Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

AIK vs Demonen

Demonen, som har full kapacitet att ta död på oss, och vårt vilt kämpande AIK är nu invecklade i full strid. AIK går rakt in i den. Ett par parader med skölden mot odjurets utfall tidigare i helgen gör att ronden inleds bra. Örgryte får stryk hemma, Örebro får storstryk, och förlorar sin målvakt inför mötet på Råsunda.

Jag sätter mig i broder M:s soffa, vi är två maktlösa åskådare vars bästa redskap är hoppet. Man andas en viss optimism över att Sundsvall bör känna sig hyfsat säkra på att inte dras in helt i bottenstriden. Dessutom: deras trupp består ju både på spelar- och tränarnivå av en mängd gamla trotjänare, nog har de väl skärvor av hjärtat kvar i Gnaget? Nåja, där finns en före detta blårandig back och en grönvit anfallare också! Och konstgräset har ju fått flera besökande storlag att schavottera.

Anfall är bästa försvar, en sliten klyscha, men ibland ack så sann. Arash Talebinejad på topp tillsammans med Martin Åslund, en nyformerad konstellation som förebådar mycket bollvinnande och ”target-playing”. Arash jabbar mot demonen redan innan minuten passerat. Och strax därefter: Åslund exekverar sin enskilt viktigaste, och kanske bästa, prestation någonsin i AIK-tröjan. 1-0 i fjärde minuten är ett klassmål av en tvättäkta anfallare med självförtroende. Så rart, anno 2004!

Men anfall är bästa försvar var det ju. I takt med matchens fortlöpande faller AIK mer in i en förrädiskt bekväm defensiv. Man vet vad som står på spel. Samtidigt kommer inga nämnvärda utfall från motståndaren. Rakt, enkelt och ganska tråkigt förpassas bollen framåt. Derek Boateng och kompani har några intentioner på mittfältet, men det ger inga sticksår. Niklas Sandberg har bästa läget, men liksom ofta annars denna säsong saknas fermiteten i det avgörande tillslaget. Mats Rubarth lägger Ishi-hörnor: ofta för låga och föregångna av en obskyr hälsning.

Nervositeten smetar som en varm mask över mitt ansikte. Det blir halvtid men det är långt, långt kvar av kvällen. Kompis C, överbelastad med arbete, ringer för att få rapporter mellan varven. M konstaterar att 1-0 omöjligt kan räcka. Mål släpps alltid in, AIK har inte hållit nollan i Allsvenskan sedan mot Landskrona borta i sköna maj månad.

Andra halvlek börjar som den första slutade. De två huvudmotståndarna går likt tungviktare och vaggar i ringen, skenbart slöa men fokuserade på uppgiften. Fru Fortuna har vänt sina blickar ifrån oss inför den stora striden, och långt före det. Men hon sänder nu trots allt ut ett par skyddsänglar att vaka över såväl Boateng - ut på bår men snabbt in igen - som Håkan Svensson. Målvakten, vår egen Sven Dufva med fläskläpp, klarade kollisionen med Hermansson bäst.

AIK börjar mer och mer tänka rondseger. Tänka Tre Poäng. Då händer det. Demonen visar taggar, gift och etter och tydliggör sin oerhörda farlighet. Den hade låtsats slumra, så i ett rytande trollslag tillfogas Gnaget ett dubbelt sår: samtidigt som grafiken förkunnar att Landskrona, som tydligen i elfte timmen hamnat i ett flyt-stim, gör 1-0 borta mot Helsingborg, så faller kvitteringen.

Pa-Modou Kahs överambition att rensa bollen bortanför Medelpads landskapsgräns leder till ett präktigt hål i luften. Ett misstag - ett hugg. Pang säger det och 1-1, när övriga backar ej heller förmår markera den helt fristående målskytten.

Allting är kamp om existens nu. Efter målet går AIK, måste gå, till förstärkt anfall på nytt. Det är som om kapaciteten alltid finns där, men än mer närvarande är självinsikten om Faran. AIK är inte segerviss gentemot demonen. Vill bara mota bort den.

Denna rond tar sitt slut, med sex minuters övertid. Man hinner tänka ännu en gång att låt åtminstone denna enda poäng stanna kvar i vårt grepp. Det är fyra ronder kvar, på sin höjd. Statistikern kan konstatera att samtliga fyra lag som är tydligast indragna i striden har Trelleborg kvar att möta. Den matchen måste därmed vinnas, och kommer heller inte att förstärka positionen gentemot de andra. Bara riskera att ge motsatt effekt.

Men trots det djupa, dubbla bett som AIK drabbades av mot slutet kan man ändå säga att ronden gick till svartgult, om än på mycket knapp poäng. För ändå: en placering vanns, och Örebro demoraliserades inför mötet med AIK. Inga nya avstängningar, och Stefan Ishizaki tillbaka då. Fredrik Björck och Daniel Tjernström har återkommit och kan bidra till att slipa svärdet.

Nästa rond, söndagen den 3 oktober på vårt kära Råsunda, kan visa sig bli helt avgörande.

Stridens kärna är inne.

Kämpa, AIK!

Av Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[040928]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.