Startsida Fotboll Mer läsvärt Krönika

Flytet har dragit vidare

I slutet av maj gick Gnaget upp i serieledning efter skönlir mot Malmö FF. Sedan har stundom klart försämrat spel, individuellt som i lag, varvats med ineffektivitetens vånda. Därav bara två poäng på fyra matcher. Och Flytet, detta väsen som likt en tidig vårlärka kom drillandes och äntligen, äntligen valde att vistas på AIK:s domäner, verkar ha dragit vidare till andra, mer bekanta häckningsplatser.

När jag skriver flyt, avser jag en fri översättning av engelskans ”flow”, snarare än ett slangord för tur. Bra lag har tur, likaväl som förvisso tur-lag kan bli bra. Men flyt handlar om att harmonisera tur och skicklighet i en större samklang. Omsatt i konkret fotboll blir det tre poäng hemma, en eller tre borta, oavsett om själva spelet gjorde laget förtjänt av det eller inte.

Det slår mig att kanske får AIK:s manskap nu betala för det underdog-perspektiv som Richard Money och c/o valde att implementera vid upptakten. Raskt upp i tätposition, och sedan måste självbilden omprogrammeras. Gnaget ÄR faktiskt ett topplag, och då gäller det att ha attityd för detsamma. Men just detta är ju en alltför klassisk hämsko för svenska klubb- och landslag i gemen. Hellre Argentina än Vitryssland. Hellre AEK Aten än Primorje. Och nu kan heller nästan inget skyllas på skadeläget längre.

Mr Money sade sig vilja bevara så mycket som möjligt av senaste cupmatchens gemyt, men visst förvånade öppningsdragen med Fredrik Björck på mittfältet (godkänd), och Jimmy Tamandi på bänken, till förmån för Benjamin Kibebe. Det senare blev egentligen aldrig prövat, då ”Kibbe” lämnade tillbaka platsen per omgående, efter en tidig skada. Att få in Andreas Andersson mer i spelet genom att låta honom starta på mittfältet, har nog fler än bara Lars-Tommy-trogna bland AIK:are önskat sig. Inledningsvis var dock Svante Samuelssons kampvilja tydligast.

Örebro är ju ingen lätt Råsunda-nöt att knäcka, och ikväll var de skickliga i defensiven. Trångt, trångt, trångt i straffområdet, ett kungarike för Mats Rubarth satt man väl lite till mans och kvad. Men motståndarna var inte idel igelkottsförsvar - de hade i vissa stunder en del kreativitet i andra riktningen.

Nej, Gnagets två urstarka krafter - vilja och potential - är inte synkroniserade just nu, och då hostar maskinen. Tillförordnad kapten Andersson gjorde dock som Nordin mot Öster härom dagen: ryckte upp sig rejält efter halvtid, och detsamma kan sägas om ett flertal. Summa summarum innehöll matchen en hyfsad mängd dramatik för att ända i 0-0. Vi dryga 14 000 fick ju svära åt en ribbträff - annars har jag upplevt det som att svartgula trästrykare generellt har saknats på repertoaren i år.

Högsta lovord från undertecknad går för dagen till Daniel Tjernström, han har redan funnit sin defensiva position på vänsterbacken, nu börjar han synas rejält ofta framåt också. Att ha Stefan Ishizaki som närmaste bollkollega gör honom knappast mindre modig. Och nog bör Gary Sundgrens rutin och spelsinne räcka till en ordinarie plats, nu när det behöver fortsättas bitas ihop? En fråga i andra änden av uppställningen är väl också om Andreas Alm och Samuel Ayorinde inte tar ut varandra genom att förrätta samma spelstil? Eller? Bevisa gärna motsatsen!

För ur led är också målgörandet. Förutom den magiska slutkvarten i derbyt för en månad sedan, har Gnaget inte gjort allsvenska mål sedan succén mot Malmö. Vad den detaljen beträffar - en ack så viktig sådan - är jag ändå inte alltför orolig. AIK har hittills fått in nio spelare i målfabrikationen i serien, och fullträffarna är relativt jämt spridda dem emellan. Jämfört med andra toppkonkurrenter, som verkar beroende av två, tre spjutspetsar, lär det vara bra förspänt framöver. Mål kommer åter, liksom goda tider, och även om tabellpositionerna försämrats på sistone för AIK:s del är det givetvis en lång, lång väg kvar för alla klubbarna.

Nu åderlåts vissa trupper när proffsmarknaden öppnas. Andra har stagnerat, eller hamnat för långt efter. Några är inne i stim, några käkar upp poäng för konkurrenterna i täta kamper. Men pendeln lär svänga åter.

Står och filosoferar kring ovanstående, medan jag väntar på min södergående T-bana, längst fram på Gamla Stans perrong, där man kan vila ögonen i julikvällens mättade, blå dragning mot natt. City-liv i ferieskrud. En bit bort hörs skratt och larm från en krogbåt som vaggar i dunkla reflexer, och där lyfter ett pilande streck i vingflykt mot nordväst, mot Solna.

Båtens namn känner jag. Den heter ”Flyt” - men var fågeln en lärka? Kanske!

Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[030702]