|
Startsida
Its a long way to the top Malmö FF, en klasisk kombattant, ett toppmöte sett till den Allsvenska maratontabellen. Mitt allra första Råsunda-minne är en match mot just Malmö FF. Måste ha varit i mitten på 70-talet. Gick dit med en klasskompis som av någon anledning höll på skåningarna, trots att han växte upp på Lidingö. Udda! Han blev sedermera skådis, gjorde bl.a. en roll som hajmat i The Beach. Matchen slutade dock lyckligt, seger med 1-0, en gissning är att någon av bröderna Leback levererade. Jag tar tunnelbana till Solna, och det slår mig hur väl etablerad den moderna fotbollskulturen har blivit i folkleden. Här syns, skrudat i svartgult, kompisgängen, pensionärer, tonårstjejer två-och-två, barnfamiljer, singlar Väl inne på arenan visar sig också Malmö ha årets bästa bortaklack. Deras spelare tackar dem redan före drabbningen. Snyggt! Dagens match borde ha varit ett toppmöte i år, om man ser till vad expertisen har definierat angående Malmös guldchanser. En stark trupp investerad av Zlatan-miljoner. Dock räcker inte en imponerande uppställning på papperet känns detta igen? Nu väcker de ljusblå (för dagen i polka-tröjor) i alla fall känslan av att man definitivt bör vara på tårna. På så sätt har Gnaget ett gynnsamt läge denna kväll, då försommarväder bjuds efter ett rejält olycksbådande åsk-inferno tidigare på dagen. AIK har med sig en fullgod uppsättning poäng efter sju omgångar, men är spelmässigt ändå inte mätta. Med Malmö som tändvätska, även med avseende på revansch för fjolårets dubbla förluster, känns förutsättningarna goda. Tre poäng måste vara målsättningen i varje match nu, särskilt på hemmaplan. Richard Money har ytterligare rävar bakom öronen, när truppen presenteras. Direkt in på plan går Svante Samuelsson, näst siste man att mucka från försäsongens skadecentral nu väntar vi bara på Martin Åslund. Ungdomsledens PRAO-plats på bänken tycks det också vara omsättning på. I denna tillställning inte omskrivne underbarnet Matrin Mutumba, inte Kweku Turkson, utan Mani Tourang. Många skulle komma att referera till denna match som AIK:s bästa i år, ändå känns det i första halvlek som vårt lag alltjämt har mycket kvar att utveckla i spelet. OK, Malmö är bra och det verkar som AIK modell 2003 har förmågan att låta motståndet leka rommen av sig, så att dessa tar slut i andra. Från minut 46 fanns det också bara ett lag på planen! Men inledningsvis är det delvis trevande i en match som bjuder på god underhållning. Håkan Svensson drömräddar förre gnagaren Andreas Yngvessons närskott. AIK:s sparkapital visas i att Svante Samuelsson kämpar minst lika mycket som Krister Nordin, att Mats Rubarth finner fler ytor än 100-match-jubilaren Stefan Ishizaki, och att Arash Talebinejad tycks mer kreativ än landslagsaktuelle Andreas Andersson. Sett över hela matchen motiverade dock den sistnämnde sin plats i blågult med råge. Trots rejäla chanser är det 0-0 i halvtid, och jättepublikens dittills största jubel uppbådas då storbildskärmen förkunnar underläge för lokalkonkurrenten i pyamasrandigt. I andra halvlek smäller det. Vi på södra ser solen sjunka bakom Råsunda, denna livets symbol som förärats en central plats i världens vackraste klubbmärke. Dess ande vilar kvar över gräset när ett utmärkt vackert anfall iscensätts. Samuelsson visar prov på oväntad finkänsla när han släpper ner bollen mot kortlinjen, där en tjurrusande Daniel Tjernström får till ett lågt inlägg. En konstskarv i luften av Arash, och bollen dimper ner hos Ishi vid straffpunkten. En tåfjutt senare, till höger om vår forne guldhjälte Mattias Asper, och AIK går till serieledning för första gången detta årtusende. Vi hinner njuta av den tanken i några minuter, innan det är dags för resultattavlans olycksbådande signal. Denna betyder ibland odds-prognos, mot slutet dagens publiksiffra, men oftast mål i parallell match. En viss rival har kvitterat, på nej hör och häpna! en flyt-straff! Men medan Gnaget tar över scenen på planen får vi en snabb glädjereplik från Olympia. Åter serieledning, och den befästs när Rubarth strax efter dundrar in 2-0 från nära håll. Resten är defilering inför publiksång. Gary Sundgren kommer in och småröjer lite på mittfältet, Samuel Ayorinde gör det samma och visar bollhunger. Kalle Corneliusson, överraskande utanför startelvan, får också speltid. Det kanske mest bestående intrycket av dagens seger är ändå det fullkomligt övertygande sätt på vilket mittbackarna Per Nilsson och Fredrik Björck samverkar. Här finns två stöttepelare för framtiden! Även deras kantkollegor Tjerna och Jimmy Tamandi imponerar. Tavlans sista signal gäller som tur är den fantastiska publiken, över 22 000! Helsingborgs seger får jag besked om via mobil i tunnelbanan, som nu åter fyllts med alla dessa olika existenser. Nu ÄR det serieledning! Efter en match som rimligen var ännu bättre än den första jag såg där på 70-talets mitt. Den andra match jag minns var ett derby mot lill-tvillingen. 5-0, tre mål av Dala Dahlqvist. Det drar ihop sig Stefan Livstedt
|
Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
Läs även
