Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

Samanhållningen är AIK:s styrka

Efter sex veckor av ångest inför omstarten ville jag ha en sexmålsseger, som mot IFK på den tiden det begav sig. Jag begär inget skönspel, jag begär egentligen inte speciellt mycket just nu men jag har bett till fotbollsgudarna att de nådigt skall skänka oss en målkung - helst utan skador och så ber jag alla där ute att inte förlora det viktigaste vi har, nämligen tron och att vi arbetar för varandra.

Det finns ingen mer passionerad än en fotbollssupporter, inget mera äkta än de som med tro och röst lyfter sitt lag till seger. Det finns inget vackrare än när läktarna lyfts av AIK-sången och motståndarklacken pinsamt överröstade, kryper tillbaka i sin buss utan att ens en enda borta-ramsa nått ut över gräset.

Det finns ingen mera trogen än en AIK:are, trots nattsvart mörker och många nederlag står han stadigt upp i snålblåsten och nu efter sex veckors vånda, längtan, förtvivlan står han där igen vårrusig, likt en kalv på sitt första grönbete. Att uppehållet beror på ett fotbolls-EM spelar för honom ingen roll, eftersom det är nu, precis här och just i detta ögonblick det viktiga i hans liv sker.

Vad betyder egentligen en liten sketen EM-turnering när AIK spelar boll? Under den svartgula fanan är undrens tid inte förbi, under det gyllene solen är tron så stark och brödraskapet så befäst att det bara kan gå åt rätt håll, eller?

För tillfället kantas fanan av en naggande sorgkant, orkanvindar viner längs gnagareöron och tidningarna gottar sig i AIK-stormen, frossar i minsta lilla detalj som i det stora hela är irrelevant men som i uppblåsta svarta rubriker kan skrämma en hel fotbollsnation.
”Arash tvingad att träna, trots att han var skadad” löd budet häromdagen. Ingenting om vilken typ av träning, ingenting om rehabilitering, bara att han var tvingad att träna...

Nu är det ju så att man på elitnivå väldigt gärna vill ha hela spelare, man vill att de ska må bra och prestera, visserligen är vila en förutsättning för tillfrisknande men det är träning också. Hur får de där reportrarna sina jobb egentligen???

Jag var grinig redan när jag anlände till matchen mot Kalmar, trött på dessa ständiga påhopp. Jag var irriterad över att få skrämselhicka av hastigt hopknåpade löpsedlar (backa åtminstone upp det ni säger) men ännu mera trött var jag på de uteblivna målen...

Och trots det mitt i mina böner till fotbollsgudarna, såg jag mitt i allt det svarta det vackraste jag sett. Det är sommarmatch och jag har våndats under ett EM-uppehåll i ”Snälla-köp-en-anfallare” plågor när jag plötsligt inser vad det egentligen är som kommer att ta oss framåt. När baklängesmålet kom och mitt uppgivna tjut nådde ut över läktaren gav mannen i stolen bredvid bort en tröstande kram. Trots att vi inte kände varandra så visste han precis vad jag kände. När sedan gnaget gjorde mål grät vi båda av glädje.

Kalmarmatchen i går visar det bara tydligare, vår styrka, AIK:s styrka ligger i den otroliga gemenskap som fortfarande speglas på läktaren. Vi är många och om vi, tillsammans, sjunger tillräckligt högt och länge kan vi klara det.

Trots allt är en kryssmatch en vunnen poäng, vi kunde ha förlorat alla tre.

Av Madde Larsson
Foto: Bildbyrån
[040708]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.