Nästan - men ändå inte!
AIK:s förhoppningar om europacupspel nästa höst försvann när laget föll med 1-2 på Stockholms Stadion. Liksom fjolårets cupfinal
mot Djurgårdens IF FF förlorade AIK efter förlängning när lagen drabbade samman i årets kvartsfinal.
Inför ett delvis glest befolkat Stadion krävdes det drygt 100 minuter och
domarhjälp för att fälla AIK i cupkvartsfinalen. Det blev en på flera sätt
märklig match. Djurgården valde att vila några av de normalt ordinarie
spelarna, bland annat Isaksson i målet. Ett val som AIK fick anledning att
ångra i betydligt högre grad än DIF.
Matchen började med bra fart och god intensitet. AIK överaskade med att
ta tag i spelet och uppenbarligen vilja stytra det. Kanske blev detta en
överaskning för DIF, som verkade komma ur balans. Redan under de första tolv
minuterna hade AIK skapat tre situationer som kunde givit resultat, Stefan
Ishizaki och Pa-Modou Kah (två gånger) skapade möjligheter, som inte gav
något mål. AIK var offensivt mycket mer aggressiva än i de flesta
matcherna under året. Daniel Hoch blev inte ensam på topp utan fick
sällskap av 1-3 lagkamrater.
Det tog ungefär 20 minuter innan DIF kom med i matchen och lyckades med
spelvändningar och att få upp folk i det offensiva spelet. AIK lät sig
inte avskräckas utan fortsatte att satsa framåt och lyckades utan att ge
några blottor för djurgårdsanfallet. Ishizaki hade några skottförsök med
tyngd och bra riktning men Dembo Tourray i Dif-målet visade redan nu att
han ville spela en avgörande roll, när han nu äntligen fick spela. Bland
annat styrde han ett mycket bra Ishi-skott till hörna. Och visst var det
målvakten som räddade DIF under matchens ordinarie 90 minuter.
Den första halvleken visade AIK genomgående upp ett offensivt och rörligt
spel, där framför allt Derek Boateng och Mats Rubarth, ofta med även Ishi
inblandad, visade prov på både fyndighet och fantasi, gemensamt hittade de
många både effektiva och snygga kombinationer, även i trängda situationer.
Något mål ville det inte bli. Djurgården hade en riktig farlighet, när
Andreas Johansson får in ett bra inlägg, som Daniel Sjölund nästan når
fram till. Notabelt i övrigt från den första halvleken är den omilda
behandling som Derek Boateng får utstå. Ibland föreföll det som att DIF
inte var intresserad av bollen när Derek fick den, då var det satsning på
honom som gällde. Det var närmast förvånande att han klarade att spela
halvleken ut.
Mycket riktigt ersattes Derek i halvtidspausen och Kalle Corneliusson kom
in. Kalle Kula gör inget dåligt inhopp, men Dereks frånvaro kom ändå att
förändra matchbilden, därför att den spelartypen är inte vanlig i svensk
fotboll. Lite av konstruktiviteten och de snabba spelvändningarna försvann
och Djurgården fick möjlighet till betydligt fler och större egna
initiativ än under den första halvleken. De riktigt stora farligheterna
under halvlekens första halvtimme var ett par Källström-frisparkar, som
var av mycket hög klass. Två händelser, i 44:e respektive 82:a minuten, var ändå det
som kom att avgöra matchens utgång. Då gav domaren Pa gula kort, det andra
kan ha varit rimligt, det första var obegripligt för de flesta. Domaren
verkade som att han inte var medveten om konsekvensen, kanske hade han
glömt att Pa redan hade ett kort vid den andra varningen.
DIF hade visserligen redan sju minuter före utvisningen tagit ledningen,
efter att Wowoah helt lurat Daniel Tjernström med en förbivrickning som gav
honom en helt tom väg ner mot AIK:s mål. Håkan Svensson räddar Andreas
Johanssons skott men returen går till en fri Bapupa, som slår in den. Synd
om Tjerna som annars inte gjorde något misstag i matchen och dessutom med
några utmärkta hörnor och frisparkar från höger och ett par vänsterinlägg
stod bakom flera av AIK:s farligaste möjligheter.
Så, äntligen!, i 86:e minuten kommer det! Målet. En låg vänsterfrispark av
Tjerna går in i spelarhögen framför DIF-målet efter några studsar här och
var hamnar bollen hos Ruben som stöter in kvitteringen.
DIF har, i kraft av sitt numerära överläge, tagit över initiativet i
matchen och uttnyttjat överläget skickligt och metodiskt, AIK:arna ger
dock aldrig upp utan jobbar, sliter och spelar med stor både vilja och
målmedvetenhet.
I längden räcker det inte, i 12:e förlängningssminuten får Wowoah ut bollen
till Bergtoft som slår till, bollen touchar någon och går i mål. Håkan har
fingrarna på bollen men kan inget göra.
AIK skall vara stolta över matchen som spelmässigt var mycket bra, framför
allt fram till utvisningen, och som framförallt var en match fylld av
vilja och målmedvetenhet, väl symboliserad av Fredrik Björck som gjorde
en jättematch både i mark- och luftspelet, men som när matchen väl var
slut slet av sig sko och stupa på den onda foten och sedan tungt haltade
ut från planen. Nästan - ja det är en god sammanfattning av en stor del av
årets säsong för oss AIK:are. Nästan - men ändå inte!
Text: Bappe Bjuggren
Foto: Martin Ekequist
[031002]