Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

Det kan knappast bli värre

“Things are not what they used to be
Missing one inside of me
Deathly lost, this can't be real
Can not stand this hell I feel”
(Ur: Metallicas Fade to black)

Jag vet att tiden mildrar smärtan även i djupa sår men idag spelar ingenting av det någon roll. Idag fick det jag tänker, andas och lever utstå en förnedring på grund av att några idioter inte kunde låta bli att med våld tafsa på den svartgula AIK-fanan förra matchen.

Trots att vi har blivit belagda med publikförbud var Solna idag belamrat med kravallpoliser, Råsunda, avspärrat och över oss höjde sig en dunkelgrå himmel som om fotbollsgudarna, i ett sista desperat rop på hjälp, lagt ett skyddande dimhölje över AIK. Det känns som att befinna sig i en disig mardrömsliknande filmsekvens där jag sitter på läktaren och stirrar ut över tomheten.

Det kan knappast bli värre, tänker jag men så kommer han...

Paulinho heter spelaren som sticker kniven i mitt bröst i trettioandra minuten, efter ännu en matchinledning med virrighet och märkligt spel. Samtidigt som han gör mål, tar både Örebro och Landskrona ledningen i sina matcher. Smärtan tar mig i ett järngrepp och jag försöker desperat att dölja en ensam tår, där jag sitter på pressläktaren. Mitt, inte alltid så förnuftiga, hjärta inleder mig sakta i falsk trygghet, intalar mig att vi fortfarande kan göra det otroliga och klara oss kvar...

På Östra vilar en vit banderoll med svarta bokstäver “STOPPA VÅLDET”.

Från planen hörs vartenda ord som yttras. Likt ett spöklikt eko studsar spelarnas rop mot Råsundas tomma stolar. Jag vill springa härifrån, bort från den ödsliga känslan vid åsynen av ett tomt gapande Råsunda. Men jag sitter kvar, och lider mig igenom förnedringen.

Min baneman, som nyss stack kniven i bröstet på mig med sitt ett-noll-mål, kommer åter. Denna gång har han med sig en säck med salt och strör det i mitt öppna sår genom att ge Örgryte en 2-0-ledning. På västra press sitter en skribent och gråter. Tomheten har henne i sitt grepp och hon kan inte sluta. Svarta, salta, bittra tårar rinner ned för mina kinder och nu vet jag säkert att det hela är över...

Jag trodde att ingeting kunde bli värre än att spela den sista allsvenska hemmamatchen inför tomma läktare: Men med 2-0 i baken går jag ut i andra halvlek och ser AIK:s okrönte konung visas ut i sin sista allsvenska match någonsin. En snörplig sorti för en man med äkta svartgult hjärta.

Krister Nordin gör sin sista allsvenska match inför ett publiktomt Råsunda, utan avtackning från Norra stå, med en utvisning i bagaget, och jag vet att i morgon kommer de som ingenting förstår att säga ”Men det är ju bara fotboll”, klappa mig på huvudet och förvänta sig att jag ska vara glad, tyst och snäll.

De förstår inte hur vi lider nu när AIK:s stolta svarta fana, vajar blekt på halv stång och våra hjärtan ligger mosade mot trotoarkanten av några dumhuvuden till våldsmän som aldrig borde fått komma i närheten av en fotbollsarena.

Av Madde Larsson
Foto: Bildbyrån
[041025]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.