|
Startsida
Segt tempo, sidled, bakåt, sidled och felpass framåt Så var det dags för tredje viktiga mötet mot Öster denna säsong. Det har ju gått bra tidigare, 4-0 på två matcher och full pott. Det känns som om motståndet, ett lag som även i övrigt haft det tufft, och den nästan återställda AIK-truppen (kom ihåg att Quansah inte hade kommit om inte Adde skadats!) gjuter rätt fet olja över nervositetens vågor. Och just nu behöver man inte oroa sig över sexpoängsmatcher i toppen heller. Uppgivenheten, åtminstone beträffande drömmar som stöps i guld, kan vara en sorts befrielse. Nu bygger AIK. Nu skall vi se vad det blir av detta - framöver. Och spelet lär definitivt kunna ha mycket töjmån uppåt i kvalité, jämfört med belägringen av Fylkirs straffområde. Matchen idag får också manifestera slutpunkt för den sorgkantade sommaren. Just på grund av ovanstående raders resonemang, är väl ingen förvånad om söndagseftermiddagen slutar i poängtapp... Så tänker jag inför, och det tar inte många minuter av matchen förrän man anar att AIK för dagen har tankarna på annat håll. Segt tempo, sidled, bakåt, sidled och felpass framåt. Den namnkunnigaste elvan mönstras, men detta spelar ingen roll om man inte grundmurat visar i handling att man insett: DET FINNS INGA ENKLA MATCHER. Inte i Allsvenskan åtminstone. Daniel Hoch rör sig bra, Derek Boateng visar sin teknik men inte mer. Daniel Tjernström känns bra på sin back-kant, backlinjen i övrigt fullt ok. Krister Nordin linkar och skakar på huvudet, han har en svart afton i seghetens tecken. Stefan Ishizaki står heller inte att känna igen. Så när Mats Rubarth glimtar till i halvlekens mitt, med ett riktigt snyggt mål med högern i krysset, känner man att vinden borde ha tagit tag i seglen. Och visst, några fler intentioner, men halvleken stannar vid 1-0. Öster har knappt haft någonting. Alltså måste andra halvlek bli en nytändning. Hur skulle det kunna ske på annat sätt? Men det hela består, till och med viljan verkar tryta. Kvitteringsmålet, nästan enda chansen för motståndarna på hela matchen förutom ett liknande läge senare, är en kontring där AIK tycks känna att det som sker det sker. Grundspelet finns inte, laget är i sin helhet som en organism med bedövning. Vi diskuterar det otänkbara på läktaren, ingreppet som aldrig kan göras, och det visar sig att kirurg Richard Money tänker likadant. Ut med Nordin, in med Martin Åslund. Krille hade någon typ av besvär under matchen, men att byta ut kaptenen känns som att göra en hjärttransplantation. Förhoppningsvis förstår de övriga organen i organismen att det för helvete är allvar. Ishi får den vita bindeln, och han skärper åtminstone till sig. Men för lite händer ändå. Money tar fram skalpellen för ännu ett snitt. Denna gång den något kryptiska signalen att plocka ut Quansah för Kalle Corneliusson. Den senare var förvisso alert, men i detta läge törstas det efter målskyttar. Åslund får flytta upp i anfallet och kommer ifrån spelet, Boateng går bakåt istället. Mycket lite blir bättre, bollinnehav men inga chanser. Undantaget, ett lobbskott från Ishi tar naturligtvis i ribban. Sista bytet går åt till att ersätta en kantstött Tjerna med Kibebe. Till besvikna visslingar blåses matchen av, vissa projicerar det hela som vanligt på domaren. När skadeläget är över återfaller Gnaget till en annan gammal klassisk tendens som berövat oss placeringar i år efter år: de idiotiska 1-1-matcherna mot egentligen klart sämre motstånd på Råsunda. Alla har rätt till en dålig dag. Men en sådan här insats behövdes verkligen inte just nu. Å andra sidan känns det kanske skönt att man inte tappade en serieledning eller så på ett dylikt bottennapp. Jag drar mig till minnes något jag läste på ett sådant där dubbelvikt Förlåt-mig-kort man kan köpa i tobaksaffärer. Som Grattis-korten, fast för allvarligare sammanhang. På insidan stod texten: Älska mig som mest, när jag förtjänar det som minst. För då behöver jag det som mest! Och klacken var ännu en gång okuvlig, så en av dess vanliga rams-rader får tjäna som slutreplik i denna text: Vi älskar Gnaget (klapp-klapp-klapp-klapp-klapp), Vi älskar Gnaget... Stefan Livstedt
|
Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
Läs även
