Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

Mattias Moström, kunde ha gjort fyra...

Tre sköna poäng

Söndagen blev högtidlig. Normalt hade den präglats av nervositet inför en osedvanligt ödesmättad Gnaget-fajt. Men just denna dag, som borde varit betydligt mer maj-vacker och solskimrande, vankades det dop för kompis C’s yngsta dotter. Och ingen mindre än undertecknad hade sedan länge förärats med uppdraget att bli gudfader.

Så stolt hade man ju övat in Marlon Brando-poser framför spegeln, valt ut en sommarlätt kavaj, blankpolerade skor och som pricken över i: en slipsnål med det vackraste av klubbmärken, inhandlad i en för dylika ändamål upprättad shop i Solna centrum.

För visst blev Felicia Anna Elisabeth Linneman Janssen medlem i AIK redan den dagen hon anträdde världen. På samma sätt som storasyster. Nu bars hon fram till funten av en nervös gudfarsa (jag) tätt följd av övriga faddrar, av sin mor, och en nervös farsa (kompis C), som ju var den som skulle kunna rabbla upp alla ovan nämnda namn under ceremonin. Felicia var dock i toppform.

Drog mig till minnes en story ur bekantskapskretsen när jag stod där på podiet. Sonen till en kompis skulle döpas, och dennes gode vän i sin tur höll barnet i kyrkan i rollen som gudfar. I det sakrala rummet, just som församlingen var som tystast, började battingen kränga och gny i den spände kompisens famn. Det enda denne mäktade med att utbrista, så att det ekade, var:

”Satan”!

Jag och de övriga klarade testet bättre. Att få bära fram något så litet, spätt och fullt av framtidshopp kändes som att hålla i den försiktiga förhoppningen om nyfödd förmåga för vårt kära lag. Ursäkta om övergången blir krystad, men det är ju trots allt fotbollsreferenser ni vill läsa om antar jag!

Så efter skål och tack, skumpa och tårta under dopets efterspel, var det dags att smita iväg upp till broder M och dennes ppw-tv, passande nog bosatt runt hörnet från föräldraparet. Resten av dagen gick i fotbollens tecken.

Det har talats om gamla trotjänare den sista tiden. Med vemod kan man konstatera Sharbel Toumas framfart hos serieledarna, att Andreas Johansson nu gör framgång som randig handbollspelare, att Svante Samuelsson är en tung kraft för ett sprittande Kalmar, och att Andreas Alm avgjorde för Norrköping mot just Kalmar i cupen. Den sistnämnde sägs vara beredd om AIK skulle ta honom till nåder. Nåja, det ryktet stod tryckt på rosa papper, så tyngden i det är svårt att avgöra.

Men nog föreställde jag mig att AIK:s baneman i dag skulle heta Pierre Gallo.

Jag upplevde Richard Moneys typiska försyndelser i ny tappning vid matchstart - att stuva om rejält utöver det som avstängningar framtvingar. Nu var ändå en handfull spelare borta. Benjamin Kibebe på Jimmy Tamandis plats, Tamandi på Tjernströms (och ”Kibbes”), ”Tjerna” på mitten, råttan på repet och Kasper stod där!

Jag räknade som så många gånger förr på fingrarna och fann att tre, kanske fyra spelare besatt den position jag önskar de skulle göra om AIK någon gång kunde mönstra bästa tänkbara startelva med hela truppen tillgänglig. Jag vet att vissa önskedrömmar är fåfänga, men de är ju trots allt drömmar!

Därtill sades om bytet i halvtid, Andreas Eriksson ut, Krister Nordin in, att det skulle kunna ge Mattias Moström den offensiva kantpositionen åtminstone jag trodde han haft hela tiden!?! Med facit i hand visade sig ledarstaben övertrumfa mitt gnäll.

Moström kunde med mer rutin och kyla gjort fyra mål i andra halvlek. Nu blev det bara ett, men det räckte ändå till för att ikläda sig matchhjälterollen. Och just Krister Nordin gjorde en befriande undanrensning på mållinjen i ett sent skede av matchen.

Fredrik Björck har på sistone visat sig vara ett offensivt vapen. Detta är ovanligt som mittback i dagens fotboll, men ack så tacksamt. Hans inkast gick inte av för hackor, när den i och för sig skarvades ofrivilligt i mitten, men sedan renställde ”Moa”. Det gick inte att missa.

Behovet av trepoängaren var signifikativ. Halvt omedvetet eller inte, efter målet drog AIK ihop sig som en sköldpadda i sitt skal när man stressar den. Dock visade sig skalet vara tjockt nog att stå emot den anstormning som blev den naturliga följden, och likt en vass tentakel (just nu har sköldpaddor tentakler!) rusade alltså Moström upp och kunde så när ha lagt motståndet på rygg för gott vid några tillfällen. Även Kwame Quansah bör ha en eloge för kreativitet framåt.

Patrick Englund kämpade som en bjässe vid sidan om, till dess att Anders Frisk fann anledning att sända upp honom på läktaren.

I alla sådana här lägen blir avslutningen av matchen en ren tortyr. Man vet att det kommer gå åt fanders! Man vet, att eftersom monsieur Frisk, som skall ut i Europa till sommarn, står på plan så bara måste han hitta en BoIS-straff på övertid. Visst blåser han på övertid, vid kalabalik i Gnagets straffområde, men mirakulöst nog följer han bara uppmaningen från linjemannens offsideflagga. Ett helt korrekt domslut, och därför bland det mest makalösa jag har sett på en fotbollsplan någon gång.

Dessa tre poäng var de mest välbehövliga som våra svartgula kämpar har erövrat på länge. Som åskådare är man betydligt mer nöjd med just poängen än med spelet, men det är sekundärt. Nu kan man pusta ut, även om läget är fortsatt prekärt. Nu tar vi alla en välbehövlig semester, och njuter utav stormatcher av Henke Larsson, Johan Mjällby, Anders Frisk och alla de andra EM-svenskarna.

Sedan är det bara att rivstarta i juli. Tretton poäng skall hämtas in på toppen. Minns ni att AIK hade åtta poäng efter nio omgångar 1998? Minns ni hur det gick sen?

Av Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[040524]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.