Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

Intentionerna fanns, speltid behövs. Derek Boateng från start.

Nyvunnen offensiv frenesi

Det var segt denna gång. Att få ur sig en krönika, alltså. Delvis därför att gårdagen fylldes av en spontanutflykt till landet på jakt efter ett gammalt trumset. Men naturligtvis också för att motigheterna fortsätter för AIK på gräset. Det börjar tryta att variera sig, vad gäller så väl förklaringar som bortförklaringar...

Resultatet av senaste pay-per-view-sändningen hos broder M vidgade i alla fall vyerna, så till vida att vi skippade ”Sportnytt” direkt efter, till förmån för ”femman” och grabbarna i ”High Chaparall”. För er som var på derbyt senast och hörde intervjun i halvtid, kanske minns vad den glada duon utlovade som tema. Vilket infriades med besked. Vad än detta innebar, så var det mindre andefattigt än slentriankritiken mot vårt AIK.

Vet inte om man kan se det som tröst, billig skadeglädje eller något annat ur den psykologiska menyn, men en del lättas det hela av att Lillebror Utan Arena också knäar. Alltjämt intressant dock hur media i gemen fördelar rollerna i denna såpa:

Veckan inleddes med tv-soff-intervju med Glenn Hyséns grabb, en ung talang som ju tappat omdömet inför denna säsong. Han fick generös sändningstid till att förklara att orsaken till ej uppnådd topp-placering berodde på otur med skador och avstängningar. Jaha. Aha. I sju hela omgångar, efter att vad det anbelangar ha glassat runt i rosa lycko-bomull i ett par år! Tänk att AIK Originalet även här måste gå i bräschen. Kom igen när det handlar om sju säsonger (typ)!

Nu ska vi inte vara sådana, utan fokusera på eget värv. Spelmässigt känns det just nu som om Gnaget är ett varannangångs-lag - problemet är bara att måltorkan består, vilket gör de våra till ett poängmässigt ingengångs-lag. Och som det näpsas om AIK:s tabellplacering. Vill inte negligera faran, men det bör vägas in att man på grund av den jämna tabellen, med nästan alla lag spelandes instabilt, kan lyfta sig fem-sex placeringar på en omgång.

Matchen inleddes naturligt nog med hedrande av en av vårt lands stora genom tiderna - Orvar Bergmark, som ju förutom sina proffsår och sin långvariga tid i just Örebro, även ärade AIK med ett spelår. Sådant får aldrig glömmas.

Spelet visade mot Örebro en nyvunnen offensiv frenesi. De första tjugo minuterna var i mina ögon årets bästa i anfallsriktningen. Och även mot slutet skapades det i alla fall rejält med chanser, vilket ju är förutsättningen för att näta. Nu saknar alltför många kyla och självförtroende, men det är bara att nöta med hjälp av nya chanser.

Derek Boateng från start, låt vara som vikarie för Krister Nordin. Upplevde att detta ger bättre balans på mittfältet, även för Pa-Modou Kah. Boateng behöver speltid, behöver få göra några tester för att få in rytmen kring när det svåra skall utföras, och när det lätta. Men intentionerna fanns där, även om såväl han som Mattias Moström och Mats Rubarth, alla med stark vilja och kämpaglöd, ändå syndar en del med dribblingsräder i limbo.

Men när flytet är bortblåst som togs den av Eyravallens starka vind, så får man psykologiska mål emot sig i stället för med sig. Bägge Örebro-målen var resultat av starka individuella prestationer, det erkännes gärna, men också av försvarsbrister. Patrick Englund har redan fått sin beskärda del av belackarna, och uppfattas såsom blundande för problemen. Samtidigt förstår jag honom - det är lika bra att fokusera på det som faktiskt fungerar. När bolluslingen bestämmer sig för att ibland studsa lite rättare, så lär den göra det.

Och ta med er det bra! Ta med er hur Fredrik Björck hanterar en sådan situation. Han har just gjort en för honom osedvanligt blek försvarsinsats som till viss del bidrog till 0-2. Mannen biter ihop inom samma minut och tjurrusar (eller heter det tjuvrusar?) vinnarskallen mot motståndarmålet i momentet efter. Viljan i det reduceringsklippet, kanske årets mål hittills, hade blivit en klassiker om det gällt en kvittering eller ett segermål!

Så visst gav det startskottet till en fortsatt kamp, kamp, kamp för 2-2, som ju aldrig kom. Men AIK verkade faktiskt orka betydligt mer mot slutet. Att Moa höll energin uppe på det sättet var berömligt. Jimmy Tamandi fortsatte också oförtrutet att ligga högt och delta framåt. Visst blandades detta med frustration och varningar. Men seriöst: såg någon på vad sätt Rubarth var på den svanhoppande norrbaggen i slutsekunderna, som ledde till det röda kortet? Antingen missade jag något via tv:n, eller så var det en skandalös filmning. Att låta Rubarth framstå som förfördelad i sådana sammanhang är väl dock inte medialt opportunt.

Nu blir det många borta till nästa match, men detta scenario är som sagt AIK väl utbildade på. Martin Åslund ersätts förhoppningsvis av Nordin igen, vilket känns ok. Möjligen kompletterar de varandra bättre om de varvar, än om de spelar samtidigt. Rubarth blir svårare att kompensera. Dags för bägge ghananerna att såväl få som ta större ansvar, månne?

Av Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[040519]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.