Startsida Fotboll Mer läsvärt Krönika

Skam den som ger sig!

Sommaren går in i sin sista månad, den med sina kräftor, skolstarter och varma, stjärnklara nätter. Fotbollen, den numer ständigt aktuella, intensifieras åter med matcher varje vecka. På tal om kräftor, så har ju Gnaget tyvärr tillämpat det djurets gångart denna sommar. Skam dock den som ger sig!

Värvarna har tittat åt Ajax och Panathinaikos, icke illa, minsann! Att AIK skulle få primärt stöd från Ghanas fotbollskultur är väl dock en överraskning. Landet har fantastiska meriter i junior-VM och afrikanska mästerskapen på senare tid, men har aldrig nått ”riktiga” VM, trots 1990-talets världsstjärna Abedi Pele. Alltnog, Kwame Quansah och Derek Boateng lär garanterat förstärka truppen. Så i anden bör vi hissa en rastafärgad ghanansk flagga på någon av Råsundas flaggstänger. I sammanhanget kan man kanske dra någon form av krystad slutsats kring det faktum att landet som koloni förr hette Guldkusten...

Inte fullt 30.000 är vi denna gång som tågar till skådespelet. Känns nästan lite snopet när det inte är fullsatt på ett derby, samtidigt som det i sanning är imponerande att intresset kring AIK alltjämt är så högt, även när det går sämre. Klackens outtröttliga sånginsats denna kväll skulle accentuera detta ytterligare. OK, arenan fylldes ju till hälften av grönvitt, men ändå.

Så gör spelarna entré, och vi på övre norra hamnar bakom ett gigantiskt svartbandat tifo, vars centralgestalt är det beryktade Råsunda-spöket. Det blev ju som om detta väsen visade upp sig för att ta farväl för denna era - skräcken har skingrats från Bajens ögon.

Gnaget känns starkare, egentligen bättre, men saknar som vanligt en invand fotbollselvas självklarhet i spelstrukturen. Quansah på topp blev den injektion som behövs i Andreas Anderssons frånvaro. Stefan Ishizaki och Mats Rubarth är lika spelsugna som vanligt. Men Hammarby lirar smart, och framför allt, tar vara på chanserna. 0-1 känns som en kalldusch. Och liksom så många gånger den senaste tiden tycks just den sortens dusch paralysera AIK, så att ”tvåan” kommer som ett hotbrev på posten strax efter. Ungefär som om spelarna går och tänker ”va, ska VI ligga under, det var ju vi som förde spelet!”, samtidigt som motståndarna utnyttjar detta till att utöka.

Till handlingarna skall väl också tillföras att det var f-e-m-t-e allsvenska matchen i rad som AIK byter skadad spelare redan i första halvlek, denna gång Daniel Tjernström mot Kalle Corneliusson. ”Kula” fick därmed gå vänsterback, vilket gör att han jämte Benjamin Kibebe är mångsidigast i vikarierollen.

Andra halvlek blir en transportsträcka efter Hammarbys tredje mål, och AIK saknar geisten att tro på en vändning som den i förra derbyt. Självklart är det ett gott tecken att Quansah får näta i sin första match, även om detta bara blev ett tröstmål.

På det hela taget kan man inte säga annat än att Bajen vann rättvist, inte minst med tanke på hur många täta derbyn de senaste åren som de dragit kortaste strået. Förutom målen borde dessutom Hammarbys gamle gnagare Alexander Östlund fått en straff i stället för en filmningsvarning.

1-3 i baken igen. Det är bara att inse, med 10 poäng till täten känns Allsvenskan 2003 förlorad. Skälen till detta är nu så uttjatade att det är onödigt att ödsla virtuell trycksvärta på det. Men det finns fortfarande glädjeämnen. Det går att rycka upp sig och kämpa om en hedersam Uefa-plats. Det går att ge Räkmackans IF pisk i cup-kvarten, och att även den vägen ta sig ut till Europa nästa år. Och årets version av samma äventyr har ju inte börjat än.

För dit skall AIK, ett starkt, balanserat och friskt AIK. Helt enkelt för att Europa förtjänar det! Och Ghana.

Stefan Livstedt
Foto: Martin Ekequist
[030806]