Startsida Fotboll Mer läsvärt Krönika

Tålamodet på bristningsgränsen

Vi hade planerat en heldag, jag och min vän S. Det visade sig vara svårt att bestämma vad den skulle innefatta, mer än att krönas med returmötet mellan AIK och IFK Göteborg på Råsunda. Det anrika i denna match, AIK - Originalet, mot västkustens fotbolls Grand Old Boys, ledde till ärevördiga förslag beträffande dagens aktiviteter.

”Rosendals trädgårdar, en fika” föreslog jag i ett första SMS, hade en obskyr tanke om att två gnagare ändå skulle återupprätta stället - Kungliga Djurgården som geografisk plats är ju faktiskt något vi alla kan vara stolta över. Men S var dock kallsinnig och kontrade med picknick i Hagaparken. Jag förstod vinken, den rätta kommungränsen är ju därmed säkrad, och anrikedomen fick manifesteras på C. M. Bellmans domäner.

Men den dallrande hettan manade fram det mer pragmatiska alternativet att fara till Mälarhöjden för svalkande bad. Också det en plats med förnäm tradition.

Just värmen, och det faktum att Allsvenskan tagit en minisemester på tio dagar (åtminstone för AIK:s del) har gjort att tankarna gått i andra banor än tabelläge och formkurvor den sista tiden. Efter något dopp är det hela dock tillbaka i det mentala systemet. Senaste omgångens resultat var ju överlag mycket trevlig läsning, och svartgula färger syns i tätklungan.

De enda moln på himlen just nu är väl återkommande (ständigt återkommande!) bryderier om skador, sjukdom och avstängningar. Aktuella på den fronten senaste tiden har ju varit Martin Åslund, Arash Talebinejad, Benjamin Kibebe, Daniel Tjernström, Stefan Ishizaki och Gary Sundgren (suck!). Och Svante Samuelsson avstängd. Säga vad man vill om Richard Moneys taktik, men hans omdebatterade ändringar är inte bara betingade av experimentlusta.

Det slår mig också som anmärkningsvärt att ett för det mesta spelförande lag som Gnaget är det som drar på sig flest varningar och utvisningar. Visst kan sådant delvis bero på övertändning, bristande rutin och annat slarv. Men sätt det i relation till en då och då närvarande debatt om att de stora lagen (bl.a. AIK) ständigt gynnas av domarkåren. ”Fan tro’t, sa Relling”.

På plats sitter vi senare på kvällen, mitt i södra läktarens kvällsgass. Trots mitt i semestern, har vårt gäng slutit upp osedvanligt mangrant, liksom över 18.000 andra. Förärade AIK med visit gjorde också Kurre Hamrin och förklarade laget sitt eviga hjärta, liksom min vän S’s föräldrar - pappa ishockeylegendaren vars tröja nr 5 hänger i taket när AIK kämpar på is om vintrarna.

Även bortaklacken är ovanligt stor, på tal om anrikedom lär ju detta besök på nationalarenan vara årets höjdpunkt för dem, och tyvärr skulle de ju inte åka hem med sorg denna gång. Men frågan är om detta möte kommer kunna inplaneras under semestertider framöver. Efter fjolårets tragedi, fick vi senare igår kväll rapporter om rejält stök inne i Stockholm. Förjävla bedrövligt!

Det tar inte många passningar efter avspark för att förstå att värmen skulle sätta en dämpande prägel på tempot. Och för tredje matchen i rad tvingar ny skada AIK till ett byte i matchens upptakt. Trippelsuck! Andreas Andersson såg senast piggare ut än på länge och hade behövts denna kväll. Nu fick superlöftet Martin Mutumba göra sin första ”riktiga” match och klarade detta med bravur, även om orken tröt i andra halvlek.

Men nu är tålamodet vad gäller motvinden med skador på bristningsgränsen. Just som vårens frånvaroläge börjat normaliseras, är det dags igen, detta som präglat och hämmat AIK sedan 1999. Man undrar vad det beror på - sko-leverantören, naprapaten, gräsanläggningen vid Karlberg eller 110 % ren klantighet. Eller finns det verkligen en skadeglad (ursäkta!) Blamage-Gud som har bestämt sig för att inte gilla just oss? Ja, det är lätt att hamna i en slags kollektiv självömkan, men detta ger garanterat inga nya poäng! Det är bara att fortsätta resa sig och fajtas! Det är jag säker på att detta gäng klarar!

Annars såg försvaret stabilt ut i första halvlek. Jimmy Tamandi övertygade, tillbaka på sin ordinarie högerbacksplats, medan ”Tjernas” vikarie till vänster blev Benjamin Kibebe. Måste ge den senare en eloge. Ofta ifrågasatt rycker han in som ersättare på vilken defensiv position som helst med kraft och vilja. Om Håkan Svensson och Daniel Örlund bägge skulle frånvara, känns det nästan som om ”Kibbe” vore det naturliga alternativet i buren.

AIK:s spelövertag stärks av att även motståndarna får ett avbräck då Håkan Mild måste lämna planen, men det mesta fastnar i Änglarnas vakter där bak. I halvtid tänker vi att bara 1-0 kommer, så borde det räcka. Något läge för Mats Rubarth eller Andreas Alm borde göra susen. Men segtempot fortsätter, och på två halvchanser, kanske med assistans av en solstingshämmad domare, är det hela över. Det kändes direkt att de våra inte hade ork eller förmåga att vända det onödigt uppkomna läget.

Krister ”Braveheart” Nordin försökte mana på, men drog på sig en föga oväntad varning. Undrar om den skotske frihetskämpen William Wallace också var avstängd vart tredje slag!? Låter detta som ytterligare etter mot domarna, så är undertecknad fullt medveten om att dessa inte vinner några matcher, det gör laget självt på egna meriter! Möjligen obstruerar de understundom.

Men ett ständigt omdisponerat Gnaget tycks just nu sakna det serum som krävs för att neutralisera giftet från bortalagens betongdefensiv på Råsunda. En del av dem som kan tänkas ligga närmast att finna mixturen för detta saknades också av ovan uttjatade skäl mot blåvitt.

Ännu en missräkning på hemmaplan, och uppförsbacken lutar åter brantare. Man får hoppas att detta kan ses som en högsommarparentes. Men det var en underbar dag vid vattnet före, och efter matchen bar det direkt av till kompisen R’s familjs landställe vid Ludvika. Också det en vacker och anrik trakt, som gjord för att slicka såren och komma igen.

För det är ju bara det som gäller.

Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[030702]