Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

Sluta kämpa börja spela!

Det kan inte längre finnas något tvivel om att det bränns och Allsvenskans höstavslutning rymmer en spänning som jag gärna varit utan.

Av de tre matcher som återstår att spela på Råsunda känns mötet med Hammarby som det klart ointressantaste. AIK:s allsvenska öde kommer nämligen att avgöras i matcherna mot sportklubben från Örebro och idrottssällskapet från Göteborg. Matcher som är av sådan vikt att det borde leda till att Råsunda blir fullsatt 3 och 24 oktober.
  Det är onekligen så att känslor är på helspänn för tillfället. Nästan alla AIK-supportrar tycks pendla mellan att drabbas av nervösa sammanbrott och se rött av ilska. Orsaken till att man kan tala om AIK:are på gränsen till nervsammanbrott är entydig: SUPERETTANSPÖKET! Något som inte bara skulle innebära den totala förnedringen för såväl klubb som supportrar utan som man även fruktar, med AIK Ishockey i färskt minne, skulle innebära slutet för AIK Fotboll som elitlag för en överskådlig framtid.
  Det är helt enkelt något som det inte ens får skämtas om. När det gäller AIK så är det omöjligt att ha humor för tillfället.

Detta superettanspöke är en underlig figur som jag inte riktigt förstår mig på. Det dök upp någon gång i våras men fanns egentligen inte. Det var istället så att allt fler allvarsamma iakttagare började säga samma sak: Om AIK inte tar superettanspöket på allvar så riskerar klubben att åka ur Allsvenskan! För att visa att man tog detta spöke på allvar skulle man ge upp alla försök att spela fotboll och istället kämpa hårt. Ett råd AIK-ledningen tog till sig och hade för avsikt att följa vilket om inte annat bevisas av att man kontrakterade Patrick Englund som huvudtränare för representationslaget.

Om man går vidare och försöker hitta orsaker till superettanspöket är bilden inte längre entydigt klar. När jag läst och lyssnat under sommaren och hösten har det funnits konkurrerande förklaringar till varför det gått som det gått. Bland orsakerna finns: den verkställande ledningen, spelares attityd och inställning, spelsystem, tränare, skador, styrelsen, avsaknad av en målskytt ja till och med ren och skär otur. Det är alltså en smal sak att hitta förklaringar till eländet, förklaringar som ibland förutsätter varandra och ibland utesluter.

När man befinner sig på Råsundas läktare är det en förklaring till eländet som skjuts fram i oerhört mycket större utsträckning än alla andra. Spelarna som fått äran att dra på sig de svarta tröjorna kämpar inte! Här tror jag vi närmar oss pudelns kärna.
  Den är emellertid inte så att spelaren inte kämpar tillräckligt snarare tvärt om. De är så upptagna med att spela en kämpafotboll att de glömmer bort vad det innebär att spela för AIK. Nyckelordet är just det lilla ordet spela. Att spela för AIK betyder inte att man ska gå ut på Råsundas gräsmatta och försöka vara en stenhård terränglöpare i 90 minuter, de som spelar i AIK har att förvalta det arv som Knutte Nilsson, Helge Ekroth, Lillis Persson, Mona-Lisa Andersson, Lennart Backman med flera lämnat oss till låns. Om man inte är beredd att försöka förvalta detta arv så bör man inte spela fotboll i AIK utan istället söka sig till en något yngre idrottsförenings som också har fotboll på sitt program.

Spelarna i dagens AIK är allt för mycket kämpar och i allt för liten utsträckning spelare. Det är helt enkelt ett lag som därmed visat sig ovärdigt att ikläda sig de svarta tröjorna och det är därför som de riskerar att sparka AIK ur Allsvenskan när deras uppgift måste vara att spela AIK kvar. Min uppmaning inför oktober månads ödesmatcher är där: Sluta kämpa, börja spela! Ni har ett arv att förvalta.

Av Hans Bolling
Foto: Bildbyrån
[040929]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.