|
Startsida
Åskådarna gav sina hjärtan Åttondelen i cupen, och jag går till Råsunda för att på läktaren möta min kompis J, den enda jag känner med större popstjärne-status än Mats Rubarth. Har inte sett det, men tror dock han dribblar sämre! Och han brukar inte ha ett snöre runt huvet. Vårt gängs vanliga smultronställe på övre södra var stängt denna afton, så vi valde den mer plana vinkeln från västra läktaren. Dags alltså för årets första betydelsefulla match mot ett lag som AIK redan mött i år, bortamatchen mot Öster i våras var knappast en höjdare, räddad av ett sent skräpmål, och med tanke på senaste tidens kräftgång kändes det som att det nu ånyo var upp till bevis. Jag gissade att Richard Money skulle mönstra bästa tänkbara trupp, för att tydliggöra allvaret, men hans taktik blev en annan. In med folk som legat i gränslandet för startelvan - Andreas Alm, Gary Sundgren, Benjamin Kibebe och Samuel Ayorinde - och upp på läktaren med de ordinarie Andreas Andersson, Stefan Ishizaki, Per Nilsson och Jimmy Tamandi. Strategin att låta AIK:s namnkunniga manskap vikariera för varandra har varit påtaglig under vårens uppbyggnadsfas, och man kan nog inte dra slutsatsen om dess effekt fullt ut förrän i höst. Men på minuskontot hamnar rimligen förmågan att bygga ett kontinuerligt spel, det blir som om olika konstellationer måste använda dyrbar matchtid till att lära känna varandras löpvägar och övriga intentioner. Och med Adde och Ishi lediga, Gary som mittbacksvikarie, Kalle Corneliusson på bänken, Martin Åslund långtidsskadad och Krister Nordin ej i full form saknas kreatören som tar tag i dirigentpinnen. Spelmässigt var det en klar uppryckning från katastrofen i Borås, dock var Växjö-gänget i denna match ett betydligt blekare motstånd. Men första halvlek var framför allt ett skådespel i siesta-tempo, alla tycktes sommardåsiga, övervakade av en lika stillsam Mr Money. Det var också som att båda lagen visste att AIK var det klart bästa, och att det inte behövdes yvas så mycket om det! 1-0 kom på ett skolboks-anfall i slow-motion, inknoppat av Svante Samuelsson på ett välavvägt vänster-inlägg. Åskådarna som var där gav till stora delar av sina hjärtan. Klacken visade redan vid avspark att man förstått allvaret kring de senaste matchernas problematik, och gav ett enormt stöd - inte genom att i sig vara den mest storhövdade man skådat på Råsunda - men sånginsatsen var i sin fermitet årets mest imponerande. Osedvanligt bra eko-effekter från läktarna i övriga väderstreck också, bland oss 5000 på plats. Detta bör tas tillvara, publikunderlaget har ju varit under otrolig utveckling de senare åren, och i takt med detta även tifo-effekterna, medan fantasin och glädjen i ramsor och sånger inte nått lika långt i jämförelse med andra lags påhejare. Ut till andra halvlek kom också AIK med glädjen som insikt. Första anfallet gav 2-0, Alm visade prov på distinkt målsinne av gammal god stil. Sedan följde många vackra, individuella prestationer, till fägnad för publiken. Det främsta med detta var just att spelarna manifesterade att fotboll garanterat är KUL att utöva. Själva grundspelet lämnade alltjämt en del att önska, men inspirationen ger bra jordmån för förbättringar. Och Nordin gjorde äntligen en riktigt bra halvlek. Pricken över i blev dock Rubarths granna punktering i form av ett lobbskott i målvaktens vänstra kryss. Och jämte Kalle Kula, fick också Martin Mutumba och Mattias Nylund göra inhopp. Att Mutumba har förväntningar
på sig kunde avläsas direkt på klackjublet och hejaramsan. Ingen av dessa avbytare hann dock visa upp särskilt
mycket konkret i just denna match. Det som skiljer är samtliga spelares potential och möjligheterna därmed till ett spel som anas (förväntas?) runt hörnet. Och sången, denna urkälla till glädje som kan smitta av sig på gräset. Stefan Livstedt
|
Läs även
