Startsida Fotboll Mer läsvärt Krönika

AIK på banan igen

Tankar före avspark:

IFK Göteborg mot AIK. Två traditionella giganters möte, därtill i dubbelmatch då serien gör halvårs-bokslut, enligt välkänd sommartradition.

Hur är det med formen? Juni månad läggs till handlingarna som undermålig rent resultatmässigt. Förutom slutspurten i derbyt, kan man vara nöjd med spelet i stora delar av Helsingborgs- respektive Örebro-matchen, men det finns ju som bekant inga stilpoäng. Med något undantag har de flesta spelare varit mindre lyskraftiga än tidigare på våren, eller ännu inte nått upp till förväntad standard.

Hur är det med mittfältet? Richard Money har varslat om utrensning, omgruppering och nya tag, och använder underprestationen mot Elfsborg som exempel på hur man INTE ska fortsätta. Jag undrar i förväg vad det kan innebära konkret i laguppställningen? Mittfältets startkvartett då innefattade bland andra Mats Rubarth, Stefan Ishizaki och Krister Nordin. Har svårt att tro att någon av dessa tappar sin status i startelvan, de två förstnämnda har visat stigande form, och motorn Nordins kaptensbindel ska det väl mycket till att rubba.

Hur är det med rykten? Det är ”Silly Season” i media-Europa och Sverige får sin beskärda del. Bojan Djordjic tränar med Gnaget, även Thomas Lagerlöf syns på Karlberg, och vips är rubrikmaskineriet igång. Men Peter Kisfaludy ligger lågt som en ubåtskapten i bottenläge.

Så här i anländande sommarvärme, då huvudstadens stress har lagts på hyllan, är det ändå svårt att uppbåda konventionell oro inför en match. IFK Göteborg på Gamla Ullevi är en svår uppgift, naturligtvis. Visst, men det finns en uppsjö av hinder som måste övervinnas på vägen mot en framgångsrik allsvensk slutplacering. Det är ingen idé att lägga energin på nojor och negativa tankar om trender och poängtapp. Ut och kör, visa helt enkelt att även om vår uppgift är svår, så är motståndarnas etter värre...

Tankar efter avspark:

Men det tar mindre än fem minuter, så är pulsen på högvarv när jag och min bror M sitter framför TV:n. Brorsan beskriver det som att han får feber vid varje AIK-fight, nervositeten skapar ett grill-element inne i huvudet, vi våndas inför öppen balkongdörr. Matchen inleds i ett böljande vilje-tempo, och målchanserna har avlöst varandra. AIK tycks klara av att ta tag i dirigentpinnen.

Mr Moneys nysatsning visade sig vara ganska odramatisk vad gäller mittfältet. Fjärde ess i kvartetten blev Svante Samuelsson, motståndarna har ju Håkan Mild med flera, så nog kunde det smälla på. För backlinjen valdes ”Sundsvalls-modellen” från april, med Per Nilsson som högerback. Då den matchen slutade illa, fick vi onda aningar, som ju skulle komma på skam.

Att Gary Sundgren får plats i startelvan igen känns både tryggt och pirrigt på samma gång, med tanke på spelstilen. Att han får visa upp sig i Göteborg, där han helt fantastiskt omotiverat uppbringat en hatkultur kring sitt namn, känns ännu mer rätt. Denna aspekt blir dock odramatisk, hemmapubliken lägger förakt-energin på Andreas Andersson istället.

Jimmy Tamandi har nog skapat ett svårslaget rekord. För andra matchen i rad börjar han på bänken, men får komma in inom tio minuter, som vikarie för Benjamin Kibebe respektive Daniel Tjernström. Jimmy gör det med bravur, får denna gång dessutom spela på en ovan vänsterkant. Han har framförallt en imponerande lägstanivå, och det är ett gott bevis för truppens styrka att han (tillfälligt?) tappat sin plats i startelvan.

