Startsida Fotboll Mer läsvärt Säsongen 2004

Reflektioner inför tomma läktare

Att se AIK spela ödesmatch inför tomma läktare väckte absurda känslor av Kafkakaraktär. I sorgen och besvikelsen över resultatet är det lätt att glömma bort att lämna en ögonvittnesskildring av vad just upplevelsen av tomma läktare innebar. Välkomna att ta del av en kompott Gott & Blandat av fakta och personliga reflektioner.

Innan matchen
Denna dag var vi inte tusentals som färdades med blå linjen. På resan från Södermalm mötte jag inte en endaste själ i svartgul skrud. Första visuella AIK-mundering möter jag i Solna centrum i höjd med Timberlands butik.

En knapp timme innan matchstart och Dick Turpin är långt ifrån fullsatt. En kvinnlig radioreporter ska lämna en direktsänd rapport från Dick Turpin för radiosportens räkning och intervjuar någon ur personalen. Stämningen är mer spänd än brukligt. Overkligheten är inte bara granne med gud.

Polisen
Råsunda är belägrat av poliser. Tack för att ni finns på plats! Hela vägområdet förbi västra läktaren är avstängd med kravallstaket. Avstängningen gäller även delar av parken söder om kyrkan. Piketbussarna och kravallutrustningarna är långt fler till antalet än antalet mål AIK mäktat med under säsongen (självmål och träningsmatcher inräknade). Är det verkligen en fotbollsmatch jag är här för att bevittna?

Att komma in till Råsundas pressläktare är denna dag svårare än vanligt. Kvinnan med makt (läses: hållandes i listan med ackrediterade journalister) är påtagligt nervös och nöjer sig inte med att jag meddelar vem jag är och att jag finns med på listan av ackrediterande personer. Hon vill dessutom att jag legitimerar mig, vilket aldrig tidigare varit nödvändigt i samband med ackrediteringar. En av kravallpoliserna ställer sig i slagläge snett bakom mig när jag tar fram mitt körkort.

Senare får jag reda på att ett flertal journalister har vägrats inträde på arenan därför att de glömt bort att särskilt ackreditera sig till denna högriskmatch. Det mumlas en hel del om detta på pressläktaren.

På arenan innan matchstart
Sätter mig snett bakom Göteborgspostens och Svenska Dagbladets fasta pressläktarplatser. Ja, det är så att det finns fasta platser för olika medier. En viss statusindelning verkar råda. Norra, Östra och den södra läktaren gapar tomma. På dessa läktarsektioner syns endast några säkerhetsvaktar undangömda i hörnen samt fyra bollkallar på respektive läktares nedre sektion. Känslan som de tomma läktarna för med sig är overklig och absurd, ja nästan förlamande.

Murvlarna visar upp samma ”Det ordnar sig alltid för AIK” attityd inför matchen som AIKs ledning har gjort under hela säsongen. Det hälsas på kollegor från konkurrerande tidningar, det skrattas och det tippas slutresultat. De två murvlar jag hör avlägga sina tips anger 3-0 respektive 4-0 som troliga slutresultat i AIKs favör. Eller för att sammanfatta det hela med en reporters egna ord: ”Ja nu slipper AIK äntligen publiken så det kommer att bli en ganska lätt seger. Jag tror att det slutar 4-0”. I halvtid säger en äldre välkänd journalist till sin tidningskollega att han verkar få rätt när det gäller resultatet, fast då med omvända siffror naturligtvis. Nästan alla som hör kommentaren skrattar. Kan ni tänka er, de skrattar åt AIK.

Uppvärmningen sker först till sedvanlig musik. Ibland tystnar musiken och tysthetens ångest kryper sig inpå skinnet hos oss som tittar på. När uppvärmningen närmar sig sitt slut gör spelarna sin sedvanliga approach mot den Norra läktaren för att vända upp med några korta ruscher. Tystnaden i denna stund känns som en brutal kontrast i förhållande till det gränslösa väldets och hatets skrän som ekade från Norra nedre och Norra mellan under måndagskvällen.

Hedersläktaren
Lagens respektive styrelser finns Västras hedersläktare. Likaså AIKs spelare som befinner sig på antingen skadelistan eller på persona non grata listan - Mattias Moström, Andras Andersson, Göran Marklund, Andreas Eriksson, Daniel Tjernström och Jimmy Tamandi kan jag skymta. Därutöver syns Peter Kisfaludy och ett flertal andra personer som arbetar och lever med AIK fotboll. Bland murvlarna grymtas det över hur stora styrelser det verkar finnas i respektive lag.

Matchen
Kroppsspråk i form av bristande lugn och trygghet finns tyvärr hos flertalet AIK-ledare före matchen. Det spelarna presterar på planen andas tyvärr även det av en påtaglig krampaktighet; 0-1, 0-2, 0-3 - inget snack!

