Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

När tankarna samlas

Grådiset ligger tätt över Stockholm denna vecka, vägrar skingras, men döljer heller inte plågsamt klara minnesbilder av det människosläktet fick genomlida på Råsunda fotbollstadion för nu drygt två dygn sedan.

Jag erfar en förvirring, mest för att olika känslor slåss om herraväldet i mitt sinne, och den enda gemensamma nämnaren är att deras negativa klang ger en metallsmak av illamående i munnen. Samt att de ändå rör och berör ett av mitt livs stoltaste och viktigaste teman, uttryckt i de små, banala bokstäverna ”A”, ”I” och ”K”.

Där finns förstås, som likt ett sandkorn sipprat in och långsamt plågsamt växt till en giftig pärla, den akuta våndan över lagets kris i allmänhet och tabelläget i synnerhet. Där finns en snabbare växande vrede över handfallenheten i skrytbygget av vår klubb, vars grundstruktur tycks drabbad av husbock. Där finns ett ständigt återpendlande förakt för bristen på respekt och avsaknad av nyansering (och logik!) hos kadern av belackare. Men allt detta, ska det visa sig, hamnar i skymundan för den akuta förtvivlan jag känner över innebörden i händelseförloppet på vår älskade arena i måndags.

Jag hade tänkt skriva om lagets fortsatta kamp mot Demonen. En ganska tacksam omskrivning, som ger mig en form av Tolkien-influerad eskapism. Om hur den framhärdar i sina utfall genom att inte ge AIK skuggan av ett lillfinger vad gäller andra lags resultat. Det ”äckelroade” mig att konstatera att gamla trotjänare och burväktare som Mattias Asper och Daniel Andersson bägge hjälpte Demonen rejält på olika platser. Att vår nye, Håkan Svensson, tyvärr skulle komma att göra detsamma. Men jag inser att AIK i stridens hetta har gått i clinch med odjuret, och varje desperat utfall kan lika gärna träffa en själv. Om det nu inte är så att Demonen hela tiden varit en spegelbild. Att ondskan efterhand växt inom oss!

Jag nyper mig i armen, Nej, jag bryr mig faktiskt inte om hur det går. Inte idag. Jag oroas inte ens över ekonomin. Om en degradering kan leda till att våldsdominansens tendenser skjuts bort, ja då vet det fan om jag inte välkomnar Superettan. Reflexmässigt häpnar jag också över viss medial vinkling. Men inser snabbt att det är en försvarsmekanism. För att inte fullt ut orka inse vidden av det inträffade. Jag upplever mig dock ha rätt i sak angående en hel del i media, men var sak har sin tid. Denna vecka är inte tid för det, när det inte ens är tid för analys av tabelläget. Jag ber att få återkomma i ärendet när säsongen är över och AIK:s öde beseglat.

Det som drabbade oss i måndags är inte bara AIK:s problem, utan andra klubbars och hela fotbollens. Det är inte bara fotbollens problem utan idrottens, och hela samhällets. Men det är lik förbannat också AIK:s problem, och därmed mitt problem och ditt problem!

Jag förutsätter att AIK får spela inför tomma läktare på söndag. Jag är inte säker på att laget upplever det som en bestraffning! Uppenbarligen har delar av Örgryte-led redan insett det. Samtidigt känns det som att det inte går att göra på annat sätt, och jag har inga baktankar om vad som gynnar just AIK rent sportsligt med det resonemanget. Man funderar visst i Trelleborg på att lösa det på samma sätt vid avslutningen. Fullt förståeligt, frågan är om inte AIK borde försöka kompensera Skåneklubben för inkomstbortfall i så fall.

Men hur hanterar man problemet, eller rättare sagt dem som skapar problemet? Människor vars uppfattning om begreppet respekt är att det mäts i antagonisters rädsla, där våldet är en självklar lösning, där den påstådda ”kärleken till klubben” består av den själsliga substans som blir kvar när man hatat allt annat. Eller där den riktade ”kärleken” mest kan liknas vid den en normlös man påstår sig känna mot sin kontrollerade och misshandlade kvinna.

”Det är ju några få som bråkar, majoriteten är bra”, försvarar vi oss med. Visst - det är få celler i en kropp som utgör en cancersvulst också. Hela kroppen kan vara dödsjuk i alla fall! När individer som tycks knapra rohypnol som popcorn besöker, nej hemsöker, arenan, är det snart slut med familjefesterna. Ölkulturen har ett starkt samband med fotbollskulturen, ibland på ont, oftast på gott. Detta är något helt annat.

”Det hände ju ändå inget”, har jag själv försvarat mig med. Nej, och tacka ingen annan än en rådig och jävligt kostsam polis för detta, för att hela kvällen inte slutade i nattsvart tragedi. Men det som verkligen hände lär ha utspelats på läktaren, där åsikter om att lägga av med galenskaperna kvästes med våld eller hot därom. I alla hålrum av tänkbar kritik har detta också riktats mot att spelarna tackade klacken efteråt. Rätt eller fel kan, och bör, diskuteras.

