Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

Pinsamt!

Det var pojkvännens fjärde livematch någonsin. Jag har släpat med honom på tre matcher tidigare men då har vi varit på sittplats, där jag vanligen befinner mig nu sen jag blev över tjugotre och lastgammal...

Det var således länge sedan jag stod på Norra Stå, men jag ville ju visa honom
var jag kom ifrån,
vad jag var stolt över,
vem jag är.

En blandning av nostalgikänslor och chock drog in mig i sitt grepp i samma stund som jag klev i på Norra. Nostalgi över tider som flytt, över gemenskapen och vännerna som också rört sig bort eller till sidoläktarna. Chock över att det nu på läktarplats var fyllt med “fjortonåriga” trettiofemåringar som hatade allt...

Ännu värre skulle det bli... och jag skulle för första gången lämna arenan långt innan matchen var klar. Efter en ganska bra första halvlek händer det som inte får hända. 1-0 i baken och plötsligt strömmar det från alla håll och kanter in kravallpoliser. Först då tänker jag på derbyt 1998, ni minns kanske: Den 10 maj 1998 i slutet av andra halvlek när det är riktigt pinsamt att vara AIK:are. Det är derby mot Bajen på Råsunda, publiken hade just börjat hitta tillbaka till arenorna. Så mycket folk hade det inte varit på ett derby sedan 1975. Men i andra halvlek missar Mjällby, och Eskelinen i Bajen gör ett mål och vinner. Då tar de grabbar som kallade sig AIK:s elitsupportrar in och göra en "Pitch invasion".
  “Hela sverige skrattar” skallar från södra och de som kallar sig AIK-supportrar spottar sina publikvärdar i ansiktet i tjugo långa minuter tills grindarna går upp.”

Otäcka nittiotalsminnen där frustrationen har publiken i ett hårt grepp och allt går överstyr. Likheten är slående så när som på en sak, ingenting allvarligt har till synes hänt, ändå strömmar kravallpoliser ut till Norra.

Från läktaren stiger frustrationen,
Någon kastar en bengal,
Ett tjugotal ungar springer mot grindarna och pressar.
Ett sorl av otydligt “Hata” stiger mot himmelen...

Jag och pojkvännen skulle ha stått på Norra nedre, men flyttade till “mellan” i sista stund och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag slipper stå där nere, nedpressad vid grindarna och riskera bengaler i huvudet och kolsyra i ögonen.
  Jag skakar av ilska, “Vad är det som händer.”

Pojkvännen håller hårt i mig medan jag febrilt frågar mig själv vad jag ska göra nu... hur kunde det bli så här och hur kan jag någonsin, inför honom och alla andra, försvara min stora kärlek till AIK?

Delar av grinden raseras, en kille skriker mot polisen och blir slagen till marken.
Någon kastar en bengal.
Killen bärs ut medvetslös.
Någon annan kastar en papperskorg mot polisen.
Alla? Skriker...

Jag vänder mig i, som det tycks, slowmotion till min pojkvän. Vi beslutar oss för att lämna packet på Norra och jag gråter inombords över det som nu sker under min stolta klubbs svarta fana.

Frustration är inte tillräckligt. Det finns saker man inte kan köpa sig fri från eller be om ursäkt för. Det som skulle bli tre poäng till Gnaget och en publikfest förbyttes i förnedring och en inbjudan till svarta AIK-rubriker som vi så länge flytt i från.
  Igår stod jag med min pojkvän på norra stå, och jag skämdes som en ynklig hund, över det som hände vid staketet. Den värsta förnedringen var kanske inte att bli hånad offentligt, det är vi ju vana vid. Det värsta, mina vänner, var att det var "de egna" som gjorde det.

Av Madde Larsson
Foto: Bildbyrån
[041019]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.