Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

Arash Talebinejad i matchen mot Landskrona BoIS.

Tekniken kan vara ens fiende

I helgen var allt bra dock. Broder M med jämnåriga firade att de fyllt jämt med storslagen fest. Mitt under middagen lyckades de få in Carolina Klüfts triumflopp mot guld på den största storbildsskärm jag sett i mitt liv. På Barnens ö!

Därefter en lugnare söndag vars kväll jag spenderade på en buss och satt bestyckad med en liten radio för att följa de andra guldhjältarna. Det knastrade till i mottagningen, men för det mesta gick det att få grepp om succén.

Så chockstartade måndagen med att en nätverks-switch slutade fungera där jag snart skall hålla kurs, hemmavid började TV:n flimra, för att snart drabbas av någon egen form av hjärtstillestånd (återkom till livet efter konstgjord andning). Såväl syster som moder ringer under tiden och ber om datorsupport, och radion fungerar också allt sämre. De digitala strecken på min miniräknares display börjar lösas upp. Vad är allt detta?

Så farhågor om fortsatta motgångar vid matchstart kändes nära. Och vi vet ju hur det gick. Jag hade redan i förväg känt en obekvämlighet i att det talats väl mycket om ”fyra succépoäng” i de två senaste matcherna, om ännu bättre fart på träningarna och om att i princip alla är tillbaka. Förrädiska tongångar som om alla problem var över.

Hade själv bidragit i den riktningen genom att räkna fram att AIK har ett på pappret ovanligt tacksamt spelschema kvar. Bara tre matcher bortanför Råsunda, nästan alla ”konkurrenter” om att undvika det onämnbara kvar att möta hemma. Bara att leverera. Dessutom har ju traditionell statistik varit i fokus de senaste omgångarna: äntligen ett positivt trendbrott på Örjans vall, ett steg tillbaka, men ännu ingen förlust på Fredriksskans på tid och evighet. Och så nu: sju raka segrar mot Landskrona skulle bli den åttonde.

Vi vet som sagt hur det gick. Att vårt lag kunde slå serieledarna på bortaplan häromsistens, och nu förlora klart hemma mot nästjumbon, säger ungefär lika mycket om hur jämn Allsvenskan är, som hur ojämt AIK är. Och a propos teknik och dess brister - många var felpassen och övrigt slarv denna dag.

Första halvlek var nog Gnagets mest överlägsna spelmässigt detta år. Men trots att jag hörde via nämnda radio, och att det stod i övriga media att AIK gjorde allt utom mål, satt vi, jag , bror M och kompis R och gnällde. Det gick ändå inte tillräckligt snabbt, och oskärpan framåt var slående.

Så andra halvlek, som detta mörka år får sägas vara mörkast av allt. När Håkan Svensson, Stefan Ishizaki och Pa-Modou Kah gör sina respektive sämsta insatser under året, när Mattias Moström, Daniel Hoch och Arash Talebinejad får ut för lite av slitet, och när varken Mats Rubarth, Derek Boateng eller Martin Åslund, alla inhoppare nota bene, inte förmår förbättra bilden det minsta, ja då är det sannerligen dags att plocka fram krisstämpeln igen.

Ljusglimtarna i mörkret var att Nick Mrdja börjat röra sig mer och ändå fick leverera, och att Per Karlsson fortsätter att helt respektlöst spela på denna nivå. Tyckte också att Jimmy Tamandis första halvlek visade att han vill göra en kämpastark avslutning i den svarta tröjan. Övriga onämnda var varken mer eller mindre än bleka.

Hade säsongen i övrigt varit mindre problematisk så hade man kunnat skratta åt eländet, ty sämre kan det inte bli. Det är, måste vara, min övertygelse att spelarna och Patric Englund laddar positiv energi i rena ilskan.

Bäst i går var vi. Publiken, att fortfarande 13 700 kommer och stöder, i konkurrens med OS, är tveklöst Sverigebäst. Detta bara måste ge signal och inspiration åt spelartruppen att kämpa ännu hårdare. Det måste naturligtvis gå, och det är viktigt för alla att inte ge upp. Att säsongen blir något annat än en missräkning totalt sett, hindrar inte att det är värt med en stilfullare avslutning.

Själv förundras jag nu över teknikens under, som om ni läser detta ju faktiskt inneburit att jag kunnat formulera, spara och översända denna text helt utan mankemang!

Fast det var värst vad fläkten på moderkortet har börjat låta!

Av Stefan Livstedt
Foto: Martin Ekequist
[040825]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.