Startsida Fotboll Mer läsvärt Krönika

Sådant som inte händer

Jag hade verkligen förberett mig. Såg alla utfall av detta prestige-derby, och hur jag skulle författa denna text. ”Hade på känn” att motståndarna skulle vara på tårna. Det var liksom, trots deras framgångs-autostrada den senare tiden, som om de hade mer att leva upp till. AIK har flutit på en våg, utan att maximera potentialen, och vi var vid ett vägskäl. Såg framför mig 1-3 i baken.

Roade mig med motsatt tanke. Tänk om man skall spela på 10-0 till oss på oddset!? Slår det in kan man gissningsvis bjuda på skumpa! Men det vore ju faktiskt i ärlighetens namn minst lika absurt som 0-3 till Dom Andra, då Gnaget får ett mittfält abrupt bortpetat från planeringen inför match. (Alltså, som i fjol augusti!).

Oavgjort, då? Ytterst sannolikt, två lag i form tar ut varandra, och ett slagfält som lämnar darrande hälsenor och ett batteri gula/röda kort bakom sig är vad man får sig till livs. 1-1, standardresultat. Eller 0-0 tack vare målvakterna. Kanske 2-2...

Eller hedersam förlust, eller vanlig uddamålsseger, eller oförtjänt uddamålsseger. Alla var vi nog säkra på att minst ett AIK-mål behövdes, en straff hade väl domaren ändå i bakfickan till Dom Andra...

Att bänka sig för denna åskådaruppgift är ett mentalt dagsverke! Våra normala platser, med panorama över AIK-klacken, förbyts i derbymatcher till det spegelvända. Vi får alltså se och höra motståndarlagets försök till läktarkultur. Vilket blir ungefär detsamma som att försöka bedöma VM i plogning: kan säkert vara mycket imponerande - men det känns liksom inte!

Under oss manas det på, och vi kan även beskåda en imponerande falang på östra läktaren. Alla gnagare som vägrar vara tysta under dessa matcher gör ett jättejobb! Man hör en megafon som distribuerar alla tänkbara kampsånger. Från den förväntade och smäktande ”Vad e ’re som luktar så jäv...”, till den mer entoniga men ack så relevanta ”Domarjäv...”. Det allra mesta av denna aldrig sinande energi är naturligtvis fantastiskt. Själv sitter jag mest och våndas, och längtar efter slutsignal, så man får ställas inför fait accompli.

Så vid 0-3 i minut 71 reser vi oss upp och bara går.

Ja, döm mig, men jag menar att detta är den sanne supportens självklara modus operandi. Det är faktiskt vi, det vill säga jag, polare C, polare R, broder M, vän S med flera som avgjorde detta. OK, med benägen hjälp av Rubarth, Ishizaki och (årets hittills största HJÄLTE) Samuel Ayorinde. Men utan oss hade det aldrig gått. Vi VET att enda chansen att Gnaget hämtar upp detta mardröms-scenario är om vi missar det. Detta är glasklar logik enligt lagen om alltings jäv...

Det är alltså egentligen inte ett beslut, det är en reflexhandling. Motståndarnas hyresprodukt Elmander bjuds in till ytterligare ett mål, och vi reser oss och marscherar bort från nationalarenan, vänder ryggen till händelserna, och jag börjar i huvudet skissa på formuleringar i detalj till denna krönika.

Handen på hjärtat. Motståndarna hade varit bättre, framför allt i andra. För en objektiv åskådare torde första halvlek varit bland det mest underhållande i fotbolls-Sverige på länge. Då bjöd också Gnaget till match, en böljande sådan. Men jag fann det förutsägbara komma på skam. Det visade sig att tjatiga mediala hyllningskörer till blårandigt kortpassningsspel som en gudagåva för esteter, borde kallas imponerande fermitet i snabba kontringar.

En Kim Källström i slagläge är också något som man bara måste beundra. Om inte hela världsordningen ändras, så är mannen proffs snart! Oavsett det, BK Häcken är värd all heder för att ha frambringat denna produkt! Lycka till i Europa och i landslaget, Kim!

På väg ut ur stadion, i lämmeltåg bland likasinnade besvikna, vrålar en engagerad medsupporter som just då inte tog mer:

”Så jävla mycket taktiskt fel av Money. Hur f--n kan han behålla Ishizaki till andra!

Jag konstaterar mest att vi alla har våra projiceringar. En del tycks slentrianmässigt hitta bristerna hos Svante, Tjerna, Kula med flera. Själv ser jag Nordins relativa formsvacka (i förhållande till egen kapacitet) som nyckeln till katastrofen. Och att Adde inte levererar när det behövs som mest. Och att försvaret bara inte FÅR släppa till 0-2 på det sättet, vilket jag vet är orättvist i förhållande till hela vårens jätteinsatser. Men ändå, inte mot Dom Där...!

