Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

Depp efter förlusten mot Örebro SK.

Frustration är inte konstigt!

Det hände något på Råsunda i söndags... i början av första visste man, trodde vi, att det här är lugnt, det fixar sig.
Klart vi är kvar i allsvenskan nästa år. Man vill inte tro annat och så stod man där med iskylan i ryggraden när närkingarna kvitterar till 1-1 och deras klacksång skallar från södra. När andra målet kommer ser jag inte längre, förblindad av den grymma vetskapen om att nu är det långt upp till säkerheten.

Säkerheten, tryggheten av att spela i högsta serien, vetskapen om att då kommer publiken, då finns det pengar till AIK. AIK-livet paserade reyv som en ilvind av rädsla och känslan av tomhet grep hårt om oss på läktarplats. Vad händer med den stolta klubben, vad händer med mitt AIK? Vad pysslar ni med på plan?

Varför kan vi inte själva, någon gång, lita till oss och på egna ben stå upp och vinna för att vi måste, utan att lägga våran tillit till någon annan? Det hände i de två senaste guldstriderna och det händer nu.

Är det konstigt att supportrarna blir frustrerade?
Är det konstigt att de som lägger ned sitt liv och sin själ i klubben vill ställa krav på det de betalar för?
Det är ju inte så att du går in till en vitvaruaffär för att köpa ett trasigt kylskåp, så varför är det så konstigt att man frustreras när allt man äger och har går till den svartgula klubben?

I en tidning skriver man att "det är konstigt att så många kommer på matchen" samtidigt som man drar fram "så smaklöst det var med den där Bush-banderollen"

Vad ska supportararna göra då?
Hade vi inte accepterat ett spel i superettan med högt huvud om laget hade kämpat på planen? Hade vi gått in och lagt ned själ och hjärta i spelet och förlorat mot ett lag som spelade än bättre, hade vi inte då stått upp i orkanen och tagit "smällen" som innebar tre poäng upp till kvalplats, med, om inte jämnmod, så styrka?

Det klart vi hade, vi är AIK!

Samma tidning som skrev om det märkliga i att så många kommer på matchen sa att supportrarna borde komma och heja istället.

Det är ju det de gör!

AIK har mer folk på sina matcher än de andra två Stockholmslagen. När djurgårdarna insåg att de inte skulle vinna guld, försvann de hem till tv-soffan. Bajarna gick väl vilse i ensamheten på söder och hur många var det i UEFA-spelet på Elfsborgsmatchen?

Man ska inte lyssna för mycket på vad medierna säger har vi gnagare lärt oss genom åren, men man måste lyssna på de som betyder mest! Att det kommer upp en banderoll på norra, är samma sak som när tonårssonen har sin första fylla och dottern slänger dörren skrikande i ett bråk med någon i familjen. Det handlar om ett sätt att synas, ett frustrerat rop till spelare och ledare att vi måste inse hur illa det är och kämpa därifrån. Vi får inte gå in och köra cirkusfotboll efter ett gjort mål.

Frustrationen finns i oss alla sanna gnagare...
I frustrationen säger och gör folk saker som de inte alltid menar.
Frustrationen är farlig.
Frustrationen griper tag i oss, skakar om och gör att vi fäller bittra tårar över en tänkbar degradering.

Det är inte konstigt... Konsumenterna känner sig lurade när det där kylskåpet inte fungerade som i reklamen.
Supportrarna känner sig frustrerade över garantin om spel i Royal league, som inte blir av.

Det är inte konstigt att några i en frustrerad massa gör konstiga saker.
Det händer i alla led, i fotboll, i politik, i samhället.
Det viktigaste nu med tre matcher kvar i allsvenskan är att vi börjar lyssna på och kämpa för varandra.
Vi måste dessutom våga vara ärliga, vi är faktiskt inte bättre än såhär.

Av Madde Larsson
Foto: Bildbyrån
[041005]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.