Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2003

Bara fem månader kvar...

Snart är den här igen. Våren, pånyttfödelsens spirande tid

Så samlades vi då en sista gång denna säsong, för att göra bokslut som AIK-supporters. Tänk att över 8000 åskådare ändå kan ge nationalarenan en halvt öde känsla. Få av oss lär ta sig mödan att göra en utflykt till Enköping för den allra sista omgången. Ni som ändå gör det: all heder åt er! Nåväl, det fanns ju inte alltför mycket att spritta för, men AIK hade ju trots allt revansch att kräva. Minns ni den snöpliga leråker-förlusten i april? Minnet går melankoliskt till kämpen Andreas Alm, som då stökade in en kvittering.

Den avtrubbade sinnesstämningen är för personlig del självförvållad. Lördagsschemat innehöll fest hos C:s broder F i Gustavsberg, där jag parkerade mig själv vid groggbordet och uppfostrade folk att inte låta sina åsikter inom sportens värld stöpas av medias förenklande rubriker. Man kan väl säga att det lyckades ”så där”.

Viktigaste anförandet var dock det om skillnaden mellan att ”vara bäst” och att ”lyckas bäst”. I fotbollens värld är detta ett fenomen i tiden. Se på förra årets VM. Argentina och Frankrike anses kanske som världens två främsta nationer på herrsidan (ok, jämte brassarna). Ändå slogs de ut i gruppspelet. Sydkorea och Turkiet räknas knappast till topp 10. Likväl möttes de i bronsmatchen. Överför resonemanget på Allsvenskans senaste säsonger, så förstår ni nog analogin…

Till och med för att vara kära AIK, så var det osedvanligt stort manfall mot Sundsvall. Denna gång saknade man av förståeliga skäl Gary mest. Jag roade mig med att i huvudet ställa upp en önske-elva ur AIK:s trupp inför 2004, då kanske det inte bara stannar vid en önskan, och konstaterade att endast fem-sex av dessa spelare fanns på planen idag. Nästa år, när Derek Boateng håller för en hel match, så får vi se vem som kallar honom överskattad!

Trots alla dessa omkastningar i truppen, verkade det i säsongens elfte timme som om spelarna förlikat sig med just detta fenomen. Dagens konstellation tycktes finna varandra tämligen direkt med klokt kortpassningsspel. Det man saknade var väl kanske större spridning utmed kanterna, och mer distinkta avslut.

De spelare som med rätta lovordats i match efter match har i övervägande utsträckning defensiva uppgifter. Detta kan ses som anmärkningsvärt, med tanke på att AIK ju faktiskt gjort en skaplig höst och oftast som sig bör fört spelet (Argentina-jämförelsen blixtrar åter till i min tankevärld). Men det är också i dessa led som skador varit minst framträdande, Per Nilsson är nulägets undantag.

Mats Rubarths senaste matcher har varit grandiosa. Om han undvikit ett par överilade utfall i två augusti-matcher som dömdes av hårda domare, hade nog ingen satt en parentes kring hans framgångar. Framspelare och avslutare med smäcker bollbehandling.

Igår var även Kwame Quansah mer framträdande än vanligt. De bägge fullträffarna signerades ju också av våra ghananer, och visst borde Daniel Tjernström fått sälla sig till målgörarnas kollektiv. Slutet på matchen hade blivit onödigt spännande om det gällt något, reduceringen var väl enda plump i protokollet, förutom visst målsumpande. Förvisso var motståndet inte allt för imponerande, framför allt med tanke på vilken vikt poängen hade för Sundsvall.

Efterhand kom dystra rapporter från övriga arenor. För knappt ett år sedan var läget likadant. Då befann jag mig ute i mitt kära viste i Roslagen. Det är skönt i tunga stunder att få känna värmen av ”hemma”, på sitt landställe likaväl som på vår kära nationalarena med likasinnade.

Så det är med en viss tomhet man tågar från Råsunda efter årets sista hemmamatch. Mörkret har redan börjat sänka sig vid slutsignalen, trots att kampen blåstes igång redan klockan tre. Något av samma känsla man kan ha efter en trevlig fest, en varm glädje som bestänks med bitterljuva insikter om att allt redan är över.

Och även en sådan här dag, när man fått rapporter om att de sydsvenska lagen heller inte stått upp som de borde, när man ställer in sig på ett veritabelt propaganda-bombardemang från massmedia de närmsta dagarna om vissas påstådda förträfflighet, vill jag se Allsvenskan som en fest. Säsongen blev inte vad den borde, trots en osedvanligt bra start. Glimtvis har man anat AIK:s sanna potential, och det är för dessa stunder man lever sitt fotbollsliv. Det väcker smak för mer.

Så packas drömmarna, hoppen och ambitionerna i malpåse, att placeras varsamt på en hylla i den mentala garderoben. Men förbanna inte mörkret! Tiden flyr så fort, och snart är den här igen.

Våren, pånyttfödelsens spirande tid. Och ljudet av läderboll som sparkas.

Men före det kan man avsluta snyggt mot Enköping. Och stödja hockeykrigarna!

Text: Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[031021]