|
Startsida
Ett fall framåt Man får lätt sina cirklar rubbade. Helt plötsligt har torsdagar blivit gängse fotbollsdagar, då betalkanaler lägger sig i hur utbudet skall utformas. Biorytmerna är inte med. När jag ringer kompis C mot kvällen för att förvarna om våldgästning framför TV:n, har han missat att det är kamp denna dag. Detta har inget med Gnagets eventuella kräftgång att göra, man tänker helt enkelt inte fotboll på torsdagar.
Och själv har jag bara konstaterat att det är just Canal+ och inte pay-per-view som gäller, och min inre klocka visar sig vara lika felställd. Jag förutsätter att matchen börjar 20.00, som de ofta gör i större sammanhang på just den aktuella kanalen. I tunnelbanan på väg till nämnd TV får jag följaktligen ett samtal från C som undrar var fan jag håller hus, då matchen pågått i en halvtimme. Dessa fadäser skyller jag således och härmed helt och hållet på kommersialismen! Det har talats mycket i och om klyschor den senaste tiden. Veckans listetta i den bemärkelsen torde väl vara begreppet ett fall framåt. Medierna använde det om AIK direkt efter Malmö-kampen. Patrick Englund hade samma utlägg efter Halmstad i söndags, och undertecknad nyttjade orden då poäng knipits borta mot Örgryte. Frågan man ställer sig är hur många fall framåt det går att utföra i rad? Hamnar man liksom inte på fejset redan efter första fallet? Eller är det underförstått i liknelsen att man ser en organism som vägrar ge sig, och reser sig på nio varje gång, för att sedan bli klubbad (bakifrån?) för ett nytt fall... Nog om det. Inte sedan IFK Göteborg var som jävligast i mitten av 90-talet tror jag AIK av gemene man varit så nederlagstippat som inför gårdagens kamp. Med facit av det är givetvis 0-0 ett mycket bra resultat. Att det skedde med organiserad defensiv, resoluta ingripanden på mittfältet och betydligt mer framåt än skåningarna, gör inte saken sämre. Enda aber är möjligen att matchen hade vunnits om alla varit ännu säkrare på sin egen kapacitet. Ett mycket gott tecken är att Englund tycks tro stenhårt. På reporterns hopplösa fråga efter matchen om hur det var att möta ett Malmö som var onormalt svaga, svarar den nya ledaren: Det var vi som var normalt starka. Respect! En eloge kan också utdelas till Sveriges förre förbundskapten Tommy Svensson, numera bisittare då Canal+ sänder allsvenskt, då han var den ende under kvällen som tycktes analysera att AIK förtjänat segern av egen kraft. För kraften har börjat spira, det kändes inte ens som om skadeläget var en hämsko ur det perspektivet. Fortfarande saknas givetvis energi och bett framåt. Men att två ordinarie backar försvunnit på sistone tycktes knappast beröra - Jimmy Tamandi och Niklas Sandberg är fullgoda vikarier. Och Martin Åslund har nu fullt ut ärvt Krister Nordins bollvinnande kapacitet. Eller snarare återtagit. Minns en match i Norrköping för sex-sju år sedan, då jag på plats såg Åslund fullständigt dominera mittfältet mot AIK för sitt dåvarande lag. Det känns inte svårt att förutspå arvskiftet vad gäller kaptensbindeln heller. Andreas Erikssons återuppståndelse är också tacksam. Självklart mest för att han tillför kreativitet i anfallsläge. I övrigt går det ju inte att bortse från en markant detalj. I matchen före ställde AIK upp med ett tremanna-anfall med idel skatebord-frisyrer, trots att Ante var kvar utanför truppen. Nu har Kah fått sällskap i falangen skalade skallar, tack vare Antes transformering. Undertecknad lägger egentligen ingen värdering i detta, mer än att jag själv är i skriande behov av en frisör. Det relevanta är självklart inte huruvida man spelar hårlöst. Bara AIK undviker att spela huvudlöst, och det gjorde man definitivt i går på Malmö stadion. Undvek alltså! Och när hjärtat är med så börjar det ta sig, fast det stod sex spelare på frånvarolistan igår (sju om man räknar med Stefan Ishizaki). Så, man får väl sluta med att konstatera något som förmodligen ingen annan tänkt på: Av Stefan Livstedt
|
Läs även
Artiklar med mera
Schema och referat
Statistik
A-truppen
Årskort
Malmö FF-AIK
