Startsida Fotboll Mer läsvärt Krönika

Om detta må han berätta

John Cleese av alla människor yttrade i en film en mycket djupsinnig tanke. Filmen heter ”Ursäkta, vad är klockan” på svenska, och handlar i sin helhet om hur Cleese ska försöka hinna fram i tid. Mot slutet är han nästan uppgiven, och säger till sin kvinnliga motspelerska ungefär: ”Det är inte hopplösheten som knäcker mig. Utan det är hoppet”!

Överfört på Allsvenskan i oktober 2003 innebär det att det finns en behagligt uppgiven känsla när man går till matchen mot Landskrona. Det finns inget att vinna mer än heder längre, men inte heller ett uns att förlora. Ändå kan man engagera sig i spelet långt mer än om det vore en träningsmatch. Trots allt skrivs ju prestationen på planen in i officiell statistik.

Att det en gråkall måndag kom 7.500 åskådare kan således tolkas på två sätt. Dels att det är en mycket dålig siffra för AIK på 2000-talet, dels att så pass många ändå vill gå och se en match utan större betydelse. Klacken var också proportionellt mindre, men höll igång med samma vilja. Ovanför dem tronade ett par banderoller med kritiska budskap till ledningen. Helt ok för mig att man framför sådana åsikter - alla har vi våra egna sätt att tro på vad som är bäst för vårt kära lag - dock förvånas jag något över tajmingen. Nu finns det längre inget att vinna på drastiska processer.

Men den kompakta tystnad som uppstod under hedersminuten för Gurra Sjöberg gick nästan att ta på. Den berodde inte på att vi var få, utan kändes som ett utslag av total respekt och heder för vår meste allsvensk någonsin. Även han hade förärats med en banderoll:

”Vila i frid, Gurra.”

Jag och broder M och kompisen C representerar vårt gäng på södra denna match, också det en ovanligt liten skara. Då har i och för sig kompisen R tagit med tonårssonen L till klacken på motsatta sidan, vilket är premiär för den sistnämnde. C tar också för första gången med sin drygt två-och-ett-halvt-åriga dotter Rebecca, ett socialt experiment som han tippar skall vara till en kvart efter avspark.

Pappa C drar sig nostalgiskt till minnes när han själv blev tagen till Råsunda för första gången av sin egen far för tusen år sedan. Det var också AIK-Landskrona (förlust 1-2, mål av Yngve Leback respektive Claes Cronqvist och Sonny Johansson, vill han minnas). ”Vilket sammanträffande att det nu är samma motstånd”, yttrar han, men inser sedan omedelbart att detta kommer bli en sådan där hopplös historia som endast fäder tycker om att tugga om och om!

Denna dag verkar det inte bli tal om förlust. Landskrona kommer i några pigga anfall, men AIK har i ett makligt tempo stor kontroll över spelet. Daniel Tjernström är prickfri som vanligt nu för tiden. Det slog mig häromdagen att han är tämligen ensam om, tillsammans med självklare Håkan Svensson, att få ha haft sin givna position i startelvan under säsongen, då han inte varit skadad. Ännu ett bevis på vad kontinuitet innebär! Kwame Quansah vill spela från start, och tog en hel del pigga initiativ. Samspelet med landsmannen Derek Boateng börjar bära frukt. Krister Nordin tillbaka i sin välkända mittfältsroll kändes också naturligt då Pa-Modou Kah var avstängd.

Jimmy Tamandi agerade högerback som om hans status aldrig varit hotad. Annars kan den positionen få stå som symbol för hela detta års tvära kast i uppställningen. AIK spelar så gott som alltid med fyrbackslinje - ergo en högerback. Tjerna går till vänster som sagt, men till höger har Mr Money testat Tamandi, Kibebe, Nilsson, Sundgren, Corneliusson (åtminstone korta stunder) och nu senast Kah. Ingen har väl gjort bort sig, så på något skruvat sätt kan detta ändå ses som överflödets förbannelse. För många spelare har helt enkelt kapacitet att spela på för många positioner (om de ej är skadade/avstängda!)

Om spelet och laguppställningen bryr sig Rebecca föga. Möjligheten att stå med ryggen mot planen, och fälla upp och ner sin egen sits lockar mångfalt mer. Gnagis på plan är ju i och för sig en happening, liksom flygande toarullar. När jag nu är inne på det området, så bjuder hon också sin kära far på ett falsklarm vad gäller påbajsning. Det skapar alltså ett uppsökande av skötrum fullt i onödan, samtidigt som AIK trummar på för 1-0.

Men hon håller ut och håller låda. När alla plötsligt och unisont ställer sig upp i ett vrål vid Mats Rubarths läckra ledningsmål, blir hon ett slag något rädd, men mest överrumplad. Mutad med popcorn och Festis klarar hon att trivas långt in på andra, så att vi får se Rubarths minst lika snygga 2-0. När han fullbordar sitt hat tric har vi dock lämnat arenan för en tidigarelagd färd hemmåt. Eller rättare - Rebecca skulle ju få lära sig hela beteendemönstret. Alltså stannar vi till för en öl respektive ”bubbla” (= Ramlösa) på en pub.

Väl hemma somnar hon som en stock med nappen (som de glömde att få med sig till matchen) i munnen. Hon drömmer kanske om Gnagis och fällbara säten, men absolut inte om Mats Rubarth, Richard Money, Jimmy Tamandi eller Gurra Sjöberg. C trivs med att dottern fick en resultatmässigt bättre start på sin livslånga karriär som fanatisk AIK:are. Om detta må han berätta mångfalt på ålderdomshemmet, tusen år framåt i tiden.

Text: Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[031007]