Startsida
Fotboll
Mer läsvärt
Andreas Andersson, del 1:6

Porträttet: Andreas Andersson, del 1:6
Andreas Andersson ger ibland ett hemlighetsfullt intryck. Sanningen är att Andreas är en ganska
lågmäld person, en man som inte har några behov av att framhäva sig själv. Ord som
integritet och rättvisa är betydelsefulla när man ska försöka förstå vem
Andreas är såväl på som utanför fotbollsplanen.
Detta porträtt av Andreas Andersson, AIK:s största fixstjärna av idag, börjar på ett
skötbord i Brandbergen tidigt 1970-tal och slutar någonstans i en framtid vi ännu inte vet
något om. Detta är ett försök att låta er fotbollsentusiaster i allmänhet och
AIK:are i synnerhet få veta lite mer om Andreas Andersson, en person som är mycket mån om att
skydda sitt privatliv från insyn.

Inledning
När jag i mitt förberedelsearbete inför mötet med Andreas försöker finna material
att läsa om denne eminente fotbollsspelare så slås jag av att där finns relativt lite att
tillgå med substans. Substans i den meningen att det sällan eller aldrig handlar om Andreas utan endast
om alla dessa klassiska idiotfrågor inom sportjournalistiken. Eller vad sägs om ”Varför vann
ni matchen?”, ”Är du i bra form?”, ”Hur känns det?” och ”Varför
gjorde du inga mål i dag?”. Svar som ”Vi gjorde fler mål än
motståndarlaget”, ”Ja, ganska”, ”Bra” och ”Jag vet inte” känns
varken särskilt upplysande eller kittlande. Kanske säger avsaknaden av intressant material också en
hel del om Andreas, nämligen att han inte gärna delar med sig av sig själv, att han helt
enkelt vill värna sin integritet.
I brist på tillräckligt med källmaterial får jag söka mina svar på annat
håll. Jag har därför innan mötet med Andreas kontaktat och talat med personer som kunnat
ge en personlig inblick i liv i såväl då- som nutid. I detta porträtt av Andreas Andersson
kommer ni därför inte bara att få träffa honom utan även pappa Claes, mamma Åsa,
ungdomstränaren Sven-Erik Roslund samt livskamraten Lina Gustavsson.
Berättelsen börjar med Claes, Åsas och Sven-Erik Roslunds berättelser om Andreas.
Brandbergen tidigt 1970-tal till slutet av 1970-talet
De stora lägenhetskomplexen i Brandbergen var helt nybyggda när Claes och Åsa flyttade ihop
för första gången i Åsas lägenhet där. Det var tidigt 1970-tal och anledningen
till att det nyförälskade paret lämnat trygga Hova i Västergötland var Åsas studier.
Hon hade sökt sig till Stockholm och Brandbergen för att studera. Claes fick så
småningom jobb i Stockholm och flyttade efter och vips så var de sambor (även om det juridiska
begreppet sambo ännu inte fanns vid denna tidpunkt). Att Claes och Åsa verkligen var sambor enligt
dagens juridiska krav dokumenterades dock så småningom för omvärlden en vårdag på
Nacka sjukhus 1974. Det var den 10 april när paret fick en son, som kom att få namnet Andreas (Andreas
– grekiskt namn som betyder människa eller man, en svensk form av Andreas blev förnamnet Anders).
Claes och Åsa är inte livskamrater längre men bådas berättelser, oberoende av varandra,
vittnar om samma karakteristiska drag hos Andreas som ung parvel. Ett par av Andreas kännetecken var att han var
bestämd och tidig i sin utveckling.
Åsa:
- Andreas var tidig i det mesta. Han vände sig på skötbordet redan när han var fyra
veckor gammal. Claes skulle byta blöja och samtidigt hämta torra kläder åt Andreas. Claes
var bara borta från skötbordet i några sekunder. När han kom tillbaka så hängde
Andreas ner från skötbordets kant med benen dinglande mot golvet. Andreas höll uppe sin egen tyngd
genom att endast hänga på sina underarmar. Han tittade fram över kanten på sin liggvagn
när han var tre månader, fick tänder när han var fyra månader, reste sig mot bord
när han var fem och en halv månad och gick i princip obehindrat när han var nio månader
gammal.
Andreas var stor för sin ålder under de första åren. Han var nyfiken och inte rädd
att pröva på nya saker, hade lätt för att lära sig – ja, Andreas var kort sagt
tidig med allt. Han stod på skridskor för första gången vid två och ett halvt
års ålder och klarade alltid av det han företog sig. Han var envis, målmedveten,
energisk och hade en oerhörd tävlingsinstinkt.
Claes:
- Andreas hade alltid en väldigt bestämd uppfattning om saker och ting och det skulle alltid
tävlas. Tävlingarna kunde röra allt mellan himmel och jord. Till exempel skulle jag ta tid när
Andreas sprang upp- och nedför trapporna. Slog han inte nytt rekord varje gång så blev han
oerhört förbannad. Tävlingsinstinkten fanns alltid där, även om det bara var fråga
om kortspel eller Fia med knuff. Andreas hatade att förlora men ville inte gråta som andra kunde
göra. Han tyckte att det var löjligt att gråta.
Tiden i Hova
Det blev inte många år i Stockholm med omnejd för Claes, Åsa och Andreas. Åsa
hade gärna bott kvar men Claes längtan tillbaka till Hova och fotbollen (spelade
i Hova IF) blev det som till slut blev avgörande för en återflytt till de västgötska
skogarna. Kanske ska vi i AIK vara glada för Claes och Åsa flyttade tillbaka till Västergötland,
eftersom det var i Hova IF som Andreas la grunden till något som skulle komma att bli en lysande
