Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

Vi måste våga

Budskapet i TV gick fram. Inga fler ödesmatcher. Visst ligger det något i det. Problemet ligger någon annanstans. Under den första halvtimmen mot Sundsvall spelade vi fotboll - över hela planen. Och därefter på sextio procent av planen. Jag tror inte heller att det berodde på ödet. Det berodde på oss. På att ängslan att tappa poäng blev större än viljan att våga säkra tre poäng. Det är inte första gången i år. Och jag tror inte på att spelarna inte vill vinna, inte på att de saknar kompetens utan på att de saknar det självförtroende som gör att man vågar. Vågar ta chanser, vågar släppa till, därför att man känner att man kan ta det!

Det var inte Pa-Modou Kahs luftrensning som fick oss att tappa poäng, inte en domare som helst blåste och dömde i zonen kring mittlinjen, som gav varningar för de små förseelserna, men valde att inte se de grövre. Dock lika för bägge lagen. Det var ängslan som drev oss allt längre bakåt efter en tredjedel av matchen vid ställningen 0-1.

Nu gäller det Örebro SK. Ingen ödesmatch. OK. Men är ÖSK införstådda med det? Kommer de in på planen för att köra en fotbollsmatch eller känner de superettans flås i nacken och att ytterligare poängförluster kommer att innebära kval eller nedflyttning med ytterligare försämrade ekonomi?

Ödet avgör inte fotbollsmatcher. Det är spelarna som avgör eller inte klarar att göra det. Men vissa matcher är viktigare att vinna än andra, alla matcher är inte varandra lika. En förlorad cupmatch mot Brage är lite pinsam, men får inte avgörande konsekvenser för kommande säsong(-er). Det kan 3, 1 eller 0 poäng mot ÖSK få. Och det kan en timmes bakåtmarsch i Sundsvall visa sig få.

Vi ska inte prata öde. Vi ska prata mod. Prata om, att för att lyckas måste man våga misslyckas. Vågar man försöka missar man kanske tre gånger av fyra - men en gång händer det något. Annars händer det ingenting - utom för motståndarna! Det är ingen oemotsäglig sanning att vi bara kan göra ett mål per match. Ju fler avslut vi vågar ta, ju större är chansen att vi bevisar det, men det är svårt att komma till avslut om man krymper banan till drygt den egna planhalvan. Vi hade många spelare i försvaret mot Sundsvall under drygt en halvlek och det var då de började få chanser. Trängsel är inte en nackdel bara för motståndarlaget, det stressar och stör de egna lagkamraterna. Vad gör en försvare som vinner bollen, tittar upp för att spela till någon och upptäcker att nio av de andra tio medspelarna står runt omkring en och väntar på vad man ska göra? Naturligtvis tjongar han på - och hoppas på det bästa. Alternativet har vi sett några gånger i år, man spelar i sidled kring straffområdet och bollen hamnar inte sällan hos en av de andra!

På söndag är det en fotbollsmatch på Råsunda mot Örebro SK. Vi bör vara beredda på att de tror att det är en ödesmatch. Vi ska spela fotboll. I nittio minuter. Jag hoppas vi satsar på en 3-0-vinst. För det kan ge en 3-2 seger, medan en satsning på 1-0, sällan ger mer än 1-0 eller 1-1 eller 0-0 eller, gud förbjude, 0-1.

Vi kan, vi har möjligheterna men vi måste också våga tro på det själva. Det ligger i våra händer - ja, fötter då. Inte i ödets.

Text: Bappe Bjuggren
Foto: Bildbyrån
[041001]