Den största skillnaden från en vanlig match är att man hör vad alla spelare skriker till varandra, till sina motståndare och till domaren. Generellt kan konstateras att det initialt skriks väldigt mycket på planen och då särskilt målvakterna och spelarna i respektive backlinje. Rivjärnen Nordin och Källander hörs också en hel del. Initialt hörs Benjamin Kibebe mycket, men tystnar plötsligt bara fem till tio minuter in i matchen. Lagkapten Nordin var framme och sa något till Kibbe, som tystnade kort därefter.

Sammantaget kan Håkan Svensson utses till AIKs största ”snackis”, sett över hela matchen. Örgrytes motsvarighet till Håkan var Johan Anegrund, som var tydlig chef i det göteborgska försvaret. Någon motsvarande naturlig ledare fanns tyvärr inte i AIKs backlinje. Johan Anegrund får dessutom mitt hederspris som mest snackig med domaren. Johan Anegrund lyckas med balanskonsten att vara grinig på, och smörig inför, domaren såväl samtidigt som om vartannat. Att Johan inte varnades för sitt svärande och gnällande under matchen framstår som en gåta, åtminstone för undertecknad.

Sorgen
Även på läktaren fälldes det tårar, både i halvtid med framför allt efter matchen. Vem som får priset som mest otröstlige spelare efter matchen vet jag inte. Men jag antar att Pa-Modou Kah och Nebojsa Novakovic är starka pretendenter till titeln.

Nej, jag ska inte i förlustigande ordalag försöka beskriva den tragedi som utspelar sig inombords hos respektive spelare. Jag satt länge kvar efter slutsignalen om följde framför allt Pa-Modou Kah och Nebojsa Novakovic med blicken, båda till synes otröstliga. Både Paulinho Guará och Dick Last försökte trösta Pa-Modou Kah, till synes dock utan framgång. I spelarbåset satt flera spelare länge med hängande huvuden. Där fanns Mats Rubarth, Pelle Nilsson, Håkan Svensson, Martin Åslund, Nick Mrdja och två andra spelare som jag inte kunde identifiera. Man kunde verkligen ta på sorgen inför de gapande och tomma läktarna. För en stund kändes det som om tiden stod still och att denna mardröm aldrig kommer att släppa sitt grepp.

Presskonferensen
Kan sammanfattas med ett ord - tragisk. Jag led framför allt med Sanny Åslund, som personifierade en handlingsförlamad och bruten man i sina bästa år. Jag kan både förstå och inte förstå det Sanny sa vid presskonferensen. Den mänskliga sidan av mig känner en stor förståelse för att en idrottsman aldrig ger upp förrän det de facto är kört. En annan sida av mig säger dock att den ytterst ansvarige ledaren för ett företag naturligtvis måste ha en plan för hur man ska bedriva verksamheten vidare för det fall att plan A inte går i lås. Den företagsledare som sitter handfallen och säger att det inte finns någon Plan B när verklighetens fasa slår en rakt i ansiktet vinner naturligtvis inget långvarigt som verksamhetsansvarig.

Anders Linderoth
Vad har Hammarbys tränare i detta sammanhang att göra? Ja, naturligtvis egentligen ingenting. Men en händelse i samband med derbyt mot AIK som diskuterades bland några murvlar på pressläktaren förtjänar att återges.

Lex Linderoth
Utgångspunkten för diskussionen några journalister emellan var att Anders Linderoth ska ha instruerat/lämnat önskemål till de matchansvariga hos Hammarby om att det under derbymatchen mot AIK endast fick visas bilder från Örebros, Landskronas och Örgrytes matcher (där matcherna låg en halvlek före) om det gick bra för respektive lag som konkurrerade med AIK i nedflyttningsstriden. Om dessa lag däremot hamnade i ett underläge fick några bilder inte visas eftersom detta skulle kunna få motsatt effekt. Enligt de initierade journalisterna skulle Anders nämligen ha sett en stor fördel för Hammarby om AIKs spelare under matchen blev nedstämda av att höra om resultat som gick AIK emot. En av journalisterna ska dessutom ha konfronterat Anders Linderoth med uppgifterna varvid herr Linderoth ska ha blivit riktigt förbannad.

Ovanstående redogörelse under rubriken Lex Linderoth är innehållsmässigt helt i linje med hur jag uppfattade den diskussion som fördes en meter snett framför mig. Är det så att det finns regler för dylika situationer, och om det Anders Linderoth påstods ha instruerat om står i strid med gällande regelverk, utgår jag ifrån att frågan följs upp. Saknas regler i frågan borde det naturligtvis finnas sådana. Ett hemmalag ska inte i egna syften få styra vilka resultat som ska förmedlas och inte förmedlas från andra matcher. Till historien ska dock tilläggas (hoppas att min minnesbild är korrekt) att det under derbymatchen mot Hammarby visades bilder från Örgrytes match när Helsingborg de facto tog ledningen, ett mål som i så fall visades i strid med Anders Linderoths instruktioner/önskemål. Hoppas innerligt att journalisterna hade fel och att Anders Linderoth är en tränare som egentligen representerar ideal som fair play och rent spel.

Av Johan Gefvert
Foto: Bildbyrån
[041027]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.