Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

Martin Åslund lämnar bollen i kamp med Helsingborgs Jesper Jansson. Mellan Helsingborg och AIK blev det 3-0.

Tillbaka på ruta ett!

Så var man tillbaka på ruta ett igen.
Förhoppningar om en kontinuerlig uppgång vad beträffar vår kära svartgula fotbollselva kom på skam, och så här i efterhand kan man trött konstatera att det kändes som om det låg i luften. Åtminstone lika mycket som det hade” legat i luften” med en succé-period ifall AIK tagit hem matchen. Känns det igen, detta mano-depressiva molande, tillika undran var vi gnagare egentligen står i dessa dagar?

Det välbehag som avnjöts efter Göteborgs-matchen hade ebbat ut – AIK har haft en oväntat lång spelpaus med tanke på att programmet borde vara späckat nu efter EM-uppehållet. Den allsvenska tabellen har i samband med säsongens mittpunkt utvecklats till ett getingbo i botten, dit alla lag utom en handfull har tvingats, eller i alla fall befinner sig i en farlig närhet av.

Känslan som gnagare blir labil, dels på grund av bristen på kontinuerlig framgång, dels för att varje seger eller förlust skickar laget uppåt eller nedåt i placeringslistan, som vore man en liten fiskeskuta mitt i Atlantstormens vågkammar och dalar.

Jag hade tänkt att som vanligt se bortamatchen på betal-tv, men även denna kväll krockade sändningen med besök av hyresgäster, såsom avhandlats i tidigare krönika. Annars hade dagen präglats av att förgäves åka ut till mormors landställe för att hämta hem katten. Väl därute gav inte kräket ett knyst ifrån sig trots allt lockande, så när tiden för gästerna hemmavid började närma sig, var det bara att bryta upp och ta sig hemåt kattlös.

Rapporteringen tänkte jag därför följa via text-tv, men detta är en delikat syssla. Antingen sker ingenting, eller så ser man en matchställning som frustrerar. Alternativt hamnar favoritlaget i ledning, vilket är ännu nervösare. Vilketdera blir man bunden av att vanka av och an framför en stum skärm, och simultankapaciteten går från normala 10% ner till cirka minus 40%.

Bestämmer mig därför att inte beskåda resultatet förrän i halvtid. Strax före detta dyker gästerna upp, långväga från Frankrike har de färdats. Installation och information tar sin rundliga tid, och jag återkommer inte till tv: n förrän tio minuter in i andra halvlek. 0-0, ok. Detta blir min enda, rekordkorta upplevelse av denna match medan den spelas.

Kommer nämligen att tänka på katten igen, och sätter iväg ut mot mormor. Bilantennen är trasig, så av Sportradion blir det bara ett knasigt knaster. Vid niotiden ringer mobilen. Kompis C levererar det dystra beskedet. Han hade själv nyttjat text-tv, konstaterat klockan 20:43 att det stått 0-0, då rimligen mot slutet av matchen, sett klart ett program och en kvart senare mötts av hånfullt braskande 3-0 på den elektroniska tipskupongen. Så var det med det.

Resultaten mot Helsingborg har de senaste säsongerna varit allt annat än muntra. Så vad som under de goda åren i slutet av 90-talet var en toppkonkurrent och önskemotståndare i samma skepnad, tycks ha bytts mot en mardrömsdito nu i betydligt kärvare tider.

Och visst, det har avhandlats förr, är det fantastiskt typiskt när släkten är värst. Denna gång genom att Daniel Andersson spikar igen och att en annan gammal trotjänare i David Ljung gör handbollsmål emot oss. 0-3 kan inte snackas bort, men visst finns det onödigt salt och andra sorters skarpa kryddor att strö i sår!

Men vad kan vi göra annat än att bita ihop, vi fans tillsammans med våra fotbollskrigare. Hälften av säsongen är kvar, trots att kräfttider står för dörren. Någon slutplacering i paritet med våra konstant höga förhoppningar lär det inte bli. Vilket inte på något sätt får hindra känslan av att det är värt att ta sig uppåt, uppåt, uppåt i tabellen. Och känslan stannar ändå vid att alla tycks kunna slå alla denna säsong. Så varför inte börja med Malmö?

Epilog:
Kvart över sju morgonen därpå väcks jag av ett pip ifrån altanen på landet. Signe Katt är tillbaka. Jag lyfter upp henne, och pälsen doftar faktiskt kantarell! Ett vildkattsligt fräs får jag när hon tvingas i bur, när den nyvunna friheten förvägras henne åter. Svartpälsad och vacker får hon i detta forum symbolisera mina drömmar om ett rovdjurslikt AIK som i full frihet äger världen. Just nu avgränsat av omständigheterna. Men hon vilar redan förnöjt på soffan hemmavid.

Av Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[040727]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.