Startsida Fotboll Mer läsvärt Krönika

En känsla av hedersam förlust

Det finns inga hedersamma förluster, sägs det ju.

Och om de finns, så kanske de är som mest opassande att frambringa när poängen behövs som mest. Eller när stoltheten också ligger i potten. Ändå kan jag inte låta bli att få med den känslan ikväll, en känsla av tömd lättnad, när det blev torsk mot en lillbrorsa i ett veritabelt stim.

Poängen känns minst besvärande, för AIK:s del finns ingen position att förlora. Om man nu inte tycker att svensk fotboll mår bättre av att Malmö FF tar guldet, åtminstone skulle det dämpa viss enögd medial hysteri. För det har bretts på. Krisen och pAnIKen i Gnaget är total om man får tro vissa rubriksättare, Mats Rubarth är utnämnd till riksbuse, och gullgossarna från andra sidan stan får oemotsagt uttrycka sig om varför. Och att som en nyhetskälla definiera det som en ”skräll” om AIK tar poäng på egen hemmaplan, i ett derby som ju ofta är tätt oavsett andra omständigheter, är en utsaga som i lika delar är falsk, oförskämd och osedvanligt bränslegivande åt vårt lag.

Men naturligtvis kan ingen neka till att Gnaget är i en rejäl svacka, och att kvällens motståndare når lyckosamma resultat i nuläget. Oavsett utgång, tänker jag inför kampen, får den symbolisera slutpunkt på en kaotisk sommar, som hade kunnat leda till kris och panik, om nu inte våren varit succéartad i lika hög grad.

Det är flera faktorer i kombination som gör att jag inte följer matchen. Inspirationen är inte på topp, av ovan nämnda skäl som medial impertinens, AIK:s formsvacka och ointressanta tabellposition. Kanske, det skall erkännas, tänkte jag mig också en match där motståndarna surrade som bålgetingar i anfallszon, med förskräckligt slutresultat som följd. Men främst: ingen i gänget tog tag i att ordna bortaderbyts extrabiljetter och kanalen som sände har tillfälligt försvunnit ur mitt utbud. När också datorn har blivit fullproppad med virus, ena knät plötsligt svullnat och det civila arbetsuppdraget fordrat mycket möda, beslutar jag mig för att skita i alltihop.

En sådan där känsla som en poet skulle kalla ”september blue” infinner sig på höstens första dag. En melankoli över att sommaren oåterkalleligt är över. Så jag tar, trots knäbesväret, en kvällspromenad upp på Hammarbybackens topp. Tittar norröver ut på allas vårt Stockholm när natthimlen sänker sig över dess fundament. I väster bullar Globen upp sig, i öster syns husen från min barndoms Lidingö. Söderut tronar dunkel, orörd skog i Nackareservatet. När jag åter vänder mig kanske 160 grader, vilar blicken mer i fjärran i nordväst och under en mörknande molnmosaik tänker jag mig den fotbollsfest jag själv valt bort denna gång.

Denna kontemplativa utsiktspunkt var också platsen för mig och de mina när millenniet firades in. Den magiska natten stod fyrverkerierna oavbrutet som trollspön i horisonten, överallt vart man vände blicken, i säkerligen trettio minuter. Detta var redan över tre och ett halvt år sedan, och det slår mig ikväll vad mycket som redan hunnit hända därefter. Världen har förändrats i grunden, ordet terror har fått en helt annan och vidrigare innebörd. I det lilla livet kan man konstatera att det var på andra sidan 2000-skiftet som våra stolta kämpar stod upp mot omöjligt motstånd i Champions League.

Tankarna återvänder till fotbollen, och jag resonerar mig fram till att kvällens match bör ha nått halvtid. Men i denna storskaliga miljö känns det futtigt. Tanken, och sedan blicken, far bortåt igen, långt söderut, till ett fjärran och eldigt Valencia. Se där fokuseras drömmarna nu. Ett ingångsverk för det nya AIK.

När jag linkar nerför backen igen är det redan helt mörkt. Jag möter en ambitiös joggare på gångstigen, och vad jag hinner uppfatta liknar han Fredrik Björck.

Resultatet får jag av sportradion, sedan jag lyssnar på övertidsminuterna i direktsändning. Förlusten kan ses som hedersam, eller man kan välja att inte göra det. AIK skall i alla fall ha fört matchen till och från. Jag måste också medge: det hade faktiskt varit en skräll om blåränderna inte fått ett stolpe-in-mål mot slutet av matchen. Det var ju fåfängt av mig att tänka annorlunda.

Kvar är bara den tomma lättnaden, som en axelryckning. Sommaren är slut. AIK sätter nya mål. Mitt knä har fått en stödstrumpa och datorn har kurerats med överdoser av virtuell echinagard. Så att detta kunde skrivas och levereras.

Stefan Livstedt
Foto: Martin Ekequist
[030902]