Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2003

Kibbe - använder både in- och utsidan av huvudet

Kibbe sträckte baksidan av låret i ÖSK-matchen och vilar fortfarande från träningen när vi träffas. Han ser fram emot att få återgå till träning och spel och tror inte att skadan blir långvarig eller skall hämma honom, när den läkts.

Vi börjar med snabbfrågor.
Honom vill jag spela med!
- Babis Stefanidis. (Svaret kommer efter en stunds betänketid, han överväger uppenbarligen ett antal namn innan han bestämmer sig.) Vi spelade tillsammans i BP som unga och har spelat ihop i pojk- och jumiorlandslag.

Honom vill jag inte möta.
- Nää, det finns ingen speciell.

Stureplan?
- Partyområde.

Karlberg?
- Mitt andra hem.

Hagaparken?
- Avkoppling.

Innebandy?
- Iskall. Ja... jag menar mig, inte att sporten är iskall. Vi spelar lite ibland mellan säsongerna i samband med träningen och Adde och några andra, de kan spela, jag kan inte.

Efter en kort diskussion kring innebandyn, finns det nog en möjlighet att Kibbe kan dyka upp i Solnahallen till någon AIK-match. Som åskådare, alltså. Vi fortsätter med några frågor kring hans fotbollsförflutna. Kibbe är ju en av ganska få som spelat i junior- och utvecklingslaget innan han flyttades upp i A-laget.

Dina tidigare lagkamrater - varför "försvann" de och är det några du saknar speciellt?
- Jag tycker det fanns många talangfulla spelare bland oss. Det var kanske lite annorlunda då, steget till A-truppen var större. AIK har nog blivit bättre på att ta tillvara på sina ungdomar. Richard, till exempel, är ju en tränare som vågar ge unga och oprövade spelare chansen utan att ta onödiga risker. Kweku, det var nog en överraskning för oss alla. Och de unga som fått chansen att prova på spel i A-laget har ju också lyckats väldigt bra. Han förstår att det är viktigt med byten, att förändringar kan vara något positivt. Konkurrensen ökar också då och det ökar kvalitén på träningarna. Under försäsongen träningsspelade vi ofta med juniorer och det var många som imponerade. Kanske allra mest Mackan (Marcus Arencranz) och "Lill-Schwartz" (Anders Hamberg)... men, ja, det finns flera som jag tycker var bra och borde kunna nå A-laget. Det fanns många bra spelare under min juniortid också. Ja, Mackan kom ju med redan då, men Alexander Valentini (målvakt i Café Opera, nu) och Fehrat Korkmaz (Valsta-Syrianska, nu) är två killar jag trodde på. Det fanns ju fler, många spelar ju fortfarande i andra lag och lägre serier, men de kan komma igen. Stockholm är ju speciellt, det är mycket större konkurrens här, spelare kommer från hela landet, hade vi bott och spelat i en mindre stad, skulle kanske fler tagits upp i A-truppen och fått chansen. Jag tycker det är bra att de unga spelarna kan få chansen och får känna på högre tempo och lite tuffare spel. Richard håller en bra balans men törs ändå ta lite chanser.

(Vi gör ännu ett litet brejk i intervjun och kör ett lite nostalgiskt "var finns de nu".)

Mittback, ytterback eller defensiv mittfältare?
- Jag trivs faktiskt bra på alla platserna, men tycker nog att jag passar bäst centralt i banan. Min spelstil och mitt huvudspel funkar bättre där, känns det som. Richard får avgöra var man behövs i varje match, det handlar ju om ett lag och lagspel, inte vad vi vill som individer.

Du började väl som forward?
- Jodå, det var vid försäsongsträningen 1999, som vi hade kort om backar och Stuart (Baxter) ville att jag skulle pröva att gå ner som mittback. Alla blev tydligen väldigt nöjda och trodde på mig i den positionen, så jag blev kvar. Men fram till dess hade jag varit anfallare.

Vad beror måltorkan från Helsingborgs- till Örebro-matchen på?
- Det är svårt att säga. (Kibbe funderar länge, vill verkligen ge ett klart och genomtänkt svar) Vi skapar mycket, delvis är det oflyt, sånt som gick in i tidigare matcher, gör det inte nu. Vi glömmer Elfsborgsmatchen, där förtjänade vi inga mål, men mot Helsingborg spelade vi bra, skapade chanser, i stället gör de två mål på en dryg minut. Mot ÖSK föll vi in i deras spel lite för mycket, det blev för mycket långbollar i stället för passningar och inspelningar för att tvinga dem att öppna muren. Vi var kanske för ovana vid deras spelsätt och blev stressade själva i stället för att stressa dem. Samtidigt måste man berömma ÖSK som kunde och orkade genomföra sin murtaktik hela matchen trots att vi tryckte på hela tiden. Vi har lärt oss något också.