Det finns en fördel med förluster. Man kommer hem tidigare, eftersom intet finns att fira. TV-kvällen blir också kortare, och man kan fokusera på sådant som ju skall vara viktigare i livet. Så går tankarna för mig och molokna medresenärer i tunnelbanan som lämnar Solna Centrum vid kvart i tio, typ när derbyt når slutminuterna.

Där sitter, bakom oss i t-vagnen, en kille som heter Richard. Jag skulle komma att fråga om hans namn, stavningen känner jag icke, men vill denna kväll att det skall vara en exakt namne till Mr Money. Helt plötsligt säger Richard, med samma slentrian-pose som alla med mobbe numera har:

”Det blev 3-3.”

”Snackar du skit slår jag ihjäl dig”, kommer som svar från polare C i vår avdelning. Inte högt eller hotfullt, mer som ett konstaterande. Maskinmässigt, såsom Arnold hade processat uppgiften i någon av robotfilmerna.

Jag kommer att tänka på en låt av den tyska metallgruppen Accept. Ett senare nummer, när den Sune Mangs-like sångaren Udo återvänt till bandet för att vråla fram texterna. Denna handlar om en makalöst bakfull man som festat bort allt han äger och har. Mitt i misären ringer det på dörren, och en okänd sexbomb bortom fantasins gränser uppenbarar sig vid tröskeln. Hon släpper ut håret, slänger av sig stilettklackarna och är därmed redo för vad som helst...

Det vill säga: vissa saker händer bara inte. Och ändå gör de det! Ärkeängeln Richard kliver ner till jordiska domäner och förkunnar sitt budskap av frid. Vi tror honom inte. Pingsten handlar om hur Anden utgjöt sig över apostlarna, typ att fortsätta tro utav bara helv... Samma vecka vi firar pingst får vi detta.

De närmsta minuterna är bland de mest osannolika man upplevt. Tåget har gjort rast redan stationen efter Solna Centrum, och medan vi förnekar ängelns budskap, hör vi ett jubelvrål från en vagn bakom. Helbrägdagörelse med moderna medel. Det plippar till, folk runtom oss, nästan alla Gnagare med stukad självbild, får SMS. ”3-3” ropar en annan, och jag inser, faktiskt INSER att det hela är sant!!

Nu handlar hela fokus om huruvida matchen är slut. Någon bekräftar, en annan har inte fått klartecken. Men allt eftersom: alla ringer vi till kompisar, till anhöriga för att få det ”svart på vitt”. Vagnen fylls, hela tåget smittas och fylls av ett senkommet, förvånat jubel.

Kan bara minnas att jag en enda gång tidigare upplevt ett dylikt glädjebesked på ett så oväntat sätt. Vi hade sett VM-kval 1993 mellan Sverige och Finland. För övrigt Henrik Larssons debut i stora sammanhang. Satt på en sportbar och njöt av segern, som gav Sverige stora chanser att nå slutspelet i USA. Senare på kvällen går ryktet att Israel slagit Frankrike i Paris! Vilket gjorde att VM var fixat för svensk del! Ingen trodde på det, men det var sant....

Tänker även på alla dessa skräckmatcher som finska hockeyspelare har att minnas när vi i grannlandet, vi som de helst vill hävda sig emot, snyter en hägrande vinst framför näsan på dem. Snor godiset just när de fått korn på det, så som man alltid mobbar ett lillasyskon! Ikväll är metaforen grymt slående.

Nej, sånt här händer inte, men det händer på Råsunda den 2 juni 2003, och en del av mig vill tro att det är min och alla andra ”quitters” som hjälp till. Den andra delen ser det som självklart att Du med megafonen, och ni övriga som stod kvar, är de som naturligtvis förtjänar spelarnas hyllningar!

Vi är många som fortsätter nyförlösta ut i storstadens sena kväll. Sittandes med ett antal öl reflekterar vi, vännerna, över att denna framgång är udda. Man har upplevt så många 1-1-matcher med konstant press, så många säsonger där överlägset kreativt spel ej bär frukt, att denna gåva känns större än om AIK rättmätigt vunnit med säg 2-0.

Nu är klockan snart en kvart över midnatt, SVT lär köra sina repetitiva nattsändningar med sporten. Jag slår på Accepts låt (den heter visst Donation, på skivan Objection Overruled, spår 9.) och häller upp en 20 år gammal whisky (Oban) som jag lovat mig själv att spara till nästa gång jag fyller jämt.

Men det kanske man hinner göra några gånger till. Denna kväll kommer aldrig åter! Kan en poäng någonsin att kännas skönare!

Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[030603]