Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

AIK:s tolfte spelare

Regn i Solna, niotusenfyrahundraelva årskort sålda och strax över tolv tusen på läktaren...
  På Artonnittioett står Kisfaludy och inför-snackar. Han säger att han är stolt och glatt överraskad över att så många står bakom laget när stormarna rasar. Och stormarna har minst sagt rasat vilt under den senaste tiden, härjade AIK:are skyndar snabbt förbi tidningsställ, skyggar för journalistens envetna frågor och försvarar sitt lag till sista andetaget.

Själv har jag sett en sida av mig där jag dogmatiskt hållit min klubb om hjärtat. Jag fräser som en vildkatt; ”Tafsa inte på mina färger”, samtidigt som jag anser att ”de andra” inte har rätt att säga något, kan jag lugnt diskutera med en annan ”troende”. Ja, jag erkänner, jag blir femton igen när någon annan kritiserar eller fäller ”elaka” kommentarer om mitt lag. Men jag är inte ensam...

Den gode vännen stod på samma läktare som jag, när jag inför matchen suckade över regnet och att det troligen skulle locka mindre människor till Råsunda svarade han buttert:
  ”Jag tycker att det inte gör något om vi, tack vare regnet, förlorar 1.000 medgångssupportrar, OM den förlusten innebär att de femhundra som buar och beter sig illa försvinner.”

Hur kan man förnedra den man älskar? Har supportrar/medlemmar rätt att ställa krav? Vilka krav har man i såfall rätt att ställa? För vissa är det solklart, andra gör det enkelt. På läktarna vet man i alla fall vad man vill ha: Banderollen är enkel, gul och vit, och budskapet... skär rätt igenom själen. Det står ristat i svart: ”Visa alltid hjärta! Gör oss stolta, bli odödliga”. Undertecknat ”Niotusenfyrahundraelva Svartgula”.

Kifaludy har rätt att vara stolt, AIK:s tolfte spelare lyser, med vissa få undantag, med sin storhet. AIK gör, trots en förlust, sin spelmässigt bästa match för säsongen och från läktarna skallar sången, tyvärr blandat med vissa onödigheter. Frustrationens ytterligheter kommer på sin spets mot slutet av matchen när klacken vrålar:
  ”För i helvete gör mål...”
  Dit tycker jag att det får gå, de kraven får man ställa! Men återigen finns det saker som inte hör hemma under den svartgula, stolta fanan. Det finns ord man inte, ens i sin djupaste förtvivlan säger till sin ”älskade”, saker man inte kan ursäkta eller köpa sig fri från.

Mot slutet av matchen är frustrationen stor, någon kastar en ölmugg på linjedomaren. Det spelar ingen roll hur dålig man tycker att en insats är, man KASTAR INTE saker på domare/spelare och man buar inte ut sina egna.
  Det finns ett citat, av någon jag inte minns vid namn. Andemeningen lyder: ”Tala väl om din kärlek inför andra...” Det finns ingen som blir en bättre presterande individ av att tryckas ned i skorna av en frustrerad klack. Det är bedrövligt!

AIK:s tolfte spelare är dock, till syvene och sist en spelare med ork utan dess like.
  När matchen är förlorad, och slutminuterarna tickar snabbt skallar det ändlöst från norra läktaren: ”AIK, AIK ni finns i våra hjärtan...” Det är jag stolt över!

Av Madde Larsson
Foto: Bildbyrån
[040506]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.