Vad skiljer Richard från dina tidigare tränare?
- Ja, han kom ju efter Uhrin och det blev en enorm skillnad. Det kan ju ha berott på språket, men under Uhrin fanns egentligen inga linjer och ingen tydlig spelidé. Han sa mest bara "play your style" och det försökte vi. Så elva spelare försökte spela som vi lärt oss tidigare vid olika tillfällen och med olika tränare. Alla ville, alla försökte men det blev ju inte något lagspel. Olle Nordin och Peter Larsson tycker jag hade förtjänster som tränare bägge två, men det gick ju snett ändå. Olle kan inte hjälpa att han inte orkade och Peter kände sig egentligen inte mogen att ta huvudansvaret på den här nivån. Egentligen hade de otur, bägge två. Jag tycker de var bättre än resultatet blev... Och sedan, när Uhrin kom, fick vi improvisera själva!

Om Richard bad dig om hjälp, vad skulle du förändra i AIK:s spel?
- Fortsätta på samma spår: alla skall jobba tillsammans till 110 procent. Vi skall spela som ett lag, vi skall vara svåra att möta. Förra året fanns det ingen linje, vi var elva spelare som försökte genomföra vad vi lärt oss tidigare, nu är vi ett lag som försöker genomföra det vi lärt oss tillsammans och vi vet var de andra är och vad de gör. Det funkar inte alltid eller hela tiden, det finns ett motståndarlag också som vill något annat. Och vi vet det även om några är skadade eller avstängda, vi kan lita på varandra men lyckas inte alltid genomföra det vi kan och vill.

När Kibbe pratar slås man av hans engagemang och eftertänksamhet. Det finns ett genuint intresse hos honom som är smittande. Han låter inte bara Richard instruera och lära ut, han funderar uppenbarligen på vad det är han lär sig och vad det innebär. Det måste vara såna egenskaper hos fotbollsspelare som gjort att man ibland kallar fotboll "det gröna fältets schack".

Varför blev det AIK för dig?
- Min moderklubb var ju BP, sen var jag i Hammarbys U-trupp, men där tröttnade jag, det var en oproffsig och ganska underutvecklad u-organisation. Så när Rickard Norling hörde av sig, blev jag jätteglad. AIK var favoritlaget, jag gick på Råsunda som ung. Och jag har hela tiden trivts bra i AIK, helt klart min bästa tid som fotbollsspelare, även om de unga åren i BP också är ett härligt minne. Som sagt, forward till -99, sen blev jag försvarare och året därpå blev det allsvensk debut.

Vad är ditt mål med fotbollen?
- Att bli så bra jag kan bli... att inte, när det är slut ångra någonting... inte känna att jag borde ha tränat mer eller jag borde ha försökt... jag skall ge det jag kan ge och göra det jag kan göra.

Proffsdrömmar? Och, i så fall var?
- Visst finns det... redan som liten drömde man om spel som proffs, helst i Frankrike...

Varför Frankrike?
- Jag gillar landet och fotbollskulturen där. I andra hand England. (När jag frågar vilken klubb han skulle vilja spela i, gläder han mig med: Arsenal. Mitt intryck av hans goda omdöme förstärks!)

Och efter proffstiden?
- Jag vill vara klar med min civilekonomsutbildning innan jag åker, så när jag slutar med fotbollen jobbar jag nog som civilekonom... eller så öppnar jag restaurang, café eller bar.

Gillar du att laga mat?
- Jag gillar att äta gott (skrattar och funderar ett slag sen)... fast samtidigt skulle jag gärna vilja testa som tränare, se om det går att förverkliga idéer och tanka jag har. Hur det än blir i framtiden kommer jag att fortsätta att gå och titta på fotboll. Fotboll är roligt, jag gillar det verkligen.

Vi pratar lite om fotboll och länder. När jag berättat om mitt favoritland, Portugal, kan han tänka sig ett proffsliv även där. Några korta frågor till sist för att ge ytterligare klarhet om en ung men ändå erfaren och klok spelare.

Favoritmusik?
-Soul, klassisk soul, typ Motown, Marvin Gaye.

Favoritförfattare?
- Jan Guillou, Mer för Tempelriddarsviten än Hamilton, jag läser också gärna självbiografier.

Favoritskådespelare?
- Denziel Washington. Och så.....nej, jag kommer inte på namnet.

Bryr du dig om vad som sägs/skrivs om dig? (Han tänker efter ordentligt, innan han svarar)
- Nej, egentligen inte, det är viktigare vad lagkamrater och tränare säger och vad jag själv känner och tycker. Både kritik och beröm blir lätt oförtjänt, man vet när man gjort vad man skulle och vad man kunnat och man vet när man inte räckt till eller gjort fel.

Till sist, stämningen i laget?
- Jättebra, har faktiskt aldrig varit så bra, inte ens förluster eller plattmatcher förstör stämningen, vi litar på varann och trivs, gemenskapen betyder mycket och hjälper oss.

Som för att bevisa detta har Andreas Alm smugit upp bakom Kibbe och kastar sig över honom bakifrån, möjligen försöker han trycka ner honom i stolen. Kibbes reaktion innehåller ingen oro eller förvåning, han skrattar, griper tag i Alms armar. Efter några sekunders armhållning, skrattar bägge.
  Efter ett långt samtal får Kibbe gå till en välförtjänt lunch.

Text: Bappe Bjuggren
Foto: Bildbyrån
[030709]