Startsida Fotboll Mer läsvärt Krönika

Tack till Bergianska trädgården för användandet av bilden

AIK-Helsingborg à la Ray Bradbury -
eller
Den lilla skillnaden kan bli det som avgör

TAKE ONE

Väckarklockan ringde som vanligt vid kvart i åtta. Utanför fönstren låg ett solglitter över kanalen.
Efter några sekunders sömndruckenhet kom den första rysningen när jag för första gången denna dag drabbades av insikten: Matchdag!

Efter sedvanlig dusch, lite fil och flingor och morgon-TV ögnade jag igenom SvD-sporten i fruktlös jakt på några välbekanta versaler (de syns ju så bra!) innan jag och sambon packade in oss i bilen och styrde mot jobben.
Väl där bestämde jag mig för att hela tiden hålla mig sysselsatt. Det är för mig det bästa sättet att kontrollera inför-matchen-nervositeten och lade upp en ambitiös dagsplan som skulle kräva hårt jobb för att bli färdig lagom till avfärd mot Råsunda vid halvsex-rycket.
Vid lunch öste det ner och jag fick dagens sjunde rysning när jag påmindes om matchen; bara inte mattan blir för blöt. Det klarnade upp och arbetet gick bra men framåt eftermiddagskaffet började nästa inför-matchen-fenomen göra sig påminnt: Nervositets-kissnödigheten!
Jag vet inte om det är adrenalinet som söker evakuering men nå´t är det i alla fall.
Sista timmen var jag så matchuppjagad att det inte gick att göra annat än att slösurfa fram till avfärd. Hämtade upp en kompis vid Liljeholmen tillsammans med det viktigaste av allt, nämligen sambon. Med henne bredvid mig har AIK inte förlorat på hemmaplan hittills i år så det kändes plötsligt tryggt där vi satt och småpratade på väg mot Solna.
Gullregnen på Vasavägen blommade för fullt och doften av kaprifol gjorde mitt sinne lite lugnare. Vad är väl en match av tjugosex? Det löser sig!

Matchen startade i ett tempo furioso med AIK vid rodret. Helsinborg hade svårt att komma över mittplan med bollen under kontroll. Det såg bra ut. Men så plötsligt. En hörna, en nickskarv av Jesper Jansson till en fristående HIF-back men som tur var stod Kibbe där han skulle och kunde avstyra en målchans. Strax därpå kom Gustaf Andersson plötsligt fri mot Håkan Svensson efter en öppnande pass men blev aldrig av med Tjerna, som förtjänstfullt störde tillräckligt mycket. Gustaf får ändå lite turligt iväg ett skott men Håkan dyker ner och styr ut bollen till hörna. Puh! Nära igen.
Efter dessa två chanser tappar Helsingborg det mesta av spelet och skapar bara något uddaläge under de resterande 75 minuterna. Gnaget däremot skapar mycket och mest av allt skapar Ishi, Rubarth och Andreas, som gång på gång serverar andra, och varandra, bollar. Flest får Arash och tre gånger blir han helt fri och kan sätta sitt andra, tredje och fjärde mål. Ishi knorrar dessutom in en frispark från sidan och efter vackert väggspel kan AIK sätta femman, ett mål som skåningarna ville ha till off-side men där reprisen gav de våra rätt.
Utmärkte Martin Hansson blåser av matchen och i strålande sol vandrar vi mot bilen med den där känslan i kroppen som trotsar alla försök till förklaringar.

Den där känslan som gör alla männsikor vackra och alla ord vänliga.
Den där känslan som ger tiodubbelt med energi och som aldrig ens passerar hjärnan. Istället, likt andra ursprungliga känslor, sprids den från mitten av kroppen, påverkar alla sinnen och bäddar in medvetandet i en söt och välsmakande sockervadd.
Den där känslan när laget i våra hjärtan har vunnit på Råsunda!

TAKE TWO

Väckarklockan ringde inte som vanligt vid kvart i åtta. Istället rycktes jag ur en hemsk dröm vid halvnio. Utanför fönstren låg ett solglitter över kanalen men bortom Hammarbyverket tornade mörka moln upp sig.
Efter några sekunders sömndruckenhet kom den första rysningen när jag för första gången denna dag drabbades av insikten: Matchdag!

