Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

Morgonen efter matchen

Redan innan jag vaknar ligger ångesten som en våt, tung filt över huvudet. Sådan själslig vinter har knackat på förr - när relationer har havererat. När arbetssituationen varit extrem. Allting, hela tillvaron, stavas K-R-I-S.

För alla fotbollstokar i rätt ålder har väl Max Lundgrens bokserie om Åshöjdens BK varit given lektyr. Den tredje av de fyra böckerna bär titeln ”Kris i Åshöjdens BK”. Det illustrerade omslaget så som jag minns det visar en av spelarna med böjt huvud i sitt omklädningsrum. När jag började läsa boken som ung och grön tioåring missförstod jag titeln - jag trodde ”Kris” var ett egennamn på en ny spelare, alltså med uttalet ”Kriss”. Vad jag längtar tillbaka till den obekymrade barndomen nu!

Vi är syndare alla. AIK har, internt som externt, drivit en självbild likt gamla britter som vägrar inse att imperiet har fallit. Cirkelresonemangens tid har rått: AIK är bra därför att det är AIK, som ju är bäst! Jag har själv deltagit i charaden. Ändå har tabelläget, spelet och resultaten lyst i larmrött de senaste veckorna. Och nu närmar sig avgörandet. Odjuret, demonen, har tagit sig in i vår borg, den är på jakt och AIK lär mötas med den ansikte mot ansikte.

Och trots denna (själv?)insikt så är det som om grundsynen på vårt lag inte vill släppa. Hela dagen före match tänker jag att Elfsborg hemma bara SKA vara tre poäng, att AIK trots allt har ett gynnsamt schema och avgörandet i egna händer. Alltså är jag i grund och botten inte nervös. Men blir det på vägen mot Råsunda. Jag ser mina medpassagerares blickar i T-banevagnen, där vi skrudat oss i färgerna vi älskar. Ögon av bister kyla.

Möter mitt vanliga gäng på arenan, och självironiska lite bittra skämt får utgöra mental färdkost inför matchen. Så blåses denna igång i en höstruskig väta. Och när vi behöver ett fungerande spel som bäst, så slår det bottenrekord därvidlag den första halvtimmen. Utspelade. Man kunde konstatera att alla halkade runt i det våta gräset som en flock bambisar på is. Detta kunde man ju alltid skylla på, om nu inte Elfsborg råkade behärska underlaget betydligt bättre. Hade våra grabbar alltså vallat fel i omklädningsrummet?

0-1 på en slumpträff rakt igenom Håkan Svensson var därför logiskt. Och strax därefter skärper gnagarna till sig. Mycket prat denna säsong, liksom tidigare, har handlat om behovet av kontinuitet. Att börja kämpa för att hämta in 0-1 är förvisso en situation som AIK är bra vant vid!

Men innermittfältet känns för långsamt och anfallarna totalt isolerade. Bortsett från några tappra intentioner av Mats Rubarth att återvinna fjolårets form, händer så gott som ingenting. Stefan Ishizaki, dominant i AIK, fick inte gehör för sitt spel. Han blir som en mästerdirigent för ett punkband. (Därmed inte sagt att det jämt är fel med punk!).

”Ishis” känsliga fot i kombination med Per Nilssons fighting spirit räddar poängen. Även om 1-1 måste ses som ett debacle är varje poäng nu oerhört dyrbar. Självklart plågar storbildstavlan oss med Örebros överrumplande framgång med straffar.

Andra halvlek är i och för sig AIK:s även om Elfsborg hade bästa chansen. Ändå händer för lite. Med facit i hand undrar åtminstone jag varför första bytet väntade till 74:e minuten. Och hur har Arash Talebinejad och Pa-Modou Kah spelat sig ur startelvan? Varför är Derek Boateng aldrig ett alternativ längre? Hur illa är det med Krister Nordin, nu när skadeläget påstås vara stabilt? Och var i helvete är Daniel Tjernström?

Detta är inte menat som kritik mot Patrick Englunds matchning, jag har förtroende för att han gör, och vill göra, det bästa av situationen. Men det speglar en frustration över hur mycket potential som borde finnas att tillgå nu när det är viktigare än på över 20 år att verkligen lyfta sig i håret.

Det kaligrafiska tecknet för begreppet ”kris” är inom japanskan, (eller var det kinesiskan?) ett tudelat, sammansatt tecken. Den övre delen betyder egentligen ”hot”. Den undre delen betyder ”möjlighet”. Hotet är lättast att förstå, men kan man ta vara på möjligheten? Egentligen handlar det om att tvinga sig till en metamorfos, till att känna förändringens vindar som måste blåsa. För AIK:s del handlar detta nog om mycket intern självrannsakan inom organisationen framöver.

Men först skall man göra sig av med hotet. Och se möjligheterna i hur detta kan ske. Laget har som sagt fortfarande avgörandet i egna händer. Såväl Örebro som Örgryte kvar att möta på hemmaplan. Ett nervkittlande kval kan också bli sista räddningsplankan. Snälla, snälla - se möjligheterna där! Och för oss andra gäller: kom och stöd laget från läktarplats!

Och före allt detta, ett viktigt derby. Det bara SKA vara tre poäng! Något annat finns inte, för trots allt: AIK är ju alltid AIK, och därmed alltid större än lillebror! Åtminstone egentligen.

Det känns redan lite bättre. Men bara lite.

Av Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[040921]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.