Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

Fortsätter att förbrylla: Derek Boateng.

Ändå ger vi inte upp

Sommaren har gjort några halvhjärtade försök att konkurrera ut det icke-väder som rått en tid i vårt land. Det lär vara kallaste semesterupptakten på en mansålder, jag har genomlevt monsunregn med flörtkule-hagel hemmavid, och jag och min bror beskådade i början av veckan den mest besynnerliga molnformation en svensk himmel någonsin presterat. Ur det perspektivet var vi två, kompis R med sin barn F & L, och 13.500 övriga tappra rätt glada över riktigt hyfsat väder denna kväll för allsvensk nystart.

Men även kring fotboll har det varit upp-och-ned-vända världen. Avslappnande bortkoppling från allsvenska bekymmer gav oss ett Europamästerskap med minst sagt oväntad utgång. Jag säger inget om slutsegrarna, mer än att om de kan gå hela vägen, så kan lika gärna Norge göra det en annan gång. Hu!

Och helt slapp man inte ifrån verkligheten på hemmaplan under EM. Små elaka regnstänk av nyheter om förlängd långtidsskada, man fick lyss till en ny hälsena som brast, ratade testspelare och förhoppningar om hemvändare som grusades. Därtill ett tack och hej till Kwame Quansah, just när anfallare behövs som allra mest.

Den närmast permanentade upp-och-ned-vända-värld som placerar vårt lag alltför långt ned i tabellen fortsätter inför återstarten sin perverterade logik. Åslund, ”Adde”, Nordin, Rubarth och Ishizaki borta redan före match - en rätt hyfsad kvintett! Att ”Tjerna” går ut i första för skadeproblem, och Boateng utvisas i andra är också sur grädde på det moset.

Så därmed går AIK:s kräftgång, som överhuvudtaget inte borde vara, vidare i maklig valstakt. Nu har man poängbehov, och därmed är tappade poäng på Råsunda aldrig bra. 1-1 mot Kalmar låter som en traditionsenlig missräkning. Ändå ger vi inte upp, lika lite som spelarna i den svartgula tröjan ska, eller än mindre får, göra! R har redan inlett en smärre sommarturné med sonen L. Ner från landstället enbart för denna match. På söndag är de i Borås och så på torsdag på Råsunda igen, hela tiden med sambandscentral Dalarna. Heders till dem!

Och visst fick vi se vårt AIK blixtstarta. Smarta lösningar, varierande anfallsspel, fart och vilja. Men aldrig riktigt ända fram. Mattias Moström personifierar detta. Springer som en furie, deltar i flankanfall från bägge sidor, närmast samtidigt!?! Men sista tillslag blir för vekt.

För många av kreatörerna krånglar också till det. ”Ante”, Kah, Boateng och Arash syndade alla till och från med en dragning för mycket, bara för att i nästa moment visa att de mycket väl kan göra det rätta. Den sistnämndes återkomst kändes klart hoppfull, även om han naturligt nog inte orkade hålla tempo furioso i mer än en halvlek.

Men så tappar AIK initiativet efter halva första halvan, och som så ofta annars behöver motståndarna inte många anfall på sig för att maximera effekten med ett ledningsmål. Denna gång hade dock Kalmar bud på mer både före och efter, så resultatet var det inget att säga om i halvtid.

Och när AIK mattades efter sin goda start var det naturligt nog de defensiva krafterna som förtjänade de högre betygelserna. Håkan Svensson räddade Gnaget kvar i matchen, Niklas Sandberg var en elegant balansspelare, och Pelle Nilssons andra halvlek var mycket bra. Tillsammans med en alltid minst godkänd Fredrik Björck utgjorde de centralt en säker konstellation bakåt.

Derek Boateng fortsätter att förbrylla, man förstår att han alltjämt letar efter sin roll. Utvisningen var lika onödig som självklar. Av alla tramsblåsningar som rättsskiparen stod för denna kväll går det inte att snacka bort Boatengs klanteri. Men det går inte att ta miste på potentialen som finns att plocka fram. Detta känns som en huvuduppgift för Patrick Englund, och kanske i än högre grad för Nebojsa Novakovic.

En positiv reflektion i sammanhanget: befann mig med aik.se-kollegor på Karlberg för en knapp månad sedan. Såg flera av spelarna passera efter ett träningspass, och det värmde att se Benjamin Kibebe och Derek förtroligt och kamratligt samspråka i harmoni. Kanske är faktumet att Quansah försvunnit nyttigt för den kvarvarande Boateng. Nu finns inte möjligheten med en ghanesisk social enklav längre.

Tankarna tar mig tillbaka till matchen, och andra halvlek. Frustrerade satt vi när den blåstes igång, och jag hann reflektera över att jag dittills ännu inte upplevt ett enda AIK-mål på plats på Råsunda denna säsong. I juli! Detta delvis för att jag missade de två första matcherna, men ändå. Mycket längre hinner jag inte komma i tanken förrän ett anfall mot bortre änden från Södra sett ser hoppfullt ut, och i röran framför mål ser jag en kämpe som dundrar upp kvitteringen i nättaket. Är det någon som har krigat för att få spräcka sin egen målnolla, så är det Pa-Modou Kah. Att han ordnade poängen är honom väl förunnat.

Och 13.500 var vi som sagt - vi och Håkan Svensson och ”Nirre” Sandberg var bäst denna kväll. Tillsammans med den tjocka, kryddstarka korven. Medan domarinsatsen lämnade mycket att önska. Att fotboll blivit en nollkontaktsport likt basket eller innebandy var nytt för mig. Att konstpiruetter belönas med fasta situationer och motståndarvarningar känns också så hopplöst förutsägbart.

Denna krönika blev ganska gnällig, det medges. Finns det något gott att vaska fram ur 1-1 mot Kalmar? Man kan konstatera att smålänningarna hade flest chanser, och att de är bättre än man riktigt vill erkänna. Nykomlingar är nästan alltid underskattade, och man har sett betydligt namnkunnigare lag spela mindre ärofullt på nationalarenan. Att ett underläge kvitterades och det på stark vilja är också positivt. Läget för AIK är fortfarande prekärt och varje poäng är viktig. Dessa måste nu tuggas ihop, maska för maska, knota för knota.

Nu måste det närmaste målet vara fast mark i tabellen. För en vals i vackrare rörelsemönster. Detta kommer nog. Jag tror, jag tror på den. Liksom på den svenska sommaren.

Av Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[040709]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.