Efter panikdusch fick jag hoppa över både morgonfilen och morgon-TV och plocka med mig tidningen innan jag och sambon slängde oss i bilen och styrde mot jobben. Köer på Skansbron.
Väl där bestämde jag mig för att hela tiden hålla mig sysselsatt. Det är för mig det bästa sättet att kontrollera inför-matchen-nervositeten och lade upp en ambitiös dagsplan som skulle kräva hårt jobb för att bli färdig lagom till avfärd mot Råsunda vid halvsex-rycket.
Vid lunch öste det ner och jag fick dagens sjunde rysning när jag påmindes om matchen; bara inte mattan blir för blöt. Det klarnade tillsist upp och arbetet gick bra men framåt eftermiddagskaffet började nästa inför-matchen-fenomen göra sig påminnt: Nervositets-kissnödigheten!
Jag vet inte om det är adrenalinet som söker evakuering men nå´t är det i alla fall. Knappt hade jag varit på toa, så var det dags igen.
Sista timmen var jag så matchuppjagad att det inte gick att göra annat än att slösurfa fram till avfärd. Hämtade upp en kompis vid Liljeholmen men på vägen dit ringde sambon. "A3-ritningar strular, skrivaren strular. Vet inte om jag hinner så åk ni. Jag tar tricken om det löser sig."
Det viktigaste av allt, nämligen sambon, skulle kanske missa matchen! Med henne bredvid mig har AIK inte förlorat på hemmaplan hittills i år så det kändes plötsligt otryggt där vi satt och småpratade på väg mot Solna.

Matchen startade i ett tempo furioso med AIK vid rodret. Helsinborg hade svårt att komma över mittplan med bollen under kontroll. Det såg bra ut. Men så plötsligt. En hörna, en nickskarv av Jesper Jansson till en fristående HIF-back som bara hade att sittnicka in den i tillspillogivet mål. Kibbe fanns tyvärr inte på plats för att kunna avstyra 0-1. Strax därpå kom Gustaf Andersson plötsligt fri mot Håkan Svensson efter en öppnande pass men blev aldrig av med Tjerna, som förtjänstfullt störde tillräckligt mycket. Gustaf får ändå lite turligt iväg ett skott utan att nästan veta om det och Håkan dyker ner men kan inte styra ut bollen till hörna utan tvingas istället fiska upp 0-2-bollen ur maskorna. Puh! Vilken mardrömsstart!
Efter dessa två chockmål tappar Helsingborg det mesta av spelet och skapar bara något uddaläge under de resterande 75 minuterna.
Samtidigt tågar sambon trumpen upp mot sin plats, ca 20 minuter försenad.
Gnaget skapar därefter mycket och mest av allt skapar Ishi, Rubarth och Andreas, som gång på gång serverar andra, och varandra, bollar. Flest får Arash och tre gånger blir han helt fri men kan inte sätta sitt andra, tredje och fjärde mål. Missarna är hårresande! Vid två tillfällen lyrar han helt snällt bollen till målvakten som nästan lite överraskat famnar bollen som för att säga: "Kom igen nu, låt mig jobba åtminstone lite för brödfödan".
Ishi knorrar däremot en frispark från sidan som tvingar målvakten att just jobba för brödfödan och med nöd och näppe tippa till hörna och efter vackert väggspel kan AIK sätta ettan, ett mål som linjemannen ville ha till off-side men där reprisen gav de våra rätt. Bortdömt blev det i alla fall, till publikens akustiska frustration.
Ojämne Martin Hansson blåser av matchen och i slöjad kvällsol vandrar vi mot bilen med den där känslan i kroppen som trotsar alla försök till förklaringar.

Den där känslan som gör alla männsikor alldagliga och alla ord ointressanta.
Den där känslan som suger tiodubbelt med energi och som aldrig ens passerar hjärnan. Istället, likt andra ursprungliga känslor, sprids den från mitten av kroppen, påverkar alla sinnen och bäddar in medvetandet i ett bittert och osmakligt vakuum.
Den där känslan när laget i våra hjärtan har förlorat på Råsunda!

Men så slås jag av att gullregnen ändå inte är så tokiga där de hänger nästan tropiskt över Vasavägen.
Och den underbara doften av kaprifol, vem kan undgå att älska den?
"Bara" två poäng upp till toppen. Inte så tokigt ändå!

När kvällen gått över i natt och vi lagt oss och sömnen långsamt kommer, minns jag att jag formulerar en sista tanke:
Vad är väl en match av tjugosex? Det löser sig!
Men nästa matchdag får vi bara inte försova oss och inget jobbstrul i världen får avhålla sambon att sitta vid min sida. Den lilla, lilla skillnaden kan bli det som avgör!

Mats Håkanson
[030617]