Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

Stefan Ishizaki en härförare.

Högmod och dåligt självförtroende

Så här i kanten av höstens inträde ringer Allsvenskans klocka snart för sista varvet, om man använder en nyss OS-aktuell friidrottsmetafor. Täten har redan ryckt i loppet och AIK har en obekväm position i klungans bakre led. Några sackar än mer, men kan vi lita på att de inte får in en andra andning som snart flåsar dödens andedräkt i våra nackar?

Man skruvar och bänder på tankarna före match. Ser alla tänkbara scenarier. ”Seger 2-0, eller 2-1. Mrdja och Arash nätar” mumlar jag för mig själv på väg mot T-banan. Men även motsatta resultat dyker upp för mitt inre, och som jag minns processade jag också det tänkbara 2-2 - det numera berömda mygelresultatet i alla italienares ögon. Ni vet hur det blir i efterhand: ”jag hade det på känn”, tänkte jag några timmar senare!

Publiken som ansluter har minskat efter Landskrona-debaclet, men är alltjämt åtminstone femsiffrig. Vår interna grupp är tvärtemot ovanligt mangrann: kompisar C, J och R med sonen L är där, broder M, C:s kollega H med yngre släkting. Bara polarn P är borta, han sågs senast sprattla till när det var dags för säsongskortsköp, men lever sedan dess ett stilla familjeliv i norrort. P tycks förvisso ha valt rätt säsong för sitt skolk, och ekonomiskt stöder han ju klubben likafullt!

Den dåliga situationen syns tydligt manifesterad redan före match. ”Avgå” har någon lyckats rista i gräset utmed västras långsida. Var och en får väl tolka vem eller vilka detta är riktat åt, har dock svårt att se hur sådan åverkan på arenan ska hjälpa truppen att lyfta sig själv i håret. Vi ska greja detta tillsammans, analyser, kritik och syndabockar får vi ta fram när säsongen är slut.

Men spelet som blåses igång av Anders Frisks pipa är för AIK:s del en säregen kombination av en av de sju dödssynderna och dess raka motsats, nämligen högmod och dåligt självförtroende. Det känns som om många spelare vet vad de har kapacitet till, men inte tror att det hjälper. Resultatet blir ofta att man krånglar till det avgörande tillslaget, eller leker Gary Sundgren bakåt. Och framför allt missar en massa chanser nu när spelet äntligen producerar dem!

Stefan Ishizaki lägger en otroligt usel straff, men det räcker ju. Vår gamle trotjänare Daniel Andersson är på bollen, men i det momentet har vi tur. Inte minst genom att Frisk över huvudtaget lyckades hitta straffen (oavsett om det var rätt dömt eller inte, vilket jag inte kunde se). ”Ishi” bjuder också på en klockren fel-pastej vid 1-2, men är där emellan mycket av den härförare vi vill se honom som.

Det blir knappast en match för tränarna, men för neutral publik säkert underhållande. Själv slits man mellan hopp och förtvivlan under kontringarna. Nu när Gnaget inte kan skylla på skador längre, är det ändå en märklig namnkunnighet som Patrick Englund valt att bänka. Principen att äntligen kunna starta matcherna med i stort sett samma elva är lovvärd, men till vilket pris? Det gäller att gå från en förhöjd lägsta-nivå, till att i varje position ha krafter som inte bara klarar av rollen, utan faktiskt berikar den.

Men Arash Talebinejad glimtar till med bollkontroll, fast skotten stryker utanför. Nick Mrdja har intentioner. Mattias Moström är mer Mats Rubarth än Rubarth själv, därtill utrustad med Duracell-lunga. Dock mattas dessa framåtkrafter i andra.

En straff alltså, och ingen varning av domaren. Vi kan förbanna, jämte oförmågan, oturen vi prenumererar på, men bägge målen var faktiskt resultat av bra portioner av flyt. Å andra sidan föll 0-1 på en larvigt perfekt träff precis i det hörn där solens sista strålar gäckade Håkan Svensson. Fullt ut hade ett AIK i harmoni dock vunnit kampen utan problem.

Niklas Sandberg förtjänade flytet som krävdes för 2-2. Bollen flipprade förbi Daniel Hoch som påpassligt vek undan (men vilken del av kroppen berörde bollen, ”Hochen”?). ”Nirre” har ofta gjort storstilade insatser bakåt, för att se en slumpstuds (minns Elfsborg borta) rasera hela bygget för dagen. Nu fick han vara den som åtminstone erövrade en svartgul pinne.

Till sist en jobspost. Råsundas södra övre läktare har sedan några år tillbaka som alla vet öppnats för barnfamiljer. Syftet är att långsiktigt skapa nya glada supporters som fyller vår nationalarena när Sveriges anrikaste lag spelar i framtiden, precis som Gnagisland och andra kreativa aktiviteter.

Jag har nu vid olika tillfällen erfarit hur föräldrar ilsknat till över den bristande servicen vid utskänkningsdiskarna, där korv, popcorn eller dricka inhandlas åt knattarna, som än så länge är mer intresserade av detta än av själva spelet. Man har önskat få, eller för några kronor få köpa, en mugg eller ett glas vanligt vatten. Detta avslås med argument som ”vi räknar muggarna som säljs”, eller ”nej, vatten finns inte” (med en tydlig kran i bakgrunden. Vad bryggs kaffet av f.ö.? Terpentin?). Folk vill dela upp popcorn till sina barn i mindre portioner, eller i något fall till och med få vatten för att ta medicin.

De ungdomar som betjänar över disk gör säkerligen bara vad de blivit tillsagda, men är förstås de som orättmätigt får ta emot reaktionerna. Detta går stick i stäv med den service-anda som AIK vill upprätthålla, och en badwill långt värre än usla matchresultat, vare sig klubben har driftansvar eller inte. Den med inflytande som värnar om familjeläktaren bör agera. Här kan man tala om att någon beslutsfattare bör ta sitt förnuft till fånga - eller avgå!

Av Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[040831]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.