Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

Derek Boateng

Veckans reflektioner

Ibland är det svårt att känna skillnad på höststormar och vårvindar. Richard Money valde att avgå, tidpunkten har ifrågasatts och visst kan man undra. Men var den så illa vald?

Säsongen började bra med mycket få skadade spelare vid starten. Ovanligt nog för det här milleniet. Kärnan i truppen fanns kvar, några nyförvärv och två helt nya hjälptränare. Och en huvudtränare, som, förmodligen, redan då kände att det inte stämde för honom. Vad gör han? Han bet ihop och fortsatte, men det stämde ändå inte.
  Förmodligen kunde han bestämt sig tidigare, men hade det varit bättre för Patrick och Nesjo, efterträdarna? Nu fick de en introduktionsperiod, hann lära känna spelarna, både som individer och spelare. De fick också en möjlighet att se, följa och delta vid tre tävlingsmatcher utan att ha något direkt ansvar. Även om det gick illa, var det inte dom som skulle hängas. De fick möjlighet att tänka efter, "vi borde ha...", "varför gjorde vi inte...".
  Och av de två träningsdagar de haft, verkar de som om det var exakt det de gjorde! De har använt en stor del av träningspassen till taktiska instruktioner och korrigeringar. De gör det dessutom med stor auktoritet, de pratar mycket och, inte minst viktigt, de verkar väl samstämda. Det är trots allt svårt att inte tro att förståelsen blir större och mer ömsesidig när ledningen har samma grundspråk som större delen av truppen. Problemet är de som inte har språket. Vem tolkar eller förklarar?

Sanny Åslund pratade om anpassnings- och integrationsproblemet på presskonferensen vid Moneys avgång. Det var utmärkt, men vem ansvarar för att det praktiskt genomförs och finns det någon policy?
  Många av de senaste årens nykomlingar, även de ursvenska, har talat om Karlbergs betydelse, som samlingspunkt och som social funktion. Naturligtvis är det jättebra, men det återstår ändå ett ganska stort antal timmar per dygn och det finns träningsfria dagar.
  Det är inte meningen att någon ska lägga upp ett program för nya spelare, ofta nya även i Stockholm, men inte heller att någon ska helt sakna liv och möjligheter från det man lämnar träningsanläggningen. Kommer nyförvärven från helt andra länder och kulturer, blir problem också större.

Medvetenheten om detta verkar finnas hos AIK-ledningen men det är tyvärr inte samma sak som att det fungerar. Det är lite oroande att det nästan alltid är de mest "långväga" spelarna som lämnar Karlberg först, ibland tillsammans, ibland var för sig. Det kan vara självvalt, men är det någon som vet eller kollar att det är så?
  Klubben köper in en spelare, men varje spelare är också en människa med behov av trygghet och gemenskap. Naturligtvis har varje individ ett eget ansvar för sig och sin situation, men i en ny, till och med främmande, miljö och i en ny språkomgivning blir självklart omgivningens/"arbetsgivarens" ansvar större än för den som redan är hemmastadd i miljö, språk och sociala koder.
  Det finns ett egenintresse också! En spelare som är trygg i omgivningen och inte känner sig utelämnad presterar mer, vågar mer. Ett fotbollslag skiljer sig inte från andra arbetsplatser i det fallet.

Det finns inget som säger att det inte funkar, men frågan är om det finns en policy och rutiner för detta? Allt tyder på att det i svensk fotboll kommer att bli ett allt större antal spelare från andra länder, kulturer och miljöer. Det finns några tragiska exempel från de problem som drabbade de första svenska proffsen på 40- och 50-talet, när de kom till för dem okända miljö- och språkvärldar. Vi ska inte behöva upprepa de misstagen!

Richard Money talade inte om detta som ett problem, inte för sin egen del. Men han hade inte bara spelarna att umgås med utan också ledarstaben, klubbledning och funktionärer. Han gjorde också (tvingades göra) framsteg i svenska. Det är något alla måste få möjlighet till!
  Mani Tourang, som kommer från närbelägna Uppsala, fick bostad ordnad, när AIK värvade honom som junior. Han säger själv att det inte funkade, han blev för ensam, kände att han inte utvecklades, som han borde. Han drog vissa slutsatser, flyttade hem till Uppsala, pendlar till träning och matcher. Men framför allt: han mår bra av det, han utvecklas och trivs.
  Pendling är inget alternativ för våra mest långväga spelare. Där har vi, AIK, ett ansvar. Inte för deras liv men för att underlätta för dem att få ett. Jag säger inte att vi inte tar det, men jag tror att vi kan, och bör, bli bättre på det. Vi och (de flesta?) andra svenska klubbar.
  Att det går, vet vi. Nesjo är ett lysande exempel på det!

Text: Bappe Bjuggren
Foto: Bildbyrån
[040423]