Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

Tränarduo som vågar ge de yngre chansen.

Lättnad en bra grund

Nu har han lyckats igen, DN:s Lars Grimlund. I ett reportage kring EM-truppen konstaterar han, när nu Salle Östlund går in i truppen, "att spelare med meriter(?) från AIK ökar".
  Det handlar om en handfull spelare, som till stor del genom sitt spel i AIK blivit eller varit utlandsproffs. Men han menar uppenbarligen att de blivit det och fått EM-platsen trots sitt AIK-förflutna, snarare än på grund av insatserna där. Ibland känns det lite beklagligt att AIK är en juridisk person och inte en fysisk. Det är svårt för en klubb att hävda mobbing och förföljelse.

Trots såna löjliga, nästan infantila, nålstick, vilar, åtminstone i spelartruppen, en lättad stämning över Karlberg och fotbollen. Inte minst psykologiskt var Landskronasegern viktig. Både Nirre Sandberg och Kissen (Peter Kisfaludy) har beskrivit det jobbiga med en sjutimmarsbussresa efter en förlust. Ytterligare en förlust inför ett sju veckors tävlingsuppehåll hade säkert funkat på samma sätt. Nu vet vi att vi kan, att det finns en väg ur mörkret och vi får tid till ytterligare finjustering av spel och system.
  Tränarfrågan känns osäker och väl öppen. Ska vi eller ska vi inte leta ny tränare eller ha is i magen och utvärdera säsongen i sin helhet innan beslut tas? När man ser och hör truppen och spelarna, hoppas man att ledningen väljer den sistnämnda modellen. Målet kan ju inte vara att byta tränare oftare än Italien bytte regering under större delen av 1900-talets sista hälft.

Lättnad är i och för sig ett positivt tillstånd. Men inte vare sig varaktigt eller något att bygga på. Lättnad är en tacksamhetsreaktion på något farligt, hotande eller obehagligt, som man klarat sig ifrån eller undvikit.
  Däremot är lättnad en bra grund när man vill höja ribban eller öka kvalitén. Att det gick bra, trots farhågor, innebär oftast att man vågar mer nästa gång. Nästa gång är inte förrän i början av juli. Till dess ska lättnaden kunna ersättas av tillförsikt och självförtroende och med den spelartrupp vi faktiskt förfogar över, borde det kunna bära. Bära uppåt, alltså!
  Och nog känns det skönt att tränarduon inte bara ser till det säkra och rutinerade utan ger även de yngre chansen i truppen, på bänken och av och till som inhoppare. Det gladde åtminstone mig, när Grönis, Patrik Grönvall, var med till Landskrona, även om han hamnade utanför båset. Signalerna är viktiga. Få slår igenom med dunder och brak vid första inhoppet, men känslan av möjlighet måste finnas där. Det finns ingen bättre tändvätska inför regn- och ruskträningar, eller som får en att satsa även tjugonde gången man kör samma moment. Det smittar dessutom av sig! Kan han, kan jag... Och det är klart de kan, men inte utan att klubben/tränarna vill och vågar.

Sju veckors utveckling och samträning, med utrymme både för vila och några träningsmatcher, kan leda, om än inte hela vägen, så ändå långt. Vill vi så kan vi, men visst känns accelerationssträckan lång ibland!

Av Bappe Bjuggren
Foto: Bildbyrån
[040528]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.