fotbollskarriär.
Även om det var fotbollen som kom att ta den mesta av Andreas tid i anspråk så hade han
fler idrottsliga strängar på sin lyra än bara umgänget med läderkulan. Åsa vittnar
om att Andreas var duktig i bordtennis även om han bara spelade under en kortare period. Claes berättar
om utförsåkning i Sunne och att Andreas bland annat spelade såväl innebandy som bandy. Andreas
ska ha haft en god klubbteknik men var aldrig någon riktig skridskovirtuos. Han ska även ha varit
en duktig terränglöpare och vann som tolvåring en stor terränglöpning på
Öland för sin åldersgrupp. Andreas spelade som ung även mycket tennis med Claes och morfar
Olle. När han var tio respektive elva år ung hade de många hårda duster på
tennisplanen.
Claes:
- Det var ofta hårda fighter och Andreas hade som vanligt den där oerhörda vinnarskallen och
hatade att förlora. Ibland ville jag inte vinna bara för att Andreas skulle slippa känna besvikelsen
av en förlust. Jag kunde dock inte missa med flit för det genomskådade Andreas direkt och blev i
så fall helt tokig. Han ville inte få något till skänks utan han ville vinna ärligt
och av egen kraft.
Beträffande själva fotbollen så verkar den finnas i familjeblodet. Åsa har spelat fotboll
själv samt representerat Hovas damlag både som tränare och lagledare. Claes har även han en
nära relation till fotbollen i Hova och har bland annat varit biträdande A-lagstränare.
Beträffande Andreas så märktes det tidigt att han var en stor bolltalang. Redan som
femåring fick han spela organiserat med pojkarna i P8 på elvamannaplan, något som låter
helt osannolikt när vi talar om det. Som sexåring blev det dock traditionell sjumannafotboll och
Andreas var redan då riktigt duktig. Som åttaåring spelade Andreas för första
gången med jämnåriga pojkar och Hova hade ett mycket bra lag som bland annat vann en stor cupturnering
i Skara (nej, turneringen styrs inte av Bert Karlsson). En initierad och erfaren fotbollsåskådare
ska ha varit helt betagen av det Andreas presterade på fotbollsplanen och sagt att det var den
bästa åttaåringen han någonsin sett spela fotboll. En av de som fotbollsmässigt stod
Andreas närmast under ungdomsåren i Hova var ungdomstränaren Sven-Erik Roslund.
Sven-Erik:
- Andreas var mycket teknisk och snabb redan som ung. Han har alltid varit bra i det individuella spelet
samtidigt som han var en bra lagspelare. Dessutom var Andreas en träningsnarkoman. Han nöjde sig
inte med de schemalagda träningarna vid 10-12-års ålder utan gnuggade alltid extra vilket
också gav resultat. I tonåren kom många ikapp Andreas och han fick det tuffare. Han var
då ganska liten i växten och fick ta en hel del stryk.
Att Andreas upplevde sina första motgångar i fotbollslivet i tonåren finns det fler
vittnesmål om.
Åsa:
- Andreas fick en svacka i puberteten och hade det nog jobbigt med att växa ikapp med sig själv.
Han avstod dock från det traditionella festandet i tonåren och var disciplinerad. Andreas har
alltid haft en oerhörd karaktär som han kanske har fått från sin morfar.
Claes:
- I tonåren fick Andreas det mer svårt. Han föll då på sin fysik. Bland
annat blev han utslagen i den sista gallringen inför det årliga elitpojklägret i Halmstad. Andreas
hade en kortare tid funderingar på att lägga av. Jag försökte avdramatisera det hela och sa
till honom att han skulle träna lite mindre för en tid och se om lusten kom tillbaka igen.
Vad det nu än var som gjorde att Andreas inte slutade med fotbollen, utan körde vidare, så
är vi många svartgula fotbollsentusiaster som idag är tacksamma för det. Så
småningom pekade karriären spikrakt uppåt igen och det var dags för Hovas A-lag.
Åsa:
- Jag var rädd att det gick för fort för Andreas och att spelet med A-laget kom för tidigt.
Alla pratade om hur duktig han var och att det skulle komma att gå bra. Jag var rädd för att
han skulle misslyckas, att de inte skulle ta hand om honom ordentligt och att han skulle luras.
Claes:
- Andreas började som yttermittfältare men efter en tid förordade jag att Andreas skulle flyttas
upp som forward. Jag och Lasse (lagledaren) tog ett snack med Benny (tränaren) och vi lyckades till slut
få med Benny på vår sida. Som forward var Andreas fruktad. Han och forwardskollegan Mattias
Olsson (hamnade så småningom i Motala) spelade endast en kort tid ihop men de var ett radarpar och
Hovas kanske främsta anfallsduo någonsin (Hovas Dynamic Duo – undertecknads anmärkning).
Det var över huvud taget flera Hovasöner som i denna tidsperiod sökte sig vidare i
fotbollskarriären till högre fotbollsdivisioner.
Sven-Erik:
- Förutom Andreas som först gick till Tidaholm innan han hamnade i Degerfors och sedermera IFK
Göteborg, så har vi Mattias Olsson som gick till Motala, Torbjörn Pettersson som en tid spelade
för Nacka och min son Håkan Roslund som kom att spela för Falu BS.

I del två imorgon:
Hör Claes, Åsa och Sven-Erik berätta lite om Andreas fotbollsliv efter tiden i Hova IF och Andreas sambo och livskamrat, Lina Gustavsson, berätta lite om hur det är att leva ihop med en man som är beroende av Text-TV.

Text: Johan Gefvert
Foto: Bildbyrån
[030604]

|