Startsida Fotboll Mer läsvärt Krönika

Ränderna går aldrig ur

“From as early as before the year 1000, images in the Western world had acquired the habit of reserving a pejorative status for striped clothing. The first figures who are graced with them are... Cain, Delilah, Saul, Salome, Judas.”

I år kommer AIK:s fotbollshjältar att spela i nydesignade matchtröjor. Det tycks som om vi med fotbollens tilltagande popularisering och kommersialisering får vänja oss vid att tröjorna våra hjältar bär när de framträder förändras en smula med allt jämnare mellanrum.
  Det är en utveckling som ganska ofta får kritik av personer som av någon anledning hellre tycker att det var bättre förr än att framtiden är ljus. Klubbar och utrustningstillverkare anklagas för att sko sig på supportrar, som tvingas, jag erkänner villigt att jag inte riktig förstår hur detta påstådda tvång utövas, köpa den senaste tröjan för dyra pengar.
  Från mitt alldeles egna lilla elfenbenstorn kan jag dock inte se några allvarliga brister med denna utveckling. Personligen tycker jag att det är trevligt att kunna köpa mig en ny fintröja åtminstone vartannat år. Varje välekiperad person bör ju förnya sin garderob regelbundet. Om denna trend dessutom är bra för klubbarnas ekonomi, så mycket bättre.
  Hur som helst har denna utveckling fått mig att fundera en smula kring fotbollströjor. Olika typer av färganalyser och vad färger står för har ju varit ett populärt tema under de senaste tio åren så där har jag knappast något att tillföra. Men det finns ju annat som har med fotbollströjor att göra.

Den franske paleografen (paleografi = vetenskapen om äldre tiders skrift) Michel Pastoureau, har skrivit en mycket intressant bok om ränder, The Devil’s Cloth. I boken får vi veta att redan under medeltiden föraktade anständiga människor randiga kläder. Oviljan mot ränder hade ingenting med estetiskt sinne att göra utan med en misstänksamhet mot allt mot vilket en bakgrund inte tydligt kunde urskiljas. De fann sådana kläder stötande.
  Denna syn på mönster innebar att randigt kom att klä samhällets marginalgrupper som bödlar, clowner och prostituerade, även djävulen avbildas ofta iklädd randigt inom det medeltida måleriet. Denna syn på ränder kom att leva kvar i västerlandet där man senare låtit klä slavar och tjänare, sjömän och straffångar, gansters och finansvalpar i just randigt. Figurer som uppträder i randigt har alltså på ett eller annat sätt varit ringaktade karaktärer.
  Valet av enfärgade eller randiga kläder ska alltså ses ur en moralisk dimension. De som ses som, och är, moraliska föredömen måste framhållas liksom de som av en eller annan orsak bör ses ned på måste utpekas, vi måste kunna se skillnad på den gode och den onde och det gör vi genom klädesdräktens mönster.

Ett mönster börjar här uppenbara sig, ett mönster som säger oss något om dagens svenska fotboll. Vi kan sluta fundera kring varför olika klubbar uppträder med olika typer av färgsättningar på sina tröjor. Det har ingenting med tradition, estetik eller medvetna val att göra. Det är något som beror på om de är föredömen i något hänseende eller om de bör föraktas.
  Även om jag inte vet exakt hur min nästa fintröja kommer att se ut när jag går iväg för att köpa den inför den stundande säsongen så vet jag med säkerhet att den kommer att vara enfärgad, den kommer inte att vara randig. Klubben i mitt hjärta är nämligen en stilfull och anständig klubb, ett moraliskt föredöme. Att vara AIK:are innebär stil och klass.
  Tackvare Michel Pastoureaus bok vet vi även varför djurgårdaren kommer att gå och införskaffa sig en randig tröja. Det beror på en 1000-årig tradition i västvärlden, en tradition som för att varna anständiga människor mot moraliskt förkastliga befolkningsspillror tvingat dem att uppträda i randigt. Likt straffångar, gansters och finansvalpar måste djurgårdare uppträda i randigt till varnagel för anständiga människor.

Hans Bolling
Foto: Rolf Andersson
[030602]

Denna krönika publicerades första gången i AIK Fotbolls magasin Smokingliraren nummer 18 (januari-februari 2002).