Startsida Fotboll Mer läsvärt Krönika

Samuel Ayorinde i kamp med Valencia-spelare på Råsunda.

AIK har åter dansat med stora elefanter

Det är något visst med dessa kvällsmatcher mitt i veckan på hösten. Mörkret har sänkt sig, folket myllrar mot Råsunda fotbollstadion, och reflexer dansar från trafikens alla ljus, från upplysta korvstånd och från själva arenan, där strålkastarnas varma (eller är det kalla?) sken markerar skådeplatsen för något stort i vardande. Denna atmosfär förknippas med förhoppningar - det är en viktig match på gång för vårt AIK.

Vi är ett flertal ur det vanliga gänget som bänkar oss på södra, redan en halvtimme före. Vi ser uppvärmningen för såväl spelare som klack. Valencia - denna anonyma jätteklubb har kommit hit! Undrar om de överraskas av denna publika uppslutning i fotbolls-Europas periferi. Och vad känner våra spelare nu, momenten före avspark?

AIK är ju numera inget oerfaret lag, vare sig som förening eller om man ser på summan av spelares erfarenheter i dagens trupp. I den senare ryms allt från U21-kamper till proffsår i storklubb, många har landslagsmeriter och några var med i Champions League-äventyret för fyra år sedan.

Det märks. AIK går inte ut och är andäktigt storögda, man vet att det går. De senaste åtta åren har Barcelona gästat Råsunda två gånger, Arsenal, Parma, Fiorentina, Fenherbahçe och nu Valencia. Vi väntar fortfarande på den första hemmasegern mot dylika dignitärer, men aldrig har AIK fått lämna gräset med sämre än en uddamålsförlust.

Vid inträdet tar också ett av de mäktigaste tifon i svensk historia vid. Kanske inte vad beträffar fantasifulla effekter som sådana. Men att klä hela nationalarenan med svartgula band som höjs samtidigt, till körsången av Aidas triumfmarsch med AIK-text, måsta ha varit mäktigt även för gästande dignitärer.

Spelarna gör inte bort sig i denna kamp heller, mot spanjorer klädda i närmast självlysande orange! Derek Boateng och Pa-Modou Kah börjar se än mer högintressanta ut, när de nu klarar direkt att visa sina förmågor i dylika sammanhang. Det kritiska ögat väntar ändå fortfarande på att Boateng skall få ännu mer av playmakerns roll. Men som han kan hantera bollen! Krister Nordin återtar en central mittfältsposition och växte in i matchen mer och mer. Gary Sundgren får göra en nostalgitripp till Zaragoza-dagarna, där han ju var firad mittback. Ikväll i par med Fredrik Björck som gör ett par brytningar i världsklass. Daniel Tjernström och Per Nilsson, ytterbackarna, blir av naturliga skäl ibland stressade, men helhetsintrycket imponerar.

Stefan Ishizakis fräsande skott i andra kröner en rejäl kampinsats, och Daniel Hochs offsidelöpningar är vid ett par tillfällen hårfina. Även Kwame Quansah deltar i kreativa sammanhang, och därmed är hela startelvan nämnd och hyllad, i och med att man även framför säkre Håkan Svenssons namn. Han har nu fått spanska minnen av mer angenäm art!

Kalle Corneliussons inhopp i andra (byter av Quansah) är även det ypperligt. "Kula" kan ta för sig också mot tuffa grabbar. Överraskande är att Samuel Ayorinde tycks ha tagits till nåder. Hans speltid gav väl inte så mycket respons (mer än ett gult kort).

Och klacken. Denna fantastiska kör som fortsätter efter tifot. Största publikjublet kom kring halvtid, då speakern förkunnade dubbla förluster, i såväl fotboll som elitseriehockey, för blåränderna från Kaknäs. "Stadium of hate" flinar kompisen J, för dagen i en jätte-chic mössa. Jag sänder bud via SMS till C, på tjänsteresa i Prag.

Att möta ett storlag är dock oerhört svårt. När spelarna försöker åstadkomma något, märks det att ytorna krymper, tiondelarna blir långt färre än i Allsvenskan. En självklar passning upplevs fumlingare, och man tappar direkt kommandot. Kanske passar man rätt i riktning, men det blir fel i kraft. Kanske når bollen någon decimeter fel, och vips har en världsstjärna tagit över för motståndarna.

AIK står emot, och även om Valencia nästan hela tiden för spelet, är svartgula med och skapar väl så många farligheter. Det var egentligen bara en kvart i början av andra, då det endast var ett lag på planen i praktiken. Följdriktligen föll målet i 65:e på en upprullning efter till synes tveksamt försvarsingripande från Gnaget (men tänk om Håkan Svensson fått näven hårdare på bollen, det hade kunnat bli århundradets räddning!)

Ändå: AIK vann hörnstatistiken om jag räknade rätt, de bjöd på ett par-tre tunnlar (Boateng och Krille minns jag på rak arm), och lyckades få två varningar för Valencia.

AIK har åter dansat med stora elefanter. AIK för inte, men följer bra i dansen! I bortamatchen gäller det att vinna. Åtminstone nya erfarenheter.

Där finns alltid ljus i höstmörkret.

Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[030925]