Vad jag är mer tveksam till är meningsfullheten i att släppa fram Krister Nordin som medlare. De som skapade upploppet har egentligen andra ideal än spelarna. De äkta fansen, som hyllar Nordin, behövde inte lugnas. Av tokskallarna verkade hälften knappt kunnat ha växt ur sina Pampers, möjligen tagit sin första tripp, när ”Krille” höjde bucklan -98.

”Det har gjorts krafttag, det är generellt bättre nu!”. Så har jag också känt, utan att egentligen ha mer belägg än att det förvisso har upplevts som mindre bråk kring läktarna sista decenniet. Betänk då att våldet kryper ner i åldrarna! Det måste ständigt göras förnyade analyser, för att möta nya tänkbara generationer av snedseglare. Samhället har hårdnat.

När tankarna samlas kan jag inte låta bli att egocentriskt fundera kring vad jag själv har för ansvar, hur jag har bidragit, om än i detta lilla. Många är vi som anfört AIK:s storhet, och kravet på dettas bevarande. Elitistiskt tänkande i viss mån. När detta besvarats har det utvecklats ett ”vi mot dom”-klimat, det erkännes. Att underblåsa det, även om det ibland kan vara adekvat, kan bidra till att skapa grogrund för att AIK:s varumärke symboliserar en grupptillhörighet, som också kan tolkas in i betydligt försåtligare sammanhang än avsett. Här måste man, jag!, bli försiktigare - och tydligare.

Men vad kan vi alla göra då? Ur samhällsperspektiv är det lättare att lindra symptomen än att bota sjukdomen. Lättare, om än vanskligt nog, att stänga portarna till Råsunda, Söderstadion eller Olympia än att skapa ett klimat där dessa huligantendenser kvävs i sin egen gyttja.

Men om någon där ute som vet med sig att den bör känna sig träffad av vad som beskrivs som illdåd, och som till äventyrs klarar av att läsa det här, så har jag bara en vädjan: tänk om! Alla kan få upprättelse, alla kan aktivt deltaga i att förbättra sitt liv. Jag lovar, den äkta AIK-familjen, det äkta livet, har så mycket mer att erbjuda.

Jag är ingen expert på någonting som känns adekvat för att bidra med konkreta lösningar på läktarproblemet. Men jag tillåter mig ändå att försöka komma med idéer. Dessa är helt ogenomtänkta, av brainstorming-karaktär, i min ensamhet. Vissa är säkert idiotiska eller meningslösa. Andra kan kanske så ett frö. Till att skapa en bättre AIK-värld. Låt oss alla bidra med idéer.

1. En hotbildsbarometer. Tydligen visste polis, ledning, domare med flera om att en hotbild förelåg. Sådant bör allmänheten få veta, enligt någon skala. Ungefär som grön, gul eller röd flagg vid internationella badstränder. En form av produktinformation.

2. Ett upprop från alla föräldrar som sett sina söner (fanns det någon tjej?) på TV-bilderna, eller som på annat sätt vet att era barn deltog. Gå samman! Vädja, ta avstånd, visa att ni bryr er som grupp. Varför inte upprätta ett forum för detta via aik.se?

3. SMS-tips, i samarbete med polisen. Så har stöldraider bekämpats i glesbygden. Ett lättare och tryggare sätt att rapportera (läs: ta ansvar) när man bevittnar våldsamheter.

4. Låt Stockholmsklubbarna skriva på en intern överenskommelse, gärna med samverkan från andra klubbar med problem i landet, där man omedelbart åtar sig att spela nästkommande hemmamatch för tomma läktare varje gång problem av denna kaliber uppstår.

5. Samverkansgrupp mellan AIK, Black Army m.fl. där man tidigt snappar upp unga oroselement, ett socialprogram där de ställs inför ett ultimatum: var med och gör gott, (de kanske till och med kan få prya på Karlberg?) eller försvinn från läktaren för alltid. Den tydliga vägvalsprincipen, antingen-eller, måste få råda.

6. Ett årligt, av klubbarna arrangerat, antivåldskonvent, med diskussioner kring tendenser i samhället. ”Är det på väg mot sämre tider eller inte”? Låt olika intressegrupper vara med: polis, sponsorer, ungdomsarbetare, media, samhällsanalytiker...

7. Att alla bra supporters, ledare, allmänna fotbollsentusiaster och övriga alltid försöker föregå med gott exempel, och tänka på hur man kan bidra till att förbättra kulturen kring fotbollen. Att bära sitt klubblags färger skall vara bland det stoltaste man kan göra. Låt aldrig våldsivrarna få svärta vårt märke! Lika lite som nazister och andra sociopater får solka den svenska fanan.

Låt den äkta kärleken segra.

Framåt, stolta AIK!

Av Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[041021]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.