Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

Martin Åslundm, Daniel Tjernström och förre AIK-spelaren Sharbel Touma.

Var ska detta sluta?

En av idrottsvärldens mest slitna klyschor är väl den att motivation slår klass, hur sann eller inte den än må vara. Vet inte hur detta tillämpas på gårdagens förlust mot Halmstad egentligen. Visst borde AIK:s motivation att äntligen leverera ha varit högre än hos motståndarna. Därtill vill jag inte gå så långt som att definiera hallänningarna som tillhörande en helt annan och högre klass än Gnaget. Men hur man än vrider på det sistnämnda, så vann gästerna rättvist igår.

Men den faktor, måhända lika klichéartad, som verkligen skiljde lagen åt var självförtroende. ”Att vilja men inte kunna” - är ytterligare en vedertagen sanning som gällde i matchen. Klacken skyltade om ett enda krav: att alltid visa hjärta. Det tycker jag definitivt gjordes överlag. Det sprangs, det klevs in i närkamper, det försöktes gå på avslut. Problemet är att när självförtroendet hamnat på snedden för gud-vet-inte-vad-alla-faktorer, så springs det ändå i det tomma, närkamperna förloras och avsluten bleknar.

Det tillstånd AIK är i nu förkroppsligas kanske mer än annat i en spelare: Pa-Modou Kah. Han kom som en del av ”nya AIK”, visar en obändig vilja och enorm potential, men också en frustrerad vilsenhet. Besluten överarbetas, skottlägen blir till passningstvekan, passningar ibland till tama skott. Han sliter dock beundransvärt, och lär bli ovärderlig när rollen hamnar på plats. I nuläget är det dock symptomatiskt att han kommer i många fler avslut än den framför springande Göran Marklund.

Men självförtroende är ett delikat material. Det tycks också smitta av sig på alla oss i publiken. Negativa tongångar om ”noll poäng de tre närmsta matcherna” och en närmast äcklad förtjusning över att skadeläget fortsätter spöka hörs i tunnelbanevagnen på väg mot Solna, i korvkön och på läktaren. Likt hånade Kristus-symboler samlar vi också på alla detaljer i alla intryck som media pryglar oss med.

Men vi fortsätter tro. Kompisarna samlas som vanligt på Södra Övre, R har till och med hastat direkt från flygplatsen, efter en Rom-tripp. Förvisso ger en av oss upp i mitten av andra för att gå hem och titta på ”Nyllets” dragningar i ishockey-VM i stället. Och P lyser med sin frånvaro. Men han är ursäktad - familjen fick tillökning i natt. Gnagar-grattis till den nya dottern!

Och visst önskar vi som bänkat oss lite mer flyt! Liksom regnet svepte över Storstockholm på eftermiddagen, känns molokenheten igen. Är det inte signifikativt att gamla truppmedlemmar som Sharbel Touma och tidigare Andreas Johansson starkt bidragit till AIK:s två Råsunda-förluster i år! Är det inte lika signifikativt, att när AIK väl börjar stå upp i matchen, nosar på en kvittering, får Halmstad en omdiskuterad frispark (har själv ingen uppfattning!). Varefter en rejäl felträff till kanon mer eller mindre träffar en blå-tröja i huvudet, och i mål!

Lugnast i stormen tycks Patrick Englund vara. Och att klacken bara orkar avsluta kvällen med samma intensiva sång som man inleder med, är enormt. Det härliga ”SM-guld-jublet” med en kvart kvar tyder på härlig distans. Ett litet olycksfall i arbetet denna kväll var väl att så markant förväxla en linjeman med en gatflicka.

Sammantaget är det verkligen ombytta roller och upp-och-ned-vända världen i vår stads fotboll just nu. AIK-spelare trixar med boll, klacken sjunger oavbrutet och laget förlorar. Hammarby går bäst, tack vare en ramstark defensiv. Östermalmsgossarna har haft tillstymmelse till otur med såväl skador som domslut. Var ska detta sluta?

Vad kan man se för ljus i tunneln, då? Inställningen är nämnd, visar en starkt uppåtgående trend. Spelsystemet kanske sitter snart. Derek Boateng bör orka spela från start framgent, och snälla, snälla Andreas Andersson, bli frisk a.s.a.p! Mats Rubarths lägstanivå har höjts, likaså Martin Åslunds. Tycker definitivt att Niklas Sandberg och Mattias Moström gör bra ifrån sig som nykomlingar, deras AIK-hjärta började ju förvisso klappa redan i yngre år.

Gnagets andra halvlek är också bättre, även om man nog anar att ett smart Halmstad med hög form spelade mycket på resultat, vilket tog laget till serieledning. Hur långt AIK:s uppryckning räcker mot de övriga två topplagen i kommande matcher återstår att se. Men för allas vår skull så måste klacken, övrig publik, Kah, Moström och Englund tro att det går att slå vilka som helst.

Bara solen skiner på oss och bollarna behagar studsa lite bättre.

Av Stefan Livstedt
Foto: Martin Ekequist
[040504]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.