Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

Möt ödet med rak rygg!

En vecka har nu gått sedan striden gick in i sin intensivaste fas. En vecka av vånda - eftersom AIK förlorade slaget. Tiden gör att vissa perspektiv blir dimmigare, och man har också fått uppleva glädjeämnen i form av det andra äkta hemmalaget på Råsunda: vårt blågula landslag och dess kvalseger.

Och igår såg jag och 700 andra ett nytt AIK i ishockeyskrud vinna med 4-0 över Sollentuna. Det fanns en närvarande äkthet i detta som jag inte riktigt kan ta på. Men som faktiskt var behaglig. Den truppen har varit gedignare, men hjärtat var det knappast fel på. Speakern underlät inte heller att meddela att Gnaget har uppemot dubbel publiktillströmning på ”Hovet” jämfört med Bajen i divisionen ovanför. Kom dit, vet ja!

Självklart kom efterskalv av förra veckans inferno då Demonens assistens Skadespöket hemsökte Mattias Moström när denne var i samhällets tjänst. Johan Mjällby han heller knappt intervjuas om tankegångar kring en önskad återgång till Gnaget, så återkom knäbesvären och karriären är i fara.

Men vi lärde oss att åter hoppas förra helgen. Martin Åslund fann målet efter mönsteranfall via Jimmy Tamandi och Mattias Moström, och merparten av över 12 300 sjöng lovsånger. Det höll en halv halvlek, sedan spydde Demonen ut orons moln. AIK kunde åter utmana skräcken, men sedan passiviseras. Den fruktansvärda motståndaren, som också tycks ha besudlat det inre, psyket, slår tillbaka lika fruktansvärt dubbelt som senast. Två baklängesmål, två dödshugg som knäckte AIK:s sköld. Nu står vår klubb på knä.

Och nu samlas gamarna. Är det billigt att kalla belackarna så? Förlåt, jag nyanserar: en flock med hyenor har också stämt upp i den yttre ljuskretsen. Alla har skadeglada och förenklande svar på varför läget är som det är. Alla, tycks det, väntar på kalaset, hoppas på det vi själva fruktar.

Som anhörig genomgår man en mängd faser, oftast dagligen. Slits mellan förtvivlan, ilska, frustration, hopp, hämndbegär. Det är naturligt. Men i grunden kan man hantera det uppkomna läget på tre sätt.

Enklaste sättet är att redan nu ge upp. Vända klubben och laget ryggen, så är man i alla fall rustad med ett ”vad var det jag sa” när verklighetens yttersta timme är slagen. Ett ganska smärtfritt sätt att ta sig själv av daga som supporter. Men fegt. Så oerhört ”inte AIK”!

Man kan, medvetet eller omedvetet, ansluta sig till asätarna. En massa i trängd kris reagerar med ryggmärgen. Att utse syndabockar är en naturligt mänsklig reaktion. Så har ledare avsatts av lynchmobbar, så begås justitiemord, så uppstod häxprocesser under medeltiden.

Hur relevant eller inte det är att kräva någons avgång här och nu, så kommer det inte hjälpa den akuta situationen ett dugg. Vem tror att Pa-Modou Kah slipar sina passningar, Stefan Ishizaki springer ännu mera eller vd-sonen Åslund med nyvaknad målhunger skapar mer nätrassel i nuläget för att organisationen struktureras om?

Det finns också en paradox inbegripen i beteendet. Om hela grundkritiken (befogad i sak) ligger i att laget börjar bra men inte förmår prestera i 90 minuter, varför inte föregå med gott exempel? Varför själv ge upp vid kvitteringen och börja skrika krav på strategisk omorganisation av själva aktiebolaget, i stället för att fortsätta göra det som våran klack kan göra bäst i Sverige. Sjunga, stödja, uppmuntra! Detta är inte i grunden en kritik mot delar av Norra Stå. Detta gäller oss alla. Alla vi som frustar, buar, tystnar eller till och med går hem i förtid.

Det negativa beteendet ger endast en eller eventuellt två effekter. Det hjälper asätarna att ljuda än högre. Och det kan ge det föga önskvärda resultatet att den tolfte medspelaren, som nu är så oerhört behövlig, blir den tolfte motspelaren. ”Esk, esk, esk” skränar gamarna där de cirklar i skyn. ”Laul, laul, laul” skrattar hyenorna till svar i halvdunklet.

Det tredje och helt klart svåraste sättet är att vägra ge upp. Om det så bara är att tvinga AIK på fötter för att stå raklång när Demonens sista förödande hammarslag träffar, så måste man ändå göra det. Möta ödet med rak rygg!

Och, kalla mig naiv eller att jag bidrar till att sopa problem undan mattan. Man jag vill vägra ge upp. Det finns tre matcher kvar, nio poäng att spela om. AIK möter tre överkomliga motståndare - ett Hammarby i nedan (derbyn kan ju dessutom gå hur som helst), ett Örgryte som AIK passerar vid seger (om övriga resultat är likvärdiga) och ett avsågat Trelleborg.

AIK var inte chanslösa mot Örebro som det antytts på sina håll. Örebro vann med stort hjärta mot ett lag som kunde visa upp ett bättre spel. Men där det knöt sig av uttjatade skäl. Det är inte detsamma som att AIK saknade hjärta under matchen. Att Örebros chanser på slutet var mycket öppnare berodde naturligtvis på matchbilden. AIK försökte, men förmådde inte förvisso.

A propos landslaget: I jämförelse med AIK:s situation drar jag mig till minnes en verklig ödesmatch i VM-kvalsammanhang: den mot Österrike i Wien, september 1997. Sötebrödsdagarna från VM -94 var över, Tomas Brolin fanns ej mer och Tommy Svensson hade börjat betvivlats av drevet. Det var vinna eller försvinna som gällde. En bit in i andra halvlek får Jesper Blomqvist på ett fräsande skott som slickar ena stolpen.

Några minuter senare faller avgörandet. Andreas Herzog får till ett lika fräsande skott, men detta går i mål. 1-0 till Österrike, Sverige missar VM 1998. Tidningarna fylldes med spaltkilometer om vad som gått snett, om att en ny era måste inledas och så vidare. I mångt och mycket säkert relevanta analyser. Ändå handlade det bara om centimetrar. Vad hade skrivits ifall Blomqvists skott suttit och Herzogs inte? ”Tommy Svensson gör det igen!” kanske?

Min poäng: bollar kan studsa stolpe in åt oss i nästa match, även om de inte gjort det på länge. Även om nervositeten och underprestationen från svartgult är tydlig. I den här sporten, den underbara sporten fotboll som liksom livet kan ge en sådan fruktansvärd vånda som nu, finner man klyschornas klyscha: ”bollen är rund”. Men tänk på vad det faktiskt innebär: Ingenting är avgjort vid avspark. Allting är avgjort vid full tid. Däremellan kan ens egna och gruppens förmåga, eller brist därpå, påverka slumpen. Men aldrig regera över den.

Det innebär att AIK mycket väl kan vinna kommande matcher. Med engagemang, rent kunnande och bättre kyla förbättras slumpen kring den runda bollen. Och vi på läktarna kan med val av närvaro, om än i mindre skala, påverka i valfri riktning.

Striden är inte över! Låt Demonen själv, gamarna och hyenorna tro det. Ty där i ligger en av AIK:s större chanser. Men den största chansen har man förstås i att nu i grevens elfte timme samla hjärta, hjärna, mannamod och ren kompetens. Och spela äkta fotboll.

Alltid är vi med er! Alltid ska vi se er ta poäng!

Av Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[041011]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.