Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

Patrick Englunds blick talar.

Blickar som talar

Ett par dagar efter HIF-matchen. En match som i 75 minuter kändes ömsom bra, ömsom lovande och ömsom okej. Sedan förstördes allt på fyra minuter. Exakt 4 minuter. Den enda plumpen i HIF:s precision var att det andra målet kom 10 sekunder för sent, annars kom de tre målen med robotliknande säkerhet. Och visst, förutom det första målet, som väl borde underkänts, var det vi som bjöd in till målen genom enkla och oförklarliga missar.Ändå var det inte främst individuella misstag, det blev en kollektiv kollaps. Visserligen bara i fyra minuter, men det kan hända mycket på kort tid i fotboll..

Fotboll ska ju ses live. När det inte går är man tacksam för dagens TV-utbud. Glad för att kunna se matcher i städer, där man inte kan vara just den dagen. Ibland får man dessutom bilder i TV:n som man inte kan få som fysiskt närvarande på arenan. Det fanns i direktsändningen från Olympia en sån sekvens, som sade mer om matchen och spelarnas känsla än något annat.

Jag tror det var strax efter 2-0målet. Plötsligt får man en närbild på Nirre Sandberg. Det ser ut som han tittar in i kameran, vilket han naturligtvis inte gör, han är helt omedveten om den avlägsna kameran. Hans blick säger allt om vad som skett. Det är en tom, uppgiven och oförstående blick som utstrålar smärta. Han ser ut som om han just vaknat ur en mardröm och insett att det inte var en dröm. Det kan ju vara ren trötthet, förstås. Trötthet i det skedet, när den tagit över kroppen. Trötthet, när det inte längre är jobbigt, utan en plåga. Ögon som ser mycket äldre ut än ansiktet, som säger: det här är inte sant, jag är inte här.

Patrik Englund säger efter matchen att han gjorde en felbedömning, han borde gjort några tidigare byten. Visst, han kan ha rätt, men tyvärr kunde den tillfälliga kollapsen kommit ändå. Det fanns säkert trötthet i många ben, fler än vi kunde byta ut. 1-0målet tog den sista kraften, den energi som fanns kvar tog känslan av orättvisa i det tveksamma målet död på. Det var kört, vi var körda. En tidigare klubbkamrats arm och en nedriven målvakt förstörde matchen och tog de sista krafterna.

Nästa gång får vi förmodligen tidigare byten, men det är inte det viktigaste! Det viktiga är att inte dröja sig kvar mentalt i besvikelsen och uppgivenheten utan att orka börja om, trots uppförbsacken. Matcher kan förloras på grund av enstaka missar, men matcher kan bara vinnas om man orkar lägga missarna bakom sig och komma igen.

HIF vann rättvist. OK, sett över hela matchen kunde vi mycket väl tagit poäng, men de var med i nittion minuter och då räcker inte 86 aldrig så goda minuter.

MFF är välkomna på söndag. Då är det 90 nya minuter som gäller, precis som det var mot Göteborg och vi vet hur det gick!

Av Bappe Bjuggren
Foto: Bildbyrån
[040728]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.