor del av energin gick åt till att hålla kroppsvärmen uppe. Det uppstod en märklig incident i andra halvlek när Norra Stå häcklade Sharbel Touma genom att före hans namn upprepa en gammal kvinnlig och inte helt hervärd yrkesbeteckning. En grabb i 6-7-årsåldern uppfattade inte vad som skreks, men väl att det gällde Touma, så han frågade pappa och storebror, som osäkert såg på varandra innan brorsan kom på det: Hooa, hooa, hooa, Sharbel Tuoma. Den lilla grabben såg lite undrande ut, men accepterade förklaringen.

Och matchen då? Jodå, vi är på rätt väg. Allt funkar inte än och inte under alla 90 minuterna, men jämfört med de 2-3 senaste säsongerna, ser man klara skillnader. AIK försöker inte att till varje pris dominera mittfältet under hela matchen, utan har förstått att det är området kring de bägge målgårdarna som är viktigast i fotboll. Spelet går mycket snabbare, rörligheten är mycket bättre och man förefaller ha roligare och känna sig tryggare på planen. Man bevakar motståndaren, inte varandra.

Ändå känns det som om man inte nått fram ännu. Man vet vad man vill och skall göra, men det sitter inte alltid på plats. Ännu. Och det är viktigt! AIK har en potential i spelet, som rimligtvis bara kommer att bli bättre, om spelarna håller sig friska och får spela ihop sig i det förändrade systemet.

Jag kan inte låta bli att glädjas över Richard Moneys mod och vilja, när han inte tar någon för given, när han ger unga spelare plats på bänken med möjlighet till inhopp, trots att det går ut över "etablerade" spelare. Signalerna är tydliga: alla har en chans, det handlar om att vilja och att våga visa det. För mig är det inte att ta risker utan att våga ta chanser.

4-2 är ju också en följd av just detta. Att våga ta risken av ett eller två baklängesmål men också få chansen att göra fyra i stället för ett mål! För visst är det roligare med en 4-2-seger än de tidigare alltför vanliga 1-0.

Precis som alla andra tycker jag att laget och spelarna i huvudsak gör en utmärkt match. Men jag kan också se att det fortfarande finns sådant som kan förbättras, resurser som ännu inte utnyttjas fullt ut. Daniel Tjernström är till exempel på väg att bli en skicklig och stabil vänsterback, defensivt sett. Han är också en tillräckligt bra fotbollsspelare för att, när han känner sig trygg i sin nya position, våga mer även offensivt. Fortfarande är han, tror jag, ett sparkapital. Jag ser fram emot hans höst!

Andreas Andersson berättade efter matchen, att han inte tvekade inför straffen. Hans första tanke var att gå på kraft, men den ganska ojämna planen gjorde, att han snabbt bestämde sig för en säker placering. Och det blev det, lugnt och resolut utan tvekan. Det såg väldigt självklart ut.

De två unga avbytarna, Kweku Turkson och Per Karlsson, fick inga inhopp den här gången. Helt utan besvikelse sade bägge att som matchen gestaltade sig (det vill säga HBK:s andra reduceringsmål) förstod de att det inte blev läge för inbyten. Samtidigt sade bägge att, visst, man vill spela, men de känner och tror på att chansen kommer. Kanske inte i nästa match eller nästnästa heller, men den kommer!

Det är kanske väl tidigt att börja spekulera i SM-guld ännu. Men vi är med i kampen, vi ligger spurtskuggan och mycket tyder på att vi snarast kommer att bli bättre ju närmare målsnöret vi kommer.

Och i oktober, när värmen och solen minskar och vädret blir som i april, vet vi att vi kan spela och vinna i kyla, fukt och blåst också.

Bappe Bjuggren
Foto: Bildbyrån
[030513]