Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

Nikola Mrdja under matchen mot Helsingborgs IF.

Veckans reflektioner

Det är väntans tider, just nu. Jag tycker inte att en målkavalkad mot Malta, skapar den oro, förväntan och de förhoppningar man har inför varje allsvensk match. Jag har till och med svårt att förstå varför man gör uppehåll. Oftast är det en "inhemsk" spelare i truppen, max. Någon gång två eller till och med tre. Men visst är det så, landslagets koppling till allsvenskan har blivit väldigt perifer, nästan en chimär.

Visst gläds man med Zlatan & Co, men det är den allsvenska återkomsten man väntar på. Under tiden pratas, debatteras och bråkas det om lagen, hur de spelar och varför de inte lyckas eller hur de ska kunna fortsätta att lyckas.

Debatten har förändrats på något sätt. Den handlar mindre om spelares för- och nackdelar än om siffror. Många jublar över "4-4-2", när andra saknar "4-3-3". Eller rentav "4-2-3-1".

Det är länge sedan jag hörde någon prata om fotboll som "Det gröna fältets schack". Och jag misstänker att det kommer att dröja. Det känns mer som om fotboll blivit "Det gröna fältets rävspel". Är det någon skillnad? Ja, jag tycker det. Schack handlar om att bygga upp positioner, helst utan att motståndaren kan se vad som är på gång. Rörligheten hos pjäserna är både begränsad och lättläst för en del pjäser och betydligt friare och mer svårberäknad för ett antal andra.

Rävspelet är klart mer låst och begränsat, det handlar bara om att slå ut motståndaren. Positioner byggs inte upp, de uppstår av misstag.

I schack kan även den begränsade pjäsen (bonden) uppnå stjärnstatus och avgöra spelet. Begränsningar blir alltid hämmande, i schack som i fotboll. Och begränsningarna blir större och större i fotbollen i dag. Visst handlar det om vad man tittar efter. Om man ser spelet utefter en numerisk mall, eller ser det utifrån vad som händer på plan i just den matchen.

Fotboll är inte en förflyttning av pjäser. Fotboll är så mycket mer! Det är individer som ska fatta ett beslut och företa sig någonting inom en mycket kort tidsrymd. Det går inte att fundera i minuter eller till och med timmar innan man gör något.

Dessutom är det inte bara 22 spelare som avgör vad som ska hända. Nej, jag tänker inte på domartrion. Bollen har ett eget liv. Inte på riktigt, men bollen gör inte alltid det man vill. Den reagerar lika gärna på tuvor, vattenpölar och vindar som på någons fot. Situationer, som ingen velat eller förutsett uppstår i alla matcher. Bollen känner inga numeriska begränsningar.

Kan vi inte tvinga bollen att följa oss blint, får vi följa den, om det ska bli något mål. Även om det betyder att vi ser ut som 3-2-5 i kanske flera minuter.

Jag har tidigare i några krönikor utgått från fotbollslaget som den arbetsplats den faktiskt är. Åtminstone på allsvensk nivå.

Johan Wallinder kan komma cyklande med andan i halsen precis till en träning, därför att han har ett jobb att sköta, som innebär att han inte kan komma tidigare. Så är det i den högsta serien. Där är fotbollen jobbet man har att sköta! Under träningarna bygger man upp det material som krävs och plockar fram de ritningar som behövs. För snart, på matchdagen, ska monteringen fullgöras. Under träningarna deltar alla, på i princip lika villkor. Även försvarare kommer till avslut, även anfallare gör djupdykningar ner till eget straffområde. I alla fall i de 7-8 klubbar som jag sett i träningssituationer.

Sen, när dagen för slutmonteringen kommer, då kommer också restriktionerna. Vem minns inte alla trista matcher på Råsunda under en följd av år, då flertalet gästande lag spelade med en niomannamur i det egna försvaret? Och vad gjorde vi? Släppte fantasin och kreativiteten loss för att skapa nya positioner och lura motståndarna att öppna sig? Eller behöll vi systemet ned vissa lättnader och hade en fyrbackslinje längst bak för att ta hand om den (eller någon gång de två) spelare, som motståndarna lät röra sig mer än 20 meter från eget mål?

Ja visst minns ni!

Ändå tycker jag inte att felet ligger i systemet! Felet ligger i att systemet fått en för stor roll. Systemet borde bara vara ett hjälpmedel för att hitta tillbaka, när rörligheten, kreativiten och improvisationen inte ger resultat, utan man måste återgå till utgångsläget för att hitta nya drag för att öppna motståndarna. Systemet borde inte få bli en tvångströja, utan i stället få vara starten för nya försök. Ju mindre en människa kan, ju klarare regler behöver hon för att klara sig. En allsvensk fotbollsspelare är en välavlönad arbetare. Jag kan inte tänla mig att de inte kan lösa sina arbetsuppgifter om de får göra det i 2-1-7-systemet, när så behövs. Om Mattias Moström lämnar sin kant och dyker upp hos Arash Talebinejad till höger, tror jag inte att Arash tänker: "va kul att vi blir två härute". Han tittar naturligtvis efter var det finns eller uppstår luckor, var kan han komma att behövas, när Moa slår in bollen.

De är yrkesmän och de känner igen varandra, även när de ses på "fel ställe" på planen.

Jag tror det skulle bli en roligare fotboll och fler mål om vi skippade rävspelet och återtog schacket!

Av Bappe Bjuggren
Foto: Martin Ekequist
[040907]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.