Säsongen 2003

Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2003

Baktankar 2

Det är knappt tio år sedan de allsvenska fotbollsspelarna i allmänhet blev heltidsanställda i sina respektive lag. Tidigare var det en, ibland ganska lönsam, fritidsverksamhet, som krävde att man jobbade hel- eller deltid för sin försörjning. Idag är de allra flesta professionella och tillbringar sin arbetsvecka med eller kring fotbollen. Det är matcher, träningar, genomgångar, taktikdragningar, materialvård med mera. Arbetstiden är inte reglerad lika tidsbundet som för de flesta andra yrkesarbetande svenskar, men det blir mycket arbetstid per vecka.
Precis som alla andra arbetstagare förväntas fotbollsspelarna göra en fullvärdig arbetsinsats, även på halvsega träningspass en kall och blåsig vårvinterdag eller en snålblöt höstdag. Det som ibland skapar problem är att spelaren under ungefär 4% av sin arbetstid utsätts för en närgången och kritisk granskning, inte bara av en förväntansfull publik utan också av ett mediauppbåd. Alltså matcherna. För spelaren är det nittio avgörande minuter, vad han har gjort, uträttat och slitit med under träningstimmarna syns inte, värderas inte utan han står och faller med dessa nittio minuter. Det är egentligen värre ändå! Bedömningen görs ofta inte ens utifrån vad han åstadkommer utan utifrån vad man förväntar sig eller hoppas att han skall kunna göra!

Låt oss ta ett exempel. Vi kan ta Svante Samuelsson (lycka till i Kalmar FF, Svante). Han kom till AIK från Norge med ett förflutet i KFF och ÖIS. De flesta AIK-supportrarna hade en tämligen vag uppfattning om Svante. Men till oss kom han med ett skimmer av den räddande ängeln, the one-man wonder. Om jag minns rätt presenterades han av Olle Nordin på ett sätt som gav alltför många en känsla av att här kom ett nyförvärv som egenhändigt (OK, egenfotat!) skulle ersätta både Krille Nordin och Johan Mjällby. Det är naturligtvis en omöjlig uppgift, som varken Krille eller Johan skulle lyckas med! För Svante blev det en realitet. Han kom hit, han utsågs snabbt till kapten för ett lag, där han kände mycket få individer innan och med ett spel som han förmodligen knappt sett innan han kom hit. Trots allt hade han då tillbringat några år i Norge, långt från de allsvenska arenorna. Och förväntningarna bland fansen var stora! Förödande stora!!
Svante kom och han gjorde sitt jobb. Han är en spelare som alltid ger allt på träningen och dessutom driver på och uppmuntrar andra. Dessutom har han en annan viktig roll i kollektivet vilket faktiskt en fotbollstrupp är. Han stöttar, peppar upp, skämtar och bidrar till att skapa en bra gemenskapskänsla i en trupp, vilket poängterats av både spelare och ledare. Men han får ingen credit för detta i den allmänna bedömningen. Det syns inte. Hans bedömning görs alltför ofta av alltför många utifrån det faktum att han inte är den spelare man trodde att han skulle vara.

Kollektivet AIK, alltså laget, är beroende av att spelarna samspelar inte bara under de nittio minuter en match varar utan också under den övriga gemensamma arbetstiden. Det är på det sättet ingen skillnad på ett fotbollslag jämfört med "vanliga" arbetsplatser, arbetskamrater som vantrivs eller mobbas eller sätts på omöjliga arbetsuppgifter kan inte fungera till 100% och förmår inte max-prestera. Gemenskap och stämning är viktiga faktorer för dem som jobbar. Ofrånkoligen har fotbollsspelare, liksom andra artister, det värre därför att deras arbete granskas och värderas av ett antal människor, som aldrig kan se hela "arbetsinsatsen".
Jag tycker personligen att Svante Samuelsson inte var det bästa valet för den roll han förväntades spela, men det var inte Svantes fel. Enligt min uppfattning gjorde han en bra och helhjärtad insats i AIK, men utifrån sina förutsättningar och inte utifrån de felaktiga förväntningar som ställdes på honom.
Janne Stahre, som har en klar blick och en målmedvetenhet i sitt engagemang, överskade förmodligen många när han i sin avskedsintervju bland andra lyfte fram Thylle och Långås, inte främst för vad de lyckades prestera matchmässigt under sin AIK-tid utan för det de presterade i och för laget under den övriga arbetstiden.

Gary har ju nyligen uppmärksammats för sin uppfattning om skillnaden i inställning mellan dem som minns tiden som fotbollsspelare på deltid och de som bara har erfarenhet av heltidsfotboll. Naturligtvis gäller det inte alla i någondera kategorien, men det är självfallet viktigt att unga eller nya spelare får klart för sig att spel i ett allsvenskt lag inte bara är ett glamoröst 90-minutersjobb utan en heltidssysselsättning där det gäller att inte bara förbättra sig själv utan också att hjälpa och stötta varandra. Laget är alltid viktigare än individen, trots att laget ju är beroende av individer och också av de individuella skillnaderna!
I knatte- och ungdomslag delas ofta pris ut inte till bäste spelare eller bäste målgörare utan till "bäste kompis" eller något liknande. Det ligger mycket i denna syn. Att prisa någon som kanske offrar en möjlighet att hamna i strålkastarljuset för att ge laget något mer!

Vi kommer varje år att se en eller flera nya spelare i AIK. Några kommer att göra succé, andra kommer att synas mer sporadiskt, en del kanske inte alls. Vi, publiken, skall inte döma ut dem utifrån vår önskan om nya SM-guld. Vi ska ge dem en chans att visa vad de kan, inte vad vi tycker att de skall kunna och framförallt bör vi inte vara så snabba i våra omdömen som vi ofta är. Tränare, lagledning och lagkamrater har trots allt en betydligt större möjlighet att göra en helhetsbedömning än vad vi, tillfälliga betraktare, har. Trots att vi är experter!

Text: Bappe Bjuggren
Foto: Bildbyrån
[031124]