Startsida Fotboll Mer läsvärt Krönika

AIK live... via SMS samt ett par andra mindre genomtänkta lösningar

Plötsligt inser jag att jag har gjort det igen. Ja, ni har förmodligen själva varit med om det vid ett flertal tillfällen: jag har rattat min bil i ett stort antal mil och har ingen aning om vad som hänt på vägen fram dit jag nu befinner mig. Men Andreas stänkte precis in 2-1, det vet jag.

Söndag lunch. Jag sitter på färjan mellan Helsingborg och Helsingör. Alldeles strax tar vi dansk mark. Det är dock mycket långt kvar innan jag och min familj når vårt slutmål, Paris. Paris ja, själva namnet andas storhet, skönhet, romantik, historia, arkitektur, mat... ja mycket, men knappast fotboll. Inte nu längre. Stadens stolthet, PSG, har inte längre samma internationella lyster och får numer kämpa för att åtminstone kunna kalla sig Frankrikes bästa lag. I år tog man inte ens plats i Intertotocupen.

Men jag tänker ändå på fotboll. Och på Landskrona. Bois. Hur skall jag lyckas följa matchen nästa vecka? Och den idag? Ja, vad i hela fridens namn gör man på en motorväg i Danmark när ens hjältar om bara en liten stund skall ta emot Halmstad på Råsunda? Planering Johan, planering! Nåja, noggrann information om dagens begivenhet har jag redan försäkrat mig om, via SMS. Klockan närmar sig 12:30. Bara en dryg timme kvar nu. Telefonen piper. Daniel, min arbetskamrat tillika Norra Stå-broder sedan ett antal år, skickar mig laguppställningen. Tja, ser helt OK ut så här i Alms frånvaro. Men vem är Per Karlsson på bänken? Trodde jag kunde det mesta om laget. Hmmm... Vädret rapporteras vara kanon.

En god bit söder om Köpenhamn och ett tiotal SMS senare blåses matchen igång. Av vem då tänker jag kort, det har de inte rapporterat. Orutinerat! En grön vägskylt aviserar förresten att här tar man av till Fakse. Var det inte en dansk spelare som hade ett sådant smeknamn? Fast med x va, eller är det ölet som stavas så? Man är rätt skadad ändå...

Nu har brorsan, resans egentliga huvudperson, anslutit sig till rapportörerna. Jesper, ja en del av er kanske förresten känner honom som Paris-Jesper (exilgnagare), skall till att gifta sig. Sålunda vår resa. Nåväl, rapportörerna är nu tre stycken. Känner mig tämligen nöjd, fast frustrationen är hög. De eländiga och ständiga pipen känns långtifrån hälsosamma. Sportradions måljingel (skuld till mången hjärtinfarkt, må upphovsmannen till den brinna i helvetet..) är ljuv musik i jämförelse med valfri Ericssonfanfar. Prova får ni se. Jag beslutar mig raskt för att en mer traditionell ”tut-tut-signal” är att föredra en dag som denna. Eller kanske är biltelefonen än bättre? Förmodligen.

Daniel (på plats på Råsunda) inleder 13:34: ”Bra första fem, nära mål Arash”. 13:35 Pär: (familjeläktare södra övre): ”Arash, det skall vara måååål där, faan, snyggt annars”

Medan Arash lämplighet såsom varande AIK-spelare i bitvis hårdkokta tankegångar kontempleras rullar bilen vidare genom ett härligt, grönt skrudat, danskt vårlandskap. Vädret är fantastiskt. Inte så mycket trafik och livet känns faktiskt inte så dumt.

Ja, jag mår bra i alla fall: köra bil ner till Paris med två småttingar ombord förresten... tja? Just nu är de små ordentligt missnöjda med sin utsatta och på alla sätt eländiga tillvaro. Pappa har ”dödat” hjälten Grodan Boll på CD:n och försöker istället ratta in den svenska sportradion. Rejält impopulärt tilltag och i enlighet med all tings jävlighet, givetvis helt fruktlöst. Dansk jäkla trafikradio får man in, jorå - i normala fall kanske tämligen intressant under rådande omständigheter men för tillfället tveklöst ett av universums mest överflödiga program...

13:38 Pär: ”nära straff för Gnaget, kanske...”, 13:40 Daniel: ”fan, 0-1”, 13:41 Pär: ”helvetes skit jävla polack 0-1, Pelle snett ute”

Pelle lovande ung back, jo pyttsan. 0-1, pappa sur, lilltjejen mäkta missnöjd av någon anledning, något hon visar genom skrikorkan à-go-go (hur kan så små lungor producera så mycket oväsen, ofattbart) medan storebrorsan gnolar på en munter och egenhändigt (?) komponerad sonett med den uppmuntrande texten ”pappa är dum och får inte komma på mitt kalas”. Att själva orden inte passar in särskilt bra till melodin verkar ha sekundär betydelse, det är helt visst själva budskapet som är det viktiga här (när jag frågar får jag veta att detta är mitt straff för att han inte tillåts fortsätta sin självklara rätt att pipa iväg en macdonaldsballong genom kupén under motorvägskörningen). Mamma Josephine uppvisar ännu en gång en obegriplig oförståelse för sin makes tvångsmässiga beteende då det vankas fotboll. Givetvis är detta absolut högst på dagordningen just nu. Det piper igen:

13:43, Daniel: ”1-1 Nordin på hörna”, 13:45 Pär: ”Nordin, nordin, krister nordin, JAAA! 1-1”, 13:48 Jesper: (framför datorn i Paris medelst sportradio och div. Internetassistans: ”AIK-HBK 0-1, ESK-DIF 0-1”. 13:49 Jesper: 1-1 Nordin, 13:50 Pär: ”Rätt så tunt med folk idag, skall alla jävlar till Paris?”

1-1, pappa är påtagligt mer tillfreds, resten av familjen dessutom tillfälligt (?) pacificerad medelst jättelikt paket smörgåsrån... nåja, att hoppas på att pyjamasgänget skulle få stryk av Enköping var kanske väl optimistiskt.

14:00 Pär: ”Arash linkar ut - skadad. Såg inte vad som hände” 14:04 Pär: ”Mycket sämre spel nu från bägge lagen, arsh ut, rubarth in runt 30:e, Hoch på topp” 14:08 Jesper: ”ESK-DIF 0-3 Johansson hat-trick”, 14:09 Pär: ”Jävligt nära HBK-ledning, tveksam offside. Polacken är farlig hela tiden”, 14:13 Daniel: ”2-1 på straff, aa”, 14:18 Jesper: 2-1, aa på billig straff, Bois har gjort 1-0, 14:20 Pär: ”Misär, är det lag på att ungar måste iväg och göra nummer två när AIK får straff? Såg varken situation eller mål, men aa fixade 2-1 på straff”, 14:20 Daniel: ”Ht, 2-1 riktigt bra spel”,

2-1 och ren, skär familjelycka råder i bilen. Det enda orosmolnet är frugans tveksamhet till det förträffliga i det konstanta pipandet i telefonen. Vi kör ändå bil och vi talar motorvägskörning... mitt i all irritation över diverse störningsmoment i min totala koncentration på händelserna på Råsun... motorvägen tillåter jag mig själv att tänka på det ändock visa i hennes påpekande. Nu tillhör jag i och för sig de lyckligt lottade som har telefon inbyggd i bilen vilket gör att jag bara behöver kasta ett getöga på en display jämte hastighetsmätaren, men ändå... jag beslutar mig för att strunta i de kommande SMS:en tills dess vi når Rödby... det funkar... vi är cirka två km därifrån...

Halv tre-tiden, Rödbyhamns färjeläger. Triumferande ser jag att vi hamnar nästan längst fram i kön. Denna tämligen omotiverade glädje förbyts på ett par sekunder till ett suckande då detta givetvis har sin förklaring i att en båt precis har lämnat hamn. Väntan. Inte alls fel i alla fall kommer jag på, eftersom täckningen ute till havs är rejält begränsad. Ajajaj, det har jag helt glömt av. UTE TILL HAVS KAN INGEN HÖRA DIG SMS:a!!! Fruktlöst mumlar jag något om att lilla Anna förmodligen skulle må bra av att leka lite i gräset ett tag, en timme eller så... Då Josephine har levt med mig i dryga 1tio år blir mina usla underliggande motiv naturligtvis omedelbart genomskådade och ett antal förebrående blickar senare sitter vi i bilen igen. Mer väntan... det piper till igen:

14:35 Pär: Jorå, det gick att genomföra ”flygtävlingen”... en kille vann...”,

Förklaringen till det meddelandet är att vi haft rätt så kul åt de stackars arrangörerna av halvlekstävlingen och deras förtvivlade kamp mot orkanvindar under de inledande matcherna. Det var väl för väl att det ordnande sig denna gång.

Nervöst spejande ut över fjärden efter annalkande färja känner jag en växande ilska över uteblivna rapporter. Sätt fart på matchen nu då, fattar ni inte att jag snart kommer i ”telefonskugga”. Som ett brev på posten kommer så...

14:40 Daniel: ”3-1 rubarth”, 14:41 Pär: ”Fan vad jag älskar engelsk grisfotboll...J 3-1 ru-ru-rubarth!!!”, 14:44 Pär: ”förresten lysande passning av Ishi”

Eufori i bilens framsäte, ånyo begynnande missnöjesyttringar i baksätet. Dels något svårtolkat men ändock aggressivt ”a-golti-golti-golti” och dels ett mer explicit och uppmanande ”Jag VILL lyssna på Grodan Boll”. Den lama förklaringen att det skulle varit fel på skivan tidigare accepteras uppenbarligen inte längre. Och visst, min överlägsna uppfostran firar triumfer och medan jag kör upp bilen på M/F Deutschland strömmar Tomas Funcks välbekanta röster ut genom högtalarna. Underbart är dock kort och våldsamma protester vidtar när det plötsligt står klart för unge herr Florén att båtturen inte skall spenderas i sällskap med Plåtniklas och hans vänner. Efter ett par nervösa sekunders fipplande med SIM-kortet (”har jag missat något, har jag missat något”) kan jag frigöra en mycket nöjd ung fröken Florén ur bilstolens gissel. Det rasslar och krasar på bildäck när resterna av ett tiotal smörgåsrån faller av hennes klänning. Jag blundar för att slippa se katastrofområdet närmast bilbarnstolen. Uppe i resturangen (nåja) piper det igen samtidigt som Danmark långsamt försvinner i horisonten:

14:56 Daniel: ”3-2”, onödigt men det känns stabilt ändå”, 14:57 Pär: ”typiskt, 3-2, fan!”

Domedagstankarna baserade på erfarenhet av tidigare år gör sig ofrånkomligen påminda. Det verkade ju så bra. Skit också. Stackars Josephine frågar uppmuntrande om det var något bra. Charmig som man är muttrar man något ohörbart till svar. Det räcker - hon förstår. Och jag vet vad hon tänker. Barnen är plötsligt oerhört lyckliga över att ha lite springutrymme, något de utnyttjar till fullo. Jag tvingas släppa min koncentration på väsentligheterna uppe i Solna för att dels få fatt på en dotter som försöker sätta hastighetsrekord i krypning in i taxfreeshopen. Sonens orangea keps försvann precis in i ett prång, ett hundratal meter föröver. Till höger. Medan jag med dottern under armen ber om ursäkt för olyckan med de tidigare tjusigt uppstaplade Marabouaskarna ser jag mig förgäves om efter assistans. Telefonen har pipit två gånger och jag kommer inte åt den!!! Efter att ha släpat en skrikande 4-åring från spelhallen (vilt hojtande att de bilarna visst kör fortare än pappas Volvo) och in i cafeterian hittar jag så min hustru i lugnt läsande menyn. Vad har ni gjort? Utan att yttra alltför mycket lämpar jag över tvenne barn och fiskar upp telefonen. KATASTROF: ”ingen mottagning”. En snabb titt på klockan ger vid handen att vi bör nå Tyskland runt halv fyra, en kvart efter matchslut. Väl innan dess bör täckningen vara tillbaka.

Halvvägs in på min mycket tveksamma Alaska Seelachsfilet piper telefonen igen. Utan minsta sympati för mina tidigare så dystra tankar kring Sharbel Touma, Igor Sypniewski & decimeterlånga spår av ketchup på mina jeans får jag en blick som vrålar ”ååhhhhhhh, sluta nu” av min livskamrat som för närvarande har lägre tankar om AIK än på mycket länge. Jag har mottagning och efter en välkomsthälsning från något obskyrt tyskt telefonbolag kan jag återgå till min SMS-orgie. 6 nya meddelanden:

15:05 Jesper: Mycket Halmstad på Råsunda, inget nytt i övrigt”, 15:11 Jesper: ”10 kvar, inga nya mål. HBK fortsatt på offensiven”, 15:15, Pär: ”Grimlund kan ta sig i röven, 4-2 Rubarth igen!, 15:15 Daniel: ”nervöst ett tag men nu 4-2, rubarth igen”, 15:17 Pär: ”otroligt snyggt 4-2, 4 man kunde ha gjort mål där men rubarth är dagens kille”, 15:20 Pär: ”slut, 4-2 rejält bra match av grabbarna idag. Hemgång. Over and out för idag”

Puh. Vilken pärs! 41 SMS senare... Comviq är att gratulera, knappast min arbetsgivare dock...

Slutet gott, allting gott. Kontinenten är nådd, AIK vann och Moneys grabbar har återigen visat att de är riktigt bra i år, småttingarna sover och eftermiddagen lovar fortsatt underbart försommarväder. Autobahn väntar, ett par timmar till skall vi köra innan det är dags att hitta härbärge för natten, någonstans söder om Hamburg kan nog vara lagom. Hamburg? Innan det ens hinner slå rot får jag bort förkortningen SV från tankarna. Jag kastar en hastig blick i backspegeln, Josephine ler lyckligt tillbaka. Nej, jag tror vi skippar det den här gången.

Bensinmätaren börjar göra sig påmind och när jag kör av vid ett ”Rasthof Knuellwald” (!?), skänker jag de tusentals exilgnagare som finns ute i välden en tanke. Stackars satar, vilket liv de måste ha. Och på måndag är det dags igen. Landskrona borta. Men det är, som de säger, en helt annan historia.

Johan Florén
Foto: Bildbyrån
[030605]