Startsida Fotboll Mer läsvärt Krönika

Ett sargat kungarike för en målskytt!

Sverige är ännu i dessa dagar en monarki, och då Kung Carl XVI Gustaf är hedersmedlem i AIK, är vår stolta klubb hovleverantör av fotboll och annan idrott. Hur engagerad Hans Majestät är känner jag inte till. Men nog borde han i Shakespeares anda kunna utlysa lite av sina domäner för att finna på råd till hur de sportsliga leden skall rättas!

Jag hade tänkt att lägga upp denna text kring faktumet att matchen förlades på Stockholms stadion, men tycker det är nog tjatat om detta. Faktum är ju att arenan inte fylldes, vilket kanske tyder på att en kvartsfinal i Svenska cupen trots allt inte har satt sig hos allmänheten som något tillräckligt spektakulärt. AIK-klacken gjorde också definitivt bokslut i frågan med banderollen:

”Vi växte ur Stadion -36”.

Men visst hade en seger varit tacksam, inte minst därför att Europa nu stängs för 2004. Ur ekonomiskt perspektiv är detta säkerligen bekymmersamt. Sportsligt tycker åtminstone jag dock att det går att leva med. Visst - man missar ett dubbelmöte mot ett etablerat lag i den reservbetonade UEFA-cupen. Men det är svårt att börja käka gröt när man fått smak på biff! Har man upplevt Champions League är detta det självklara målet, eller åtminstone drömmen, att få återuppleva, eller till och med överträffa. Otacksamt? Kanske!

Däremot tycker jag det är konstigt att så få ser Svenska cupen som något ärofullt i sig att vinna, inte bara som en transit ut i Europa. All heder åt blårandigt, vilka ju är de enda jämte Örgryte som åtminstone offentligt och i handling tycks vilja utmana AIK om att ta tävlingen seriöst. Men just därför var det märkligt att våra rivaler valde att ställa över flera ordinarie igår.

När AIK och Dj/T-urgården har ungefär samma förutsättningar vad gäller manskap, (även om hemmalagets nedbantning var högst frivillig), så kan man konstatera att AIK spelar bättre fotboll. Mest imponerande på planen var Derek Boatengs första halvlek, i kombination med motståndarnas reservmålvakt.

Vill ändå framhålla att AIK också gör den sistnämnde bra, genom att leverera alltför tama avslut. Gnagets nya spel börjar ta form rejält, och tyvärr har detta fotbollsår fått offras på vägen. Men vad som alltjämt saknas är ett klassiskt svartgult problem: en given målskytt. Statistiskt är detta slående: hur många säsonger i modern tid har inte AIK tillhört toppen? Hur många av dessa har man haft någon i skytteligans topp?

Det handlar om att få fram sådana spelare vars självbild är målgörarens. Andreas Andersson värvades för detta ändamål - han har utvecklats till en bolldrivare, framspelare i lika hög grad, därtill med knäproblem. Man talar ofta om ”vem som kompletterar honom där fram”. I landslaget har han för det mesta varit mittfältare. Kwame Quansah är inhyrd som ersättare, men har blivit en inhoppande grovarbetare på mitten. Andreas Alm hade potentialen förutom (jasså!) skadefrånvaron.

Och Daniel Hoch utför ett sisyfosarbete, ofta ensam, som gör att han tar slut före full tid. Mats Rubarth och Stefan Ishizaki lägger ner mycket möda på att kreera ute på plan, och förivrar sig ofta, kanske av trötthet, vid mållägen. När Kalle Corneliusson får spela är han ofta den som mest rusar rakt på mål, ända fram, från sin defensivare position.

De nämnda spelarna fyller alla sina funktioner, och Rubarth har väl ett fullt godkänt målfacit detta år. Men det är han ensam om! Hade AIK haft den givne målskytten, så skulle gårdagens match varit avgjord i halvtid. Gnaget har så pass starka defensiva kort, att laget garanterat hade kunnat säkra hem matchen efter låt säga en 2-0-ledning.

Och så är det detta med marginalerna. Hade Hochs klack till en Ishizaki, som var mer ren än en nybadad babystjärt, haft en halv Watt mindre kraft i sig, så hade Stefan kommit rätt i steget och förmodligen dundrat in ett mål, efter årets vackraste anfall i svensk fotboll! Hade slumpstudsen efter frisparken (minns ej vem som sköt, Kah eller Nordin?) gått en fjortondels radian längre åt vänster, så hade målvakten aldrig fått den i handen.

Hela dramat kom ju också att avgöras på en förvisso snygg, men dock flipperstuds. Precis före detta hade jag inga som helst förhoppningar om att utgången skulle bli en annan, ett decimerat AIK hade tagit slut på en våt plan. Pa-Modou Kah har lyckats ”göra en Rubarth” - bli utvisad två matcher i rad. Ska man skratta eller gråta! Mycket bör styras till självkritik, men minst lika mycket menar jag med bestämdhet handlar om slumpen kring hur domare hanterar sina kort. Livets lotteri!

Det kändes ändå som det äntligen var dags för bastanta Fru Justitia att kliva ner från sin tron, och en gång för alla ta den näpsiga Fru Fortuna i örat. Men hej vad man bedrar sig. Den irrationella unga damen, med känningar hos såväl domarkår som bollbanornas gudaväsen, gäckar oss likt en dribbler.

Framför allt hoppas jag att spelare och ledare i AIK inte tar till sig ett dugg av vad jag framyttrar här! Fotboll handlar inte om att behöva lita på gudinnor eller små marginaler. Målen man sätter upp tillskansar man sig genom att lösa det med egen kraft. Men skaffa för Guds och vår Konungs skull en målskytt!

2004 kan inte gå fel!

Text: Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[031003]