Startsida Fotboll Mer läsvärt Krönika

En historisk händelse. För första gången dömde en kvinna en UEFA-match för herrar. Nicole Petignat, med de båda lagens lagkaptener, Krister Nordin för AIK och Kolbeinsson för Fylkir, före avspark.

En historisk match

När nu Allsvenskan har nått en fas av uppgivenhet, ”Almen” har tackat för sig och dragit till Peking, känns det ändå inspirerande att följa sitt AIK som en potentat ut i Europa.

Hårdföra islänningar har gästat Råsunda förr, och det är minsann ingen munsbit. Hoppades ändå att en nytändning skulle råda denna kväll, för att visa Sverige hur man representerar ute i vida världen.

Det är en historisk match. På denna europeiska nivå för första gången dömd av en kvinna – schweiziskan Nicole Petignat. Det känns som något man i framtiden kommer kunna besvara som fråga på ett TP-kort. Genusteoretiker har säkert mycket intresse av händelsen. Jag får – tyvärr – negativa tankar redan i förtid: kommer klacken verkligen att skrika ”domarjävel” om tillfälle ges, eller blir det skam till sägandes något värre…Förhoppningsvis landar detta bara i att undertecknad har en del kvar att lära…

Matchen får fler udda inramningar. Förutom det exklusiva med domaren, så händer annat. Jag hinner reflektera över att gästande Fylkir spelar i nostalgiskt Televerks-orange tröjor, då det flimrar till och strömmen bryts på arenan. Detta kom att vara hela första halvlek, och spelarna fick trilla boll i halvdunklet från reservaggregatet. Halva Solna var utan el, visade det sig.

Under mörka skyar i kvällens sena timme börjar plötsligt också en uppåtgående lämmeltågsrörelse på södra läktaren där jag och Broder M sitter under tak, för dagen på nedre sektionen, eftersom en blygsam publiktillströmning (7 500) inte motiverade att hålla övre öppet. De som kommer mot oss vill skydda sig från regnet som efter en halvtimme drar igång och håller i sig matchen ut med underlag à la Gillingebanan/Vatnajökull som följd.

Dessförinnan hade matchen alltså börjat, och AIK tog ett väntat grepp om händelserna. Martin Åslund gör säsongsdebut som komplement till Krister Nordin på mittfältets mitt. Han gör det glädjande nog rejält piggt, otacksamt dock att Derek Boateng väntar på att ta den positionen, denne var icke formellt spelklar för rådande Uefa-omgång.

Våra kluriga kantgossar Rubarth & Ishizaki ångar på som vanligt, och Daniel Hoch sliter sitt vanliga slit. Han bistås av Arash Talebinejad längst fram, Kwame Quansah sitter på bänken med en smärre blessyr. Nu har skadeläget gått från kritiskt till stabilt, som ett läkarlag skulle uttryckt det. Enda frånvaron förutom Andreas Andersson är idag Daniel Tjernström, vars vänsterbacksplats tas av Benjamin Kibebe.

För första gången på länge verkar AIK söka att variera spelet fullt ut och finna olika lösningar framåt. Tempot tappas dock ibland, och ytterbackarna slarvar i passningsspelet på det våta gräset. Halvchanser och ett och annat farligare tillbud dyker upp, men tiden rinner iväg och paussiffrorna stannar vid 0-0.

Bortsett från några alerta isländska inledningsminuter ökar AIK:s överlägsenhet i andra halvlek. Nordin dundrar på, Per Nilsson nickar vid stolproten, men målvakten gör fina insatser. Fortsatt press och tryck i och kring straffområdet, men ben sparkar undan, är i vägen, trycker bort. Frustrationen tilltar, Gnagets spelare vill avgöra snabbt i varje läge, och förivrar sig ofta. Man börjar spela upp bilden av den typiska kontringen till 0-1 i huvudet. Jag ser skandalrubrikerna framför mig.

Talebinejad ut, han har haft bättre dagar, Quansah in. Det visar sig direkt vara ytterligare en dimension i anfallet, de andra hittar också nya ytor. Åslund tackar också för sig och ersätts av Kalle Corneliusson. Men tiden blir en bristvara, och när kvarten återstår får vi se på öfolkets maskningsaktioner till publikens bu-ridå.

Hoch får ett jätteläge att kruta in målet på en baklängesvolley, men ”keepern” står pall. Inte många minuter kvar, hetsigt på banan, man tänker på att 1-1 räcker i returen. Då kommer ett viljeanfall som inbegriper de flesta, når hit och dit och ut till Jimmy Tamandi på högerkanten, som på något sätt ser till att stöta in bollen centralt, där flera rusar och Quansah forcerar lädret stolpe och så äntligen in! Ibland är vilja det viktigaste i världen, den kan liksom tron försätta såväl berg som geysrar.

För viljan och ambitionen segrade, kunnandet gick på halvfart denna kväll. Detta bör definitivt räcka i returen. Kanske gör den skrala målfabrikationen i förhållande till totalt spelövertag att TV-soffan känns mer spännande om två veckor.

Domaren då? Hon var alldeles utmärkt, lade det hela på en internationell nivå, och undvek fjantavblåsningar av den typ som den ibland blödiga svenska kåren hänger sig åt. Tänk bara att Krille kunde spänna en lårmuskel utan att få gult kort! En mycket god insats alltså. Dito beträffande klacken.

Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[030815]