Spelet börjar äntligen flyta! Första halvlek blir AIK:s klart bästa på bortaplan. Det enda som hackar är själva TV-sändningen, som ibland bestämmer sig för att frysa bilden i 20 sekunder, och vi vet ingenting om vad som händer. Eterns egna epileptiska anfall! Nåja, ska man hitta något övrigt att beklaga sig över, så är det väl en bristfällig koncentration vid fasta situationer. För många hörnor och frisparkar slarvas bort denna kväll. Men de produceras i parti och minut. De gamla parhästarna Andreas Andersson och Daniel Hoch har fått förtroendet på topp, bägge springer och söker öppna ytor, bägge gör de sin bästa match för året!

Men det blir planens gigant som får göra 1-0. Göteborgaren Fredrik Björck är årets utropstecken, och han accentuerade detta med en distinkt volley mitt i första halvlek. Hans vanliga innerbacks-kollega Nilsson agerar inläggare från höger ytterposition, och via felstuds genom blåvitt försvar, får ”Björcken” till ett typiskt ”Almen-mål”. (Träd som träd!). Det slår mig att just denna fullträff därmed kan symbolisera rörligheten, mångfalden och kapaciteten i AIK:s trupp. Bara alla får till det, vet vad de skall göra och vad de kan göra. Alltnog: tionde man, förste back, in i årets målproduktion i Allsvenskan för AIK.

Fermiteten, och övertaget, fortsätter glädjande nog efter målet. Detta bevisar framför allt att självförtroendet sitter bergfast, trots den svaga junifotbollen. Och jag undrar om inte 2-0 i halvlekens slutfas är årets AIK-mål hittills i undertecknads ögon. Stefan Ishizaki slår en distinkt passning till sig själv, som vet han redan i den rusningen att han i nästa tillslag skall från kanten leverera en skruvad macka till Hoch i torpedfart mellan backar. En passning så vidunderligt perfekt att ”Hochen” bara måste göra en lobb vars bollbana inte synts sedan Björn Borg satte dylika på Wimbledons centercourt.

Andra akten inleds i ett bedrägligt lugn, och när IFK får en hårt dömd utvisning emot sig, känns detta ännu bedrägligare. I det läget övertänder en i övrigt utmärkt Mats Rubarth och kompensationsutvisningen känns nära. Den kommer, men det röda kortet registreras på Samuelsson. Onödigt, kraftkarlen åker ut för hands respektive bortslängd boll. Inte minst eftersom även han gjort sin bästa match för säsongen. Vi hade sett tvåfots-Svante, cykelsparks-Svante, men alltså även idiotvarnings-Svante. Förutom de gängse närkamps- och nickduells-vinsterna. Nu får mittfältet nyskapas inför nästa match igen. Mr Money bör dock ha lugnats av Kalle Corneliussons inhopp (bytte av ”Ishi” - bara det inte är någon fara!) - han visade definitivt vilja nog för att få börja från start.

Tio mot tio öppnade spelet upp igen, men hemmalaget kunde aldrig hota fullt ut. Självklart sitter man och nojar i TV-soffan, brorsans feber gassar vidare, och man vill ta en promenad sista kvarten, vill gå ifrån för att komma tillbaka och se ställningen som slutresultat. Vi framhärdar, och när vi beskådar den tillresta klacken dansa långdans i svartgult och naket, inser vi också att det hela är grejat.

Eftersom även Krister Nordin gjorde sin bästa match för säsongen, är därmed alla i den centrala linjen omnämnda i det sammanhanget. Håkan Svensson övertygade naturligtvis också, men det behöver knappast nämnas. Benägen hjälp fick han också från backlinjen i allmänhet, Björck i synnerhet. Det lär finnas många spelare att tillgå i höst, men AIK fortsätter att dra på sig onödiga varningar, som ju ackumuleras inför höstspurten. Om det inte är skador, så är det avstängningar. Är dessa orsaker till manfall som kommunicerande kärl?

Nej, inga negativa funderingar nu! 2-0 borta mot Änglarna är stabilt. Nu jagar vårt lag - efter en tid i depå är Gnaget ute på banan igen. Och febern svalkas av med en segeröl nere på mitt stamlokus i Bajenland.

Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[030702]