Startsida Fotboll Mer läsvärt Krönika

Vissa dagar går det bara inte

Vissa dagar går det bara inte. Ni vet, det kan börja redan med att man välter ut vattenglaset när handen trevar efter snooze-knappen. Sedan fortsätter det.

Jag har i tidigare krönika berört ett omfattande takläggar-projekt. Trots en arbetsmiljö som nog skulle dömas ut av de flesta skyddsombud, har det löpt på fint. Tills igår, då hovtång tappades från nocken ner på tegelhög, träläkt mättes fel, ilsken svala attackerade. Så där slag i slag, dagar då det inte går.

Och väl nere i den trygga hallen lyckas jag skicka lilltån in i ett felplacerat verktyg av obestämt slag, så att den lilla rackarn till nagel ställer sig upp i nittio graders vinkel. Helt fantastiskt skönt!

Missöden skapar förseningar och jag får dundra in från landet för att hinna till Råsunda i tid. Bilburen är jag ju tvungen att finna parkeringsplats, och är därför nära stress-gråten då jag upptäcker att grusplanen vid Skytteholm inte nyttjas för detta. Snälla, återinför! Får alltså jaga vidare och hittar en avställningsyta som jag aldrig tänker avslöja för en enda lapplisa i hela världen.

Därifrån haltar jag (på grund av tån) mot arenan och det är först nu som jag börjar fokusera på matchen och dess förutsättningar. Jag kände viss undran. Eller var det onda aningar.

Dels för att det varit landskampsuppehåll, och den lyckade vårupptakten är över, med en grand finale i upphämtningen senast. Nu gäller det att plocka sommarpoäng.

Helsingborg är också AIK:s främste kombattant i den kontinuerliga toppen, i ett ”post-blåvitt” fotbolls-Sverige. Men de har blandat och givit i år, och kommer med en 0-4-förlust mot Enköping på Olympia i bagaget. Därtill fortsätter Stockholmskonkurrenter att ta hem poäng, skönt att de snart skall leka rommen av sig i ett derby av andra graden.

AIK börjar med ett strålande spel. Tidigt inleds en generös klacksparks-kavalkad, som skulle vara matchen igenom. Ibland blir det mer snyggt än effektivt, förstås, men det underhåller över 17.000 åskådare. Vi skrattar lite åt skönspelet i allmänhet, och jämför med Halmstad-matchen härom veckan. Rimligen bör alltså motståndarna göra första målet, nu när Gnagets fotboll är så pass bra! Så rätt vi får, men ändå fel. Det blir 0-2, i princip i samma enda HIF-anfall känns det som.

Sedan tappas spelet, och förutom några goda intentioner är det hela borta. Andreas Andersson springer inte längre, Mats Rubarths dribblingar går i stå, Arashs eleganta vrickningar når fel adress. Halvleken gäspas ut. AIK har 3-2 i skott på mål, men 0-2 är resultatet.

Det roligaste i paus är att den lilla flickan som vann teckningstävlingen - vilket gjorde att hon fick sparka bollen mot liggande plastskynken - hade samma namn som min katt.

Underläge i halvtid har det goda med sig, att man ofta får se nya, förhoppningsvis intressanta lösningar i laguppställningen. Ayorinde in bredvid Arash, Adde ner i en mittfältsroll. Det verkar offensivt och nytt. Spelet blev åter bättre, men effektiviteten uteblev.

Klacken manade på och var ikväll osedvanligt aktiv. Fortsatt kampanda trots det tidiga underläget är en härlig upplevelse. Dock känns den slentrianmässiga ilskan över domaren något urvattnad, visst - denne kom med en del konstiga domslut, men det var inte han som sumpade alla AIK:s frilägen, eller stod passiv när Helsingborg nätade. En straff hade Mats Rubarth kunnat få i första, men friandet var knappast ett justitiemord.

Därför kändes den dödskult som orerades fram något överdriven, så också när den drabbade motståndarnas landslagsman med Valderrama-frillan. Därvidlag var tillropen från kidsen på vår södra pendang klart bättre:

”Ut med domar’n och in med Nalle Puh!”

Och seriöst - borde inte Jesper Janssons gärningar som missgynnade AIK en gång i tiden vara rätt preskriberade? Många av dem som i mangrann kör benämner honom vid det som skolorna har handlingsprogram för när flickor drabbas, kan knappast ha slutat tro på tomten när den eminente backen tog det förbjudna steget!

Konstaterade att det inte var enskilda spelare, utan snarare vissa par som inte fungerade denna kväll. Benjamin Kibebe och Svante Samuelsson på mittfältet gav mer tyngd än kreativitet. Samuel Ayorinde och Arash Talebinejad jagade förgäves utan att verka finna varandra. Och mittlåset får ta på sig åtminstone det ena målet.

Men framförallt Stefan Ishizaki, planens kreativa gigant, var förtjänt av ett bättre resultat.

Så när ett lag som Helsingborg får maximal utdelning, har stjärnspelare i backlinjen, lite allmänt flyt, samtidigt som AIK:s anfallare saknar fokus, eller vackra kombinationer slutar med hårfint offsidemål, då blir det inte tre pinnar (eller ens en).

Men tack vare den osedvanligt rejäla poängskörden under våren, eller försäsongen som Richard Money kallar den, och också att spelet faktiskt var riktigt bra under långa perioder, vägrar jag låta mig nedslås. Nästa match är Krister Nordin tillbaka, med hälsenor som haft långledigt. Hoch, Corneliusson, Alm och Gary och några ungtuppar finns ju också att tillgå, om formkurvor börjar pendla.

Nej, denna kväll var just en sådan då det bara inte skulle gå. Men Gnaget jagar vidare i toppen efter ett olycksfall i arbetet. Och jag slapp mirakulöst nog P-böter.

